Hormonell ödmjukhet eller har jag bara blivit känslig och ödmjuk?

Ingenting med detta barn har gått som planerat. Han gick långt över den tid vi tyckte kändes rimlig. Han vägde ett halv kilo mer än vad jag hade räknat med utifrån symfuskurvan (som nästan följde Ediths). Han hade snopp istället för snippa. Vi hade packat BB-väskan för en max 48-timmarsvistelse, hade helst önskat tidig hemgång. Vi blev tilldelade ett dubbelrum på BB (vilket det typ knappt finns längre) och Niklas fick åka hem mitt i natten. Han fick en infektion och hamnade på en avdelning som jag knappt kunde uttala namnet på. Ja ingenting gick som planerat helt enkelt och det skulle ju kunna ställa till det för en sån välplanerad människa som mig.

Men nu kommer vi till det oväntade. Jag känner inte alls och har inte känt något obehag över ovanstående. Känner mig och har hela tiden känt mig som värsta filbunken. "Jaha, inte mycket att göra åt saken", "jaha, det går säkert bra", "jaha, nu är det såhär och det är ju ganska mysigt". Jag har alltså varken känt oro eller obehag, vilket förvånar mig och säkert min omgivning väldigt mycket. Det är verkligen inte likt mig.

Däremot har jag känt väldigt mycket känslor. Jag har gråtit väldigt många tårar. Men det är nästan uteslutande tårar av lycka och av tacksamhet. Jag gråter när jag tänker på alla underbara människor som stöttar oss både här på 34:an, våra familjer som tar så väl hand om Edith, våra nära och mer avlägsna vänner och kollegor som kommer med stöttande tillrop. Det känns.

Jag gråter när jag håller mina barn. Av tacksamhet för att de finns hos mig, för att de luktar så gott, för att de är så mjuka, kloka och roliga. Jag gråter för att jag får vara med och uppleva det jag nu upplever, att få älska tre människor så villkorslöst som jag älskar Niklas, Edith och Cornelis. Jag gråter för att jag själv är älskad.

Jag njuter av varje sekund. Njuter som bara den av Ediths närvaro när jag är hemma. Ramen har vidgats ordentligt kan jag lova och det funkar just nu. Jag har blundat för den röriga hallen och för sockluddet som gör marmorgolvet i badrummet svartprickigt. Jag bara är med min dotter på ett helt annat sätt. Men jag vet att det kommer komma en vardag, men kanske kan jag få bära med mig lite av detta in i den vardagen, blunda oftare.

Jag njuter av att sitta här på avd 34 och bara ha tid för att titta på Cornelis som grimaserar i sömnen. Det finns inga måsten här. Det har varit väldigt skönt att inte kunnat bli nådd, att inte kunna fixa med grejer på nätet, att inte ha koll på allt som sker. Jag hoppas få ta med mig lite av detta också in i vardagen och oftare stänga ned och koppla bort.

Så till slutsatsen. Är detta hormoner som spökar hos mig. Är min känslighet, ödmjukhet och lugn något som bara är kopplat till de hormoner som fortfarande fladdrar fritt i kroppen? Eller är det så att jag utvecklats som människa av denna vecka som gått? Vi får väl se...!

Apropå välplanerad. Igår sa min pappa att det ju i alla fall är skönt för oss att huset är klart och att vi har fungerande kök och badrum och så och att det likaväl hade kunnat vara så att vi inte hade haft det. När min pappa säger så, då blir jag väldigt fundersam över om han verkligen känner sin dotter. Jag hade väl aldrig skaffat barn utan ett kök och badrum?!! Jag som är stressad nu över att stensättningar inte är färdig, att det saknas lockpanel under takutsprånget på gavlarna och en del annat smått och gott. Men jag tar till och med detta med ro, i mitt nya sätt att se på livet och tillvaron. 

För övrigt spritter det i kroppen av sol, värme och vår. Jag blev uppmött utanför NÄL idag av Niklas och Cornelis i barnvagn. Jag fick köra barnvagn runt halva NÄL. Då brände åter lycka- och tacksamhetstårarna bakom ögonlocken. Hjälp vad det var underbart.

Prinsen idag, som börjar tappa sin fina bruna hudfärg, men som blir sötare och sötare när hud och fett slätar ut sig.