Närhetsbehov

Vår lille kille har haft närhetsbehov i natt. Så fort han legat i sin lilla säng har han knorrat och gråtit skapat störningar i övervakningen av syresättning och puls som han har på foten. Så fort jag tagit upp honom har han somnat igen och så fort jag lagt tillbaka honom har han börjat knorra. 

Eftersom vi har två sängar i rummet så snodde jag madrassen från den ena sängen, då jag tänka ligga lite som prinsessan på ärten. Det gjorde att höjden på sängen blev väldigt hög och det var lite farligt att ha gossen liggandes bredvid mig. Dessutom är sladden till övervakningen något som är lätt att trassla in sig i. Och när det blir störningar i övervakningen kommer personalen på stört. Så mamman har varit vaken en del och Cornelis har sovit hos mamma.

Det är än dock något stort, mäktigt och magiskt att min blotta närhet faktiskt ger Cornelis lugn, tröst och ro. Jag ger mer än gärna av min vakenhet för att göra honom tillfredsställd och lugn. Jag är också väldigt tacksam över att jag vet att jag får dela denna vakenhet med Niklas - att jag faktiskt nästa natt kommer få sova och jag vet att Cornelis kommer vara lika trygg med sin pappa.

När barnsköterskan kom idag strax före 8 för att hälsa godmorgon råkade jag säga att jag har haft en vaken kille med närhetslängtan i natt. Direkt sa hon då: "Mata honom också ringer du på mig så tar jag hand om honom i några timmar så du får sova". Då blir man liksom väldigt rörd. Vart hittar man dessa underbara människor? Jag sa som det var att jag har sovit hela februari och nu ska min man sova här i natt, så det går ingen nöd på mig. 

I övrigt känns Cornelis tillstånd väldigt bra. Han äter, bajsade rejält i natt, mer vaken, ingen feber, bra och stabil syresättning och puls.

Ligger och hickar och kikar.

Närhet