Oenighet i frukostrutinerna

Jag och maken pratade häromdagen om ramar för vår 2-åring. Hon är nu inne i sin absoluta testa-gränser-period. Jag tror på tydliga gränser i kombination med kärlek. Eller gränssättning är kärlek. Eller "ramar och kramar" som en chef uttryckte det en gång.

Jag påtalade då för maken att han måste sätta upp en tydligare ram för vad som är ok och för vad som inte är ok och hålla sig konsekvent inom den ramen. Han förstod inte alls vad jag menade. Han hade visst en tydlig ram, bara det att hans ram var lite större än min. Så häri ligger nu vår utmaning i vårt gemensamma föräldraskap - att tillsammans hitta en bra ramstorlek och nog får vi kompromissa båda två.

Så vid frukosten idag:
Jag gjorde i ordning Ediths frukostbricka - yoghurt, smörgås med skinka, gurka, paprika och ett glas mjölk. Efter lite diskussioner fick Niklas henne till köksbordet, men då skulle fröken minsann inte sitta på sin plats på sin stol, utan på Niklas plats på Niklas stol. Inte ett optimalt matintagningsläge på grund av för låg stol. Det var dock tydligen ok inom Niklas ram. Jag bet ihop.

Sen började fröken söla, eftersom hon hamnade för lågt ned på stolen och för långt ifrån bordet. Hon hatar att spilla = gnäll och pip. Niklas skjuter henne så nära bordet det går och byter hakklapp och torkar. Nöjd Edith fortsätter peta i sin frukost.

Sen kommer Niklas med sin ostsmörgås. Ojsanhoppsan vad Edith helt plötsligt vill ha ostsmörgås, vilket hon ratat det senaste. Niklas undrar om han ska göra en likadan smörgås till henne, men "nääääää, den jag vill ha" och pekar på Niklas smörgås. Niklas delar då sin smörgås och ger henne halva. Tydligen är detta ok inom hans ram.

Sen äter hon pyttelite ost, har inte ätit ens en tiondel av sin yoghurt och utbrister "tack tack" och vill gå från bordet. Då brister det för mig. Barnet ska sitta på sin plats, hon ska ha haklapp på sig, hon ska äta från sin egen bricka, av sin egen mat och allt annat är trams. Att rucka på ramen för vad som är ok, innebär att hon inte äter nästan något alls, utan bara testar av, petar och tramsar. Så nu tog jag över och lilla barnet åt upp sin skinka, sin yoghurt, sin gurka och tittade väldigt surt på mig hela tiden.

Jag är helt övertygad om att hon hade överlevt fram till lunch om hon i första läget hade fått gå från bordet, men hur skulle hon då veta vilka rutiner som gäller vid frukost imorgon och i övermorgon?

Utmaningen i att hitta vår gemensamma ramstorlek lär fortsätta. Kärleken till vårt lilla underverk är dock kompromisslös!