Fast är det så kul att vara man och pappa egentligen i alla lägen? NEJ! Min erfarenhet av mödravård, förlossningsvård och eftervård på BB är att pappan ses som ett bihang som bara ska ställa upp och passa upp. I många fall så behöver papporna en rejäl skjuts i ändan, men i vårt fall så blir jag så bedrövad över hur Niklas blivit behandlad. Betänk att han är mannen som gjort ALLT månaden innan förlossning. Från dag 1 med Edith så blev vi mer jämställda än innan och tog ett delat ansvar rakt igenom. Många tror att han till och med gjort mer, men si det har han inte gjort. Vi har delat.
Därför är den största bedrövelsen det som hände efter förlossningen. Visst det gör förbaskat ont att föda barn, i alla fall under den korta tid då man just är i aktiv fas. Men psykiskt gör det ju ännu ondare att se den man älskar vara så utlämnad och inte kunna hjälpa annat än att hålla i och uppmuntra. Som födande kan man ju i alla fall påverka situationen, trycka, ta i, andas. Att därtill kanske få lite skäll över att man håller på fel sätt i handen eller säger något som den födande kvinnan blir störd av, hjälper ju inte till.
Så har då underverket kommit ut och jag såg på Niklas att han blev speedad av detta. Det var ett adrenalinpåslag även hos honom. Det var omtumlande även för honom. Det är det största ögonblicket i livet även för honom. Med eller utan smärta i bäckenet, med eller utan stygn i underlivet.
För oss gick hela förloppet denna gång på tre timmar. Från att han var ute och sprang kl 18 till att han står med sin son i armarna kl 21. Det är också chockerande. Att då kl halv 1 på natten bli hemskickad är rent för jävligt. Hur kan man skicka hem en människa som genomgått detta, mitt i natten? Att han dessutom skulle sätta sig själv i bilen och köra 45 min... Flexibilitet önskas. Är det nu sån platsbrist så fram med en fåtölj och en fotpall eller en tillfällig brits.
Dagen efter kommer han till BB och vi får verkligen tjata om ett eget rum. Vi fick inte det egna rummet för att Niklas skulle kunna ta sin del i föräldraskapet och vara delaktig i eftervården av vår nyfödda son. Vi fick rummet för att jag visade min smärta i fogarna och visade mig helt orörlig. Jag behövde någon som kunde vända mig i sängen, räcka mig vatten, ta upp min son, ta hand om min son. När jag visade att jag inte klarar av detta för att jag har så jävla ont, då fick vi ett eget rum, så att någon kunde serva mig. Alltså inte för att vi skulle kunna påbörja ett gemensamt föräldraskap.
Niklas var helt slut dagen efter. Han tappade matlusten, kände sig illamående och febrig. Niklas är en skiftarbetare som i perioder överlever på väldigt lite sömn, så det ska mycket till att han ska hamna i detta tillstånd, vilket han faktiskt även gjorde i samband med Ediths födelse. Inte så konstigt, för han hade inga hormoner som bar upp honom. Det hade jag som kvinna. Han fick därför låna min säng för att sova. Sånt är inte ok enligt BB-personalen. De blickarna och de orden som sades mellan raderna, visade tydligt vad de tyckte om detta. Han borde kravla sig upp ur sängen och gå ut och hämta mat till mig, eftersom jag har så svårt för att gå.
När Cornelis sedan hamnade på avd 34 och vi fortfarande bodde kvar på BB riskerade vi åter att bli av med vårt egna rum. Vi var direkt inställda på att dela den kommande veckan och ta vartannat dygn. Dels för att båda våra barn skulle få samma tillgång till oss och dels för att vi skulle få samma rätt till sömnen. Då möttes vi av skepticism igen på BB. Jag menade att man borde ju kunna avvara i alla fall ett dubbelrum där bara män/pappor kan bo. För anledningen till att Niklas inte fick bo kvar om vi hamnade på dubbelrum var att han inte får dela rum med en annan kvinna. Svaret blev då att det ju är vanligast att mammorna stannar eftersom de ammar. Hörni mina vänner. Jag sa inget. Jag blev bara stum och gick. Men hon sa dessa ord till helt fel kvinna.
Senare samma kväll pratade jag med en annan barnmorska på BB. När hon själv förde detta på tal att det ju är pinsamt att vi inte ska kunna få dela på ansvaret så brast jag och berättade det jag nu berättat för er. Hon bad mig att gå vidare med detta och jag inväntar utvärderingen om BB-vistelsen med glädje kan jag lova.
För vi har sett att man kan bli bemött som en hel familj. På fantastiska avd 34 har de inte gjort någon skillnad på mig och Niklas. De har tittat lika mycket på Niklas när de pratat med oss. De har aldrig nämnt ett ord om amning eller dess fördelar. De har överhuvudtaget inte värderat vårt sätt att dela på detta eller vårt sätt att mata vårt barn. Det enda de har sagt är att det är bra att vi båda kunnat vara utvilade också har de fascinerats över HIPPs ersättning (marknadens enda ekologiska) så avdelningens ansvarige läkare har bestämt att de ska ta in HIPP också. (Vi har haft med oss själva, då de bara har NAN och Babysemp).
När man har ett flaskbarn är det skönt att ha många flaskor, så jag köpte på mig en hel del till Edith, hade lika många blå som rosa. Nu fick hon dela med sig. Så hennes lillasyster Selma skulle få de blå flaskorna. Men ojsanhoppsan, det råkade visst bli en Cornelis istället. Jag tänkte att det är lika bra att jag redan nu klargör att Cornelis alltså inte har fått de blå flaskorna för att han har snopp. För jag vet att jag kommer bli påhoppad och ifrågasatt för detta! Sen har vi ett gäng transparenta också, de får säkert Cornelis som kommer dricka många många fler flaskor per dag.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar