Vid 18-tiden igår: Edith duschade och jag tänkte då passa på att fila fötterna, måla tånaglarna och färga ögonbrynen. Precis när färgen landat på ögonbrynen så var det som att nåt gick hål i mig och det bara rann. Vattnet gick. Adrenalin. Nu är det på gång. Niklas var ute och sprang. Mamma fick fatt i honom och båda kom hem. Värkarna tilltog snabbt och jag ringde förlossningen. Vi fick en tid 21.30. Värkarna tilltog ännu mer och Niklas ringde in och sa att vi kommer nu.
19.05 i bilen. I bra fart. Ajajaj!
19.35 utanför förlossningen. Kom strax innan på att min plånbok med leg ligger hemma. Två saker man aldrig får glömma: leg och blodgruppspappret. Det gick bra ändå.
På förlossningen blir vi upphämtade av världens bästa undersköterska Malin. Så lugn. Så duktig andningscoach. Hade täta värkar, med ibland bara 20-30 sekunder emellan. Malin coachade mig och andades med mig i korridoren på väg mot rummet. Sedan fortsatte vi andningen i lustgasen. Tack vare Malin gick det an.
Jag var fast övertygad om att jag snarast måste ha en ryggmärgsbedövning. De förberedde för det, men saker och ting drog ut på tiden:
1. Osäkert om huvudet låg nedåt. Tillkalla förlossningsläkare och ultraljud. I den stunden hoppades jag på en rumpa nedåt, då skulle plågan snabbt vara över med ett snitt, vilket barnmorska Lisbeth bekräftade efteråt. Man föder inte ett 5-kilosbarn i säte tydligen. Huvudet var nedåt. Sedan skulle BM Lisbeth och BM-stud Johanna undersöka inuti. Öppen 4 cm.
2. Elektrod skulle fästas på barnets huvud och CTG-kurva skulle analyseras. Bebisen sov och ville inte vakna. Hjärtljuden var därför inte lämpliga för en ryggmärgsbedövning, dessutom behövde bebisen vara vaken. Jag fick dricka kallt vatten och vända mig från sida till sida. Ajajaj.
3. Tillslut såg kurvan ok ut och nålen var satt i handen. Nu återstod bara att ropa in narkosläkaren som godkänt kurvan. Då börjar det tycka på och startskottet går ned en rejäl fis också börjar jag krysta.
"Oj, oj, oj här blir det barn istället för ryggmärgsbedövning". Två krystvärkar, sen slutade värkarna. Fick värkstimulerande spray i näsan också kom en värk till. Mera nässpray också kom en barnmorska till och vid nästa värk hängde hon sig över mig och alla skrek "hakan i bröstkorgen, tryck, tryck, tryck" - pluffs, plask, skvatt och bebisen var ute. 20.59, knappt en och en halv timme efter att vi anlände.
Vi hade ju titulerat bebisen hon hela tiden, därför blev de väldigt fulla i skratt när de lyfte upp vår prins och vi såg snoppen. Jag föll i skratt och Niklas blev nog lite lätt chockad, men allt kändes helt underbart och jag trodde nog att jag skulle reagera annorlunda.
Sen tryckte vi ut en kanonfin moderkaka (enligt barnmorskorna) och sen undersöktes jag. Inga bristningar, inga stygn. Och vips glömdes all smärta bort och jag utbrast till Niklas: "Det här var ju faktiskt inte så farligt ändå." Sen dess har vi sniffat på ny och underbar bebis som bara sover och sover. Just nu ligger han intill sin pappa och vi har fått ett enkelrum efter lite tjat.
Tack usk Malin, BM Lisbeth och BM-stud Johanna. Vilket fantastiskt arbete och jag är så glad över att få föda barn i Sverige och bli så fantastiskt och proffsigt bemött. Sicka kvinnor!
OBS! Storyn är skriven utifrån vad jag och Niklas uppfattade och minns. Jag var kraftigt berusad av lustgas under hela processen. Kanske har vi missuppfattat ngt och kanske stämmer något annat inte, vi får väl läsa journalen och se sen!
En färskis runt 23-tiden igår kväll.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar