Lite löst svammel

Även om det kanske inte märks så försöker jag faktiskt hitta ett "tema" som jag surrar kring när jag skriver ett inlägg. Ibland blir det dock bara löst surrande som en officiell dagbok. Idag kommer ett sådant inlägg - bara löst tjafs. Det är lite så som mitt liv ser ut nu. Lite tankebefriande, inte så intellektuellt stimulerande, där de enda rutinerna är matning var tredje timme.

Konstigt nog går dagarna väldigt snabbt och jag är ännu inte totalt uttråkad eller tycker att tillvaron är dödstråkig. Så kände jag inte riktigt förra gången. Då var jag mycket mer uttråkad och saknade verkligen vuxenkontakter och den intellektuella stimulansen som mina elever och kollegor ger mig. Hittills saknar jag det inte alls. Rätt gött att bara vara med i min 0- och 2-årings tillvaro.

Haft en mysig släkt- och familjehelg. Firade Niklas i lördags med middag med våra föräldrar och Niklas faster och farbror. Igår var min faster och farbror här. Idag har jag och Cornelis hängt med min lilla mormor under tiden som Sixten var på trim och spa.

Jag gjorde träningsdebut igår. Så himmelens skönt. Nu är jag på G. Imorgon ska jag lämna Edith på föris och sedan ta en promenad efter det. Tänker att detta ska bli en rutin nu denna vår.

Edith har frisknat till och hon är full av energi och så rolig och så nej-ig. Näääääääääää, neeeeeej, näää-ä-näää-nej. Hon har också blivit så gosig, vilket är så gott. Två år är verkligen en rolig och mysig ålder. Nu skulle jag vilja konservera båda barnen. Eller nej, jag vill att Cornelis blir två månader så vi slipper isoleringen från folksamlingar - den är tärande.

Niklas har jobbat två förmiddagar och för att inte väcka oss har han sovit i gästrummet även dessa nätter och jag har således haft ansvar får barnen ensam både på natten och dagen för första gången. Det har gått bra. Jag måste säga att det än så länge inte är en så stor omställning att ha två barn, som alla skrämde mig med innan. Det var mycket större omställning att få första barnet. Cornelis hänger bara på och allt går liksom på rutin. Jag känner mig som värsta vana supermorsan. Idag lyckades jag både duscha mig själv, sminka mig, klä och göra i ordning båda barnen, utfodra med frukost och flaskor på bara en timme! 

Cornelis kramar hårt om Ediths tumme. Ediths kärlek till sin lillebror är så fantastisk att se. Hon visar honom sån omtanke och empati. Så fort han knorrar släpper hon allt hon har och rusar fram till honom. Klappar honom på huvudet, pussar honom, ger honom nappen eller snutten, gungar eller vaggar honom, eller påkallar på vår uppmärksamhet och ber oss trösta honom. Hennes blick när hon tittar på honom och ler är magisk. Syskonkärlek!

Sjukt barn och delat sovrum

Ediths förkylning tilltog igår. Efter två dagar på föris blev hon alltså bottenförkyld. Det är mycket de små liven ska genomgå innan de blir härdade. Tycker ändå hon klarat sig relativt bra från allvarligare åkommor och det är inte många alvedonsuspentioner som gått in i hennes rumpa och ingen antibiotikakur heller, peppar peppar. Men det som inte dödar det härdar.

Hon var i alla fall så ynklig igår. Jag bäddade ned henne i vår säng och hon fick bli mammas tjej och Cornelis blev pappas kille. Allt för att minimera smittspridningen. Idag har det varit ett himla handtvättande och spritande så fort vi bytt barn och försökt hålla Edith borta från lillebror. Inte så enkelt då hon vill klappa, serva med napp och gosefilt och krama sin brorsa. Det värmer så i hjärtat att se hennes omtanke och kärlek till brorsan.

Niklas och Cornelis sov i gästrummet och jag och Edith i vår säng. Hon vaknade och skrek flera gånger under natten och höll för sina öron. Men det onda verkade ha släppt idag. Hon har dock varit lite febrig och väldigt gosig. Dagen har således spenderats mestadels i soffan. Har haft några kaffebesök annars har vi plöjt igenom en del Emil i Lönneberga. Älskade Astrid Lindgren-filmer! Har också gjort premiär som försäljare på Tradera och har lagt upp lite annonser på kläder jag köpte till vår tilltänkta dotter...

Efter kvällsbadet repade sig Edith och blev riktigt innebandy-pigg. Fram med mål, klubbor och boll. Härligt! Somnade som en stock i soffan. Vi beslutade oss dock för separata sovrum även i natt, utfall att hon blir sämre och vill ligga i vår säng. Så Niklas ligger i gästrummet även denna natt. Med två barn och ett snart 8-årigt långt förhållande kan väl det där med samliv vänta lite. Denna dag har ju inte varit sådär superspännande, så jag frågade Niklas lite oroligt förut om han tröttnat på familjelivet. Men det hade han då minsann inte gjort. Vilken tur! Vi kanske just i detta nu inte vårdar vår tvåsamhet och den relationen allra mest, trots att jag vet att det är superviktigt. Jag är dock trygg med att veta att vi närsomhelst kan ta fram passion och glöd. Och det vår tvåsamhet nu får uppleva är fan det största, märkligaste och mest magiska två människor kan åstadkomma. 

I kooperationens tjänst

Ikväll är det Föreningsstämma för Konsumentföreningen Bohuslän-Älvsborg. Sedvanliga årsmöteshandlingar ligger på bordet.

Vill dock slå ett slag för vår unika kooperation. 3,4 miljoner har ett Medmera-kort och är således ägare och har möjlighet att påverka. Vi skiljer oss således från ICA, Axfood, Lidl, Netto med flera då vi har lokal förankring av förtroendevalda och styrelse. I de andra företagen saknas insyn där ägarna är aktieägare världen över. 

Vår del av Coop går dessutom mycket bra och dessutom har vi det bästa medlemsprogrammet, där vårt kort ger mest tillbaka. 

Jag är därför stolt över att äga och vara en del av Coop!

Storstädning och påskpyntning

Jag och maken har storstädat för första gången på väldigt länge och utan stor mage i vägen. Vilken skillnad det är att städa med en mer dallrig och mjuk mage - gick verkligen undan. Så nu skiner och glänser det där jäkla badrumskaklet, lister, väggar och tak. Gott!

Har rotat fram allt påskpynt vi har, vilket inte är så mycket för jag har inte tyckt att varken påsk- eller julpynt har varit så viktigt. Det tycker jag dock nu och det beror på att jag har småbarn. Jag är själv uppväxt i ett pyntat hem och vill verkligen att mina barn får samma känsla för olika högtider och traditioner som jag själv fått. Sånt blir helt plötsligt viktigt. Liksom att föra vissa traditioner vidare och skapa nya traditioner, anpassade utifrån vår familj.

Har inte haft några djupare funderingar idag, utan det har varit väldigt mycket vardag med BVC-besök, betala räkningar, försökt träna (var dock inställt) och bara njuta av tillvaron med min älskade familj. En vän på Facebook skrev idag "att se det stora i det lilla" och det sammanfattar dagen på ett bra sätt.

I högsta hugg. Observera att jag även har städband i håret!

Påskpynt 

Påskpynt

Påbörjat den stora påskbrevstillverkningen. Fortsatte sedan att måla, kladda och grisa med fingerfärger och slutade i badkaret!

En gris föds utan antikroppar och dör om den inte får bröstmjölk, vilken tur att mitt barn inte är en gris

Längst ned här finns en så otroligt bra artikel som tar död på myter och hittepå om immunförsvar och spädbarnsmat. Senast häromdagen blev jag attackerad av en äldre man när jag matade mitt barn. Han menade på att bröstmjölk var det bästa man kan ge sitt barn, "se bara på djurvärlden". Detta var en man utan egna barn och utan någon större erfarenhet av barn. Samma inställning har jag dock under mina dryga två flaskmatningsår fått möta från både erfarna och oerfarna, unga och gamla, kvinnor som män.

Som Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi, skriver i artikeln nedan så föds människan fullpumpad med antikroppar. I bröstmjölken finns dock antikroppar som inte tas upp av barnet utan hålls ute på slemhinnorna och hindrar bakterier och virus att ta sig in i kroppen. Därför skyddar bröstmjölken mot blodförgiftning och bakteriella diarrésjukdomar. Dessa är dock mycket ovanliga i vår del av världen. I princip inga spädbarn i Sverige blir sjuka i dessa sjukdomar. Eftersom amningsbarn hindras från att komma i kontakt med infektioner så fördröjs också utvecklingen av deras immunologiska minne och deras egna antikroppar börjar bildas först efter avslutad amning, tillskillnad från ett ersättningsmatat barn.

Griskultingar och kalvar föds dock utan dessa antikroppar och kan därför inte överleva utan bröstmjölken. (Funderar dock lite på den "Farmen"-matade griskultingen som Alexander föder upp på komjölk...) Nu är ju dock inte mina barn vare sig kalvar eller griskultingar.

Detta med hur man matar sitt barn är således ett val. Ett val som alldeles för få känner till att man har. På BB ligger det information till dig som nybliven förälder på det lilla bordet intill sängen. Det är information om RS-virus, rutiner på BB och en amningsbroschyr. Denna amningsbroschyr läggs på bordet även till de föräldrar som uttryckligen i sin MVC-journal skrivit in att de inte ska amma. Däremot så saknas helt information om ersättning och flaskmatning. Det finns dock en liten information att få, på ett A4-papper, om man ber om det. På denna information står det om hur många ml ersättning barnet ska ha de första två veckorna. Vidare står det om hur man minskar bröstmjölkstillverkningen och eventuell mjölkstockning på naturlig väg. Vitkålsomslag och försiktig handmjölkning. Ingenting om att det finns medicinska preparat att tillgå. Som förstagångsförälder är denna information således högst bristfällig. Hur håller man en flaska på rätt sätt? Hur tillreder man? Hur viktigt är det med kokt vatten och sterilisering? Vad gör man vid förstoppning (vilket de flesta ersättningsbarn får)? Mängden mat är dessutom individuell utifrån barnets vikt, hur mycket ska just mitt barn ha? Vad ska man välja för ersättning och vad innehåller dem och vad är skillnaden mellan alla de olika inom till och med samma märke? Vad ska man använda för flaskor och nappar? Det finns hundratals frågor som inte ges några svar, stöd eller råd kring. Föräldrar får därmed söka lyckan via Facebook och Google. På BVC är råden lika bristfälliga, men där ges i alla fall stöd i det val man gjort. Men en uttömmande amningsbroschyr lämnas i alla fall.

Så åter till det val man har. I vår del av världen, ett hygieniskt I-land med bra vaccinationsprogram, finns det således inga större medicinska fördelar med amning. Att amma sitt barn är således ett val man gör. För att man tycker att det är mysigt. För att man tycker att det stärker banden mellan mamma och barn. För att man tycker att det är smidigt och bekvämt. För att man gillar att ha stora tuttar. Eller av någon helt annan personlig anledning.

Vi har också valt, min man och jag. Vi valde att flaskmata vårt andra barn från start, där de första 10 ml Hipp ekologisk ersättning gavs två timmar efter förlossningen. Jag matade första gången. Med vår förstfödda funkade inte amningen. Hon vill inte suga tag ordentligt och vi valde ganska så snabbt att gå över på ersättning också pumpade jag så hon fick de där fantastiska "gulddropparna", vilket hon absolut inte hade behövt, enligt artikeln. Jag gav inte upp helt direkt med Edith, för jag kände trycket utifrån och alla som visste så himla mycket om hur viktig och bra bröstmjölken är. Synd att de fick tränga in i min hjärna och ta över mitt förstånd. Så jag började läsa på och har läst och läst och läst och insett att vi gör det definitivt bästa för oss och att vi har ett val. Vi försökte inte med amning igen därför att vi älskar att få möta ögonen hos vår bebis vid matningsstunderna. För att vi vill kunna dela helt på matningen. För att jag inte känner mig bekväm med en bebis som suger på bröstet. För att vi kan styra och kontrollera mängden mat som vår bebis får. För att vår bebis kan få en bättre nattsömn. Vi har gjort ett val, precis som alla andra oavsett tillmatningssätt.

Och varje gång jag står där med händerna i blöt och diskar dessa j-vla flaskor påminner jag mig om vårt val och alla andra fördelar som det innebär.

Läs gärna mer om Agnes Wold och lyssna gärna på hennes sommar- och vinterprogram i P1. Hon är min favvoprofessor!

Bild från: http://sverigesradio.se/sida/images/2071/3300185_2048_1152.jpg?preset=article-slider

Vinter i P1

Sommar i P1

http://www.barnakuten.nu/barnsjukdomar/om-det-nyfodda-barnets-immunsystem/

Rätten till arbetskläder - en fråga om kön

Det är sällan du möter en fabriksarbetare, snickare, elektriker, målare, renhållningsarbetare eller vaktmästare utan att deras arbetsgivare försett de med skydds- eller arbetskläder. Du möter dock varje dag barnskötare, förskollärare, undersköterskor och vårdbiträden som står och går i sina privata kläder. Trots att det inom vissa av dessa yrken finns krav på både kläder och hygien.

Som en förskollärare skrev till mig på Facebook, kontrasten blir ganska stor när man som förskollärare får köpa ett extra par stövlar för att enbart ha på jobbet, medan de som klipper gräsmattan utanför är utrustad med både skor och kläder.

Som förälder önskar jag ännu mer utomhusvistelse. Ännu mer tid ute, skulle ställa ännu högre krav på personalens kläder, på deras egen bekostnad. Visst känns det självklart att inom yrken där kläderna slits onormalt mycket och utsätts för smuts, kroppsvätskor eller där det förutsätts att man är klädd efter väder i ur och skur borde förses med arbetskläder?! Där tar vi som kommunala arbetsgivare inte vårt ansvar.

Detta är definitivt en fråga om kön. Varför finns det så självklart pengar till de kommunala vaktmästarnas kläder, eller de som är anställda för att klippa gräsmattor och sköta rabatter? Varför kan inte uppehåll i inköp göras för dessa grupper, när man gör uppehåll i inköp till undersköterskor och vårdbiträden?

Lite romantisk vuxentid...

Tystnaden intog huset och stunden var kommen för räksmörgås och bubbel. 

Skål älskling och klirr i kristallglasen. Mm räksmörgåsen smakade underbart. Djupa blickar, sänkta röster och njutbar tystnad. Så ser jag plötsligt hur det lyser upp i Ediths rum och taklampan tänds och släcks. Va??? Är hon vaken??? Och där bröts den tysta stunden. Så kan det gå när liten prompt ska bajsa efter nattningen. Ett blöjbyte senare och tystnaden och stillheten lägger sig över solsidan igen och vi andas ut och fortsätter samtala. Shit vad skönt det är, att bara få prata utan att bli avbruten.

Kvällen har också inneburit massproduktion av mössor (4 st) och dregglisar (2 st). 

Nu ska föräldraparet krypa i säng med en påse mandelägg (typ årets 20:e) och varsin bra bok. För vad beträffar TV-tablån är ju den under all kritik.

Godnatt!

 

Rocka sockorna var en utmaning hos familjen Hemberg

Idag var det dags att rocka sockorna, en enkel gest som påminner om att olikhet och mångfald berikar oss och vårt samhälle. Jag tror och hoppas att man på förskolor, skolor och arbetsplatser runt om i Sverige har haft intressanta samtal kring detta.

I familjen Hemberg var det inte så enkelt att genomföra dock. Föräldraparet äger nästan bara svarta strumpor. Dottern totalvägrade att ha två olika strumpor på sig och drog av sig den ena och med bestämdhet pekade på den andra matchande strumpan. Försökte förklara men icke. Hoppas att hon blir tolerant och klok ändå. 

Såhär blev resultatet av oss tre andra i familjen: 

På länken här nedan kan ni lyssna på en gammal vän till mig, om vad detta betyder för henne och hennes familj:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=125&artikel=6122251

Dagen har i övrigt bjudit på pannkakslunch hos barnens gammelmormor och sedan tacofredag med barnens faster, kusiner och farmor.

Men vi hann även med att eftermiddagsmysa i sängen. 80% av lönen och vi har det såhär bra: 

Rena panoramafönster och träningslängtan

Idag kunde jag inte blunda längre! De mjölkvita panoramafönstren har inte putsats på tre år, det var dags nu. Varför har jag inte gjort det tidigare? Tog bara 30 minuter och var inte det minsta jobbigt. Fint blev det också. Nu fattas det bara att vi får fram stegen så överljusen blir lika fina!

Maken ska iväg på innebandy nu och jag längtar så efter att kunna riva igång med min tantgympa och kunna promenera. Vågar dock inte ännu för jag får så vansinnigt ont efteråt. 

Vill gå ut på barnvagnspromenad också, nästa vecka börjar Edith på föris igen efter två veckors ledighet, då blir det mer tid till det.

En ifrågasatt mamma år 2015

Idag har jag varit på en heldag med kommunfullmäktige. Redogörelse och lite dialog om vår kommuns fyra sektorer. Intressant och lite ny kunskap. 

Detta var första heldagen. Förra gången det var heldag så var det min mage som var i fokus, nu var det att jag två veckor efter förlossningen var där. "Ska du vara med hela dagen?" "Men var är bebisen?" "Vem tar hand om bebisen?" "Men hur går det med maten?" "Är du redan här?" "Längtar du inte hem till bebisen nu?"

Jag vill verkligen understryka att ingen menade något illa. Det är bara intressant att förväntningarna och normerna kring moderskap och faderskap skiljer sig så lavinartat åt. Jag är ganska så övertygad om att Niklas inte hade fått motsvarande frågor. 

Också detta med matningen. Djupa bekymmersrynkor anlades om hur min stackars bebis får mat mellan 8.30-16.30. När man dessutom nämner flaskmatning så dras direkt slutsatsen att amningen inte fungerar. 

Förutom att dagen har varit givande för mig, så har jag fått visa att man som nybliven förälder år 2015 faktiskt kan vara hemifrån en hel dag, om man delar föräldraskapet med någon annan. Jag har också visat att man kan välja hur man matar sitt barn, att man faktiskt kan ha ett val. 

Jag visste ett bra tag innan valet i höstas att jag skulle ha ett barn till inom den närmsta tiden, även om jag inte var gravid just då när beslutet om vår personvalslista antogs. Som yngre (med politikens mått mätt) kvinna fick jag förmånen att hamna på första plats. Hade jag trott att jag inte skulle ro det förtroendet i land hade jag aldrig valt att stå där. 71 personer valde sedan att kryssa mitt namn och välja mig som deras företrädare, det känns fint och ett förtroende värt att förvalta. Och detta går alltså utmärkt att kombinera med att vara nybliven förälder. Det är kanske till och med lättare som föräldraledig än som arbetande.

Den stora utmaningen är att hitta en sittposition som funkar för de onda fogarna. Tack Alvedon Novum för att du räddade mig.

Bland de första matningsstunderna med Edith

Nymatad Cornelis

Vår ute, vår inne, vår i sinne också lite bajsglädje

Ja bajsglädjen är total. Ett ersättningsbarn blir ju lätt förstoppat, vilket såklart hände i lördags. Eftersom informationen om ersättning är minimal från BB, BVC, MVC och eftersom ersättningsföretagen enligt lag inte får ge information så blir det lite knepigt att veta vad man ska ta sig till. Rapsolja är det stadiga tipset och det gör bara bajset mjukare, inte lösare. Tack vare en Facebook-grupp jag är med i om flaskmatning så fick jag tipset om cocosolja. Detta inköptes således igår och det har satt fart på magen och skapat riktigt härligt knallgult bajs i perfekt konsistens. Stor glädje! Detta ska även testas av den järntablettätande mamman. Förlorade lite för mycket blod i samband med förlossningen och blev därför tvingad att öka min dos av järntabletter (jag som tänkte att detta skulle få ett slut i och med graviditetens slut). Katrinplommon och en jävla massa vatten i all ära, men en matsked kokosolja känns mer tilltalande.

Annars har dagen varit vårig och lugn. Något litet sammanbrott hör väl självklart vardagen till, men överlag har jag varit stabil idag. Edith är en liten utmaning när vi båda är hemma. Hon försöker och lirkar och trixar och testar. Är mamma dum, vänder hon sig till pappa och vice versa. Däremot när någon av oss är ensam så är hon väldigt mycket lättare, då hon vet vart våra respektive gränser går och inte behöver försöka lirka.

Träffade moster i Örekilsparken. Moster fick då se Cornelis för första gången och leka med Edith för första gången på jättelänge, då moster varit sjuk.

Moster fick plats i rutschkanan!

Och Sixten var med såklart.

5-kilosbebisen är väldigt stark och kan hålla huvudet högt uppe från golvet många sekunder och vända huvudet utan problem från sida till sida. Fysiskt är han som Edith var när hon bar över en månad, känns superskumt. Tänk vad ett kilo gör.

Har vårplanterat ute. 

Edith har plockat tussilago till mamma och mamman har tagit in kvistar från det japanska körsbärsträdet.

Pappan åkte iväg på innebandyträning, då passade vi på att göra våfflor - mycket gott!

Idag blev det vardag igen...

... som typ för två veckor sedan, då när jag började att blogga igen! 

Skillnaden är att jag nu är 10 kg lättare, har ett mindre magomfång och kommer såpass nära både diskbänk och badrumsspegel att jag kan utföra något vettigt där. Mitt nattsömn bryts inte sönder i en urinblåsa som måste tömmas. Dessutom kan jag röra mig lite mer obehindrat och jag slipper gömma mig hemma för att undvika allt tjat om att "det snart måste vara dags", "har inger hänt ännu"... Och inte minst slipper jag de stora medlidsamma ögonen på min extremt stora mage. Jag kan även se både knölar och blodådror på mina fötter och komma i alla mina skor!

Den stora skillnaden är såklart att vi har två barn. Även om det nog blir mer påtagligt den 15 april när Niklas börjar jobba och jag blir själv på ett annat sätt. Förmodligen är Cornelis mer vaken och krävande då också. För nu sover han ju mest. 

Så idag är det alltså vardag igen. Jag och Edith ska iväg och handla nu, sen hem och laga lunch, sen till BVC och i eftermiddag har jag ett politiskt möte med beredningen för samhällsdialog. Känns gott att vara tillbaka och vara något mer än mamma Tiina. 

Första psykbrytet kom idag

Idag var det min tur att få sovmorgon. Har ju avsevärt mycket svårare att sova än Niklas, trots öronproppar, men två timmar längre sovmorgon i alla fall. Hade väl räknat med att han skulle ha fixat i ordning ungefär lika mycket som jag hade hunnit med igår, så det bara var att ta på sig och gå ut typ. Icke!

Cornelis hade han fått på kläder. En urtvättad röd body och ett par cerise byxor och blåröda för stora strumpor. Suck! Edith sprang runt halvnaken med en tjatande pappa i hasorna som hon har runt sitt lillfinger. Alla Cornelis flaskor stod odiskade i diskhon och inget färdigkokt vatten fanns.

Så där var det bara för mig att ta vid. Utan kaffe i magen. Efter ett halvt utbrott från min sida fick han till slut på Edith kläder och jag kunde ta vid med Cornelis. Under Ediths första månader hade hon bara för stora pojkkläder och det var min sorg. Därför bestämde jag mig för att gå all in med nästa barn, som ska vara välklädd från början i rätt storlek. Det blev lite problematiskt eftersom jag hade förberett för en Selma. Så just nu spenderar jag mycket tid på Tradera. Jag tänker att man faktiskt kan klä barn både begagnat, praktiskt, bekvämt och snyggt och att man faktiskt inte måste dra på dem första bästa paltorna. Det kommer ändå komma en tid då min makt där försvunnit och de väljer själva. Stundtals är Edith där. Därför var det bara till att börja om med Cornelis. Dessutom behövde han badas och få sin navel rengjord. Därefter kläddes han upp. Check!

Satte mig sedan på golvet med honom för att ta lite kort. Fyyyy! Vårt golv hade typ en hinna av skit. Han spenderar mycket tid på mage på golvet och då kan han ju inte bada i skit. Han somnade och jag tog tag i dammsugaren. 200 kvadratmeter senare var jag klar. Check!

Sen gick jag till disken och spanade in flaskorna som skulle diskas. Upptäcker då till min fasa att Ediths rosa flaska stor i Cornelis ställ och att det finns massa flasktillbehör i hans ställ som saknar flaskor = detta måste vara Ediths tillbehör. Hittar en av hans flaskor i diskmaskinen. Det finns ett stort krux med flaskmatande bebisar. Allt måste vara jävligt rent och allt måste då och då steriliseras och känsligast är bebisen såklart den första månaden eller två. Därför är det handdisk som gäller på hans flaskor och tillbehör, samt sterilisering ett par gånger i veckan. Därför får hans grejer under inga omständigheter blandas ihop med Ediths. Och därför har jag tydligt märkt upp "Cornelis blå nr 1" och "Edith rosa nr 2". Hur jävla svårt kan det vara? Jo för en färgblind man kan det tydligen bli to much! Det blir för svårt att se skillnad på blå flaska och rosa flaska. Det blir för svårt att hålla isär delarna. Det blir för svårt att hålla ordning på napp nr 1 och nr 2. Eller så slarvar man och då blir jag förbannad.

Sixten fick magsjuka när vi låg på NÄL och hade spytt på hallmattan. Detta brydde sig inte husse om, utan när jag kom hem så slängde jag ut mattan på verandan och där har den legat nedspydd i en vecka. Niklas fick i uppdrag att göra rent den, vilket jag nu påminde honom om.

Så när jag kom ut i tvättstugan stod han med ajaxen i högsta hugg och tvättade mattan. Det skvätte vatten och skit runt honom och mattan. Då kom psykbrytet.

1. Dagen innan Cornelis kom hem hade jag städat tvättstugan noga. Gjort rent ordentligt i tvätthon för att han ska bada där och skurat för att få bort tvättmedelsrester och rester av rengöringsmedel. Då vill jag varken ha skit, spy eller Ajax i den hon, när man kan skura en hallmattan utomhus i nån av de alla kranarna som sitter runt huset.

2. Det var inte bara i hon det kom skitet vatten, utan även runt hon där jag lagt rentvättade och strukna bebiskläder som jag ska fota och lägga upp på Tradera till försäljning.

3. Även på Cornelis skötbädd bredvid hon skvätte det.

4. Och upp på väggen och ovanför hon...

Jag blev skogstokig och sa väl nåt i form med att jag aldrig mer vill se varken honom eller matthelvetet och undrade lite över hur hjärncellerna där upp arbetar. Sedan har jag ett stort behov av att älta och dra upp flaskorna igen och lite andra störningsmoment. Sen blev jag rasslig i halsen och tappade typ rösten. Nu har jag börjat lugna mig. Och nu ska vi laga lite middag och hoppas få en fortsatt fridfull söndag. Ibland behövs en urladdning och jag har ju gått runt som på rosa moln och varit en filbunke i två veckor, så det är väl dags att jag kommer i form igen.

Ute på egen hand

Har varit på en helkväll i Göteborg med syster, mamma och mormor. Började med att käka och sedan var vi på Fosterlandet på Stadsteatern. Tung och sorglig föreställning som handlade om de finska krigsbarnen och saknaden åt båda håll och barnets känsla av att ha övergivits. Om skuld och skam hos mamman. Mycket lämpligt för en nyförlöst mamma med andra ord...

Första ölen på 9 mån!

Groupie!

Ett glas skumpa i pausen hör till!

Ikväll kom verkligheten ikapp Edith

Dagen har varit helt fantastisk! Är så tacksam för att vi har så fina vänner och fina omgivningar att vistas i. Samt att få vara hemma tillsammans hela familjen. Jag bortsett från två dagar i slutet på mars, kommer vi båda att vara hemma till den 15 april. Det känns sagolikt bra.

Eftermiddagen har ägnats åt att grilla korv, leka, busa, sola, mata svanar och ha det alldeles underbart vid Maltes stig tillsammans med familjen Dellien-Andersson. Så härligt.

Detta var tröttade ut Edith ordentligt. Vi var på invägning på BVC med Cornelis och efter detta skulle han ha mat. Det är svårt för Edith att acceptera att han ska få flaska men inte hon. Så det blev en del gråt och tandagnissel.

Sen fortsatte det när vi kom hem. Gråt, gråt och gråt. När Niklas skulle ta på Cornelis pyjamas så var det "minmin" som hon säger, när han la honom i spjälsängen blev hon helt tokig. Jag tog upp henne och Niklas höll Cornelis och då kom första försöket till att slå honom. Nu kom verkligheten ikapp henne. Samtidigt är hon så mån om honom. Så fort han börjar gråta eller knorra så är hon där och tittar till honom. Hon pekar på vagnen för att visa folk att han ligger där. Och hon älskar att få hålla honom. Så trots kvällens små gnissel går det över förväntan. 

Första dagen som 2-barnsmorsa är avklarad

Och det gick ju galant. Känner mig fylld av energi. Faktum är att även om jag fortfarande har väldigt ont i fogarna och stillar smärtan med alvedon så känner jag mig lätt som en fjäder. Jag känner mig till och med smal och snygg. Ja känslan är sådan. Fick dock se ett kort som Niklas tog på oss idag när vi var ute - jag är allt annat än smal och snygg, men jag ska göra allt jag kan för att i alla fall bevara känslan. Det säger en del om hur fruktansvärt stor och tung jag var sista tiden.

Solens strålar ger också energi. Mest energi ger dock Edith och hennes villkorslösa omhändertagande om lillebror. Jag trodde att hon inte alls skulle bry sig om honom. Oj så fel jag hade! Hon kunde inte ens äta för att hon skulle se till lillebror. Ligga bredvid honom på golvet. Gunga honom i babysittern. Ge honom hans snuttekanin. Serva honom med nappen. Klappa honom på huvudet.

Det blev tårar av att se all den fina kärleken. Overklighetskänsla. Efter kvällens bad fick hon hålla honom i famnen och hon visade sån stolthet. 

Jag vet att det kommer komma andra dagar efter detta, men jag njuter ändå.

Också energin som ramlat över mig! Fixat med försäkringskassan, lagat både lunch och rejäl potatisgratäng-kött-rödvinsås-middag, promenerat med man och barn, servat med fika på altanen, rensat ut alla Selmas kläder i strl 50 för att ge plats åt alla Cornelis kläder i strl 62. Börjat sortera kläder som ska sparas och som ska säljas. Umgåtts med mor, far och svärmor. Badat Edith. Gjort båda barnen i ordning inför natten. Promenerat 5 km med en vän och självupptaget pratat om mig själv hela vägen. Stackars Erica! 

Godnatt!

Hjälper pappa att byta bajsblöja och konstaterar att lillebror har snopp!

Kärlek

Bilderna är förhoppningsvis ganska talande för vad bra vi har det.

Uppskattat

Kärlek och stolthet

Servar med napp

Solskenspromenad

Fika på altanen

Första natten hemma

Han förstod direkt! Nu är jag hemma och kan slappna av! Han började med att storbajsa. Han hade inte bajsat under hela gårdagen eller dagen dessförinnan och detta oroade oss och sköterskorna menade att ett ersättningsbarn bör bajsa en gång per dygn.

Sen bäddade vi ned honom i vaggan efter att ha gosat lite. Han somnade vid 23-tiden. Han ska helst ha mat var tredje-fjärde timme. Han har vaknat själv och knorrat var tredje timme så att sätta klockan behövdes inte tyckte jag. Halv 4 vaknade han! Drack så mycket som de vill att han ska dricka, vilket han inte lyckats med tidigare. Somnade sedan om och nu har han nyss svept en flarra till. Exemplariskt! Bara ett nattmål!

Eftersom vi kommer fortsätta att ta varannan natt så gick ju mammans natt strålande!

Nu väntar vi så på älskade storasyster!

Frukostmys i sängen till Barnkanalen - sista dagen som ensambarn

Idag äter vi frukost i sängen jag och Edith och har ett öga på Barnkanalen. Emot alla mina principer, men vad mysigt vi har det. Fördelen med Edith är att hon är så renlig, avskyr att få en fläck på sig eller spilla, så mat i sängen gick över förväntan.

Idag är sista dagen för Edith som ensambarn. Ska bli spännande att se hur detta blir, men det blir ju en rejäl omställning för henne. Hon är ju stundtals till och med avis på Sixten om han sitter hos oss eller ligger för nära. Hon är hittills inte det minsta intresserad av sin lillebror när vi t.ex. visar kort på honom. Då bläddrar hon bara vidare till någon hon känner igen, gärna sig själv. Inte konstigt alls. Hon är dock bara två år och helt uppe i sitt egna Jag och sin egen utveckling. Därför tror jag att vi ska sluta tjata om lillebror hit och lillebror dit. Förmodligen tycker hon inte att det är det minsta roligt eller spännande. 

Min kära vän, BUP-kuratorn, stöttar ju mig i allt från tuttar till barnuppfostran och vi fick ett jättebra tips. Nämligen att Cornelis har med sig en present till sin storasyster. Kan låta materiellt, men det handlar om att möta Edith där hon befinner sig. Jag är säker på att Cornelis prickat in en present som Edith verkligen vill ha, nämligen en barnvagn. Även det strider mot mina principer, men hon älskar att köra runt med vagn och lära-gå-vagnen har varit en favorit, men den börjar bli lite låg och liknar ju inte direkt en vagn. Så igår svängde jag förbi Trestad och fyndade en jättefin barnvagn. Efter denna grej är min gräns nådd vad gäller docktillbehör. 

Så imorgon när Edith kommer hem (hon ska sova hos farmor i natt då vi kommer hem sent ikväll), kommer hon få presenten av Cornelis.

Det ser ut att bli en vacker dag idag med sol. Jag och Edith ska snart göra oss i ordning och ta en promenad med Sixten. Känns bra i mina fogar idag och jag känner mig rörlig.

Idag är det också kommunstyrelsesammanträde. Andra KS som jag missar på grund av barnafödande. Just nu är min självklara prioritering min familj och jag har lämnat återbud till alla möten som jag hade inplanerade denna vecka. Jag har fyra år till på mig att bedriva politik så ska nog hinna ta igen det jag nu missar. Jag tycker också att när man väl är på ett möte så ska man vara ordentligt påläst, förberedd och fokuserad på själva mötet, där befinner jag mig inte nu. För som ni märker här är det mitt familjeliv som jag är mest fokuserad på.

Nöjd tjej (och trött kille bredvid) som får frukost i sängen.

Apropå det där med jämställdhet och känslan av att vara Dolly Parton

Nu har jag haft en omgång med mina Dolly Parton-bomber i duschen. Stått och grinat och pressat i 20 min för att lätta på trycket. Avslutat med en Ipren och en alvedon och hoppas att sprängandet släpper. Jag som trodde pillren jag fick efter förlossningen skulle få mig att slippa eländet. Samtidigt har jag tänkt på hur bra Niklas har det som slipper detta elände. Där ligger han nu på NÄL med sonen på bröstet UTAN att det "rinner till". Och dessutom kan han röra sig helt obehindrat eftersom hans bäcken inte behövt vidgas 20 cm för att pressa ut ett 38 centimetershuvud.

Fast är det så kul att vara man och pappa egentligen i alla lägen? NEJ! Min erfarenhet av mödravård, förlossningsvård och eftervård på BB är att pappan ses som ett bihang som bara ska ställa upp och passa upp. I många fall så behöver papporna en rejäl skjuts i ändan, men i vårt fall så blir jag så bedrövad över hur Niklas blivit behandlad. Betänk att han är mannen som gjort ALLT månaden innan förlossning. Från dag 1 med Edith så blev vi mer jämställda än innan och tog ett delat ansvar rakt igenom. Många tror att han till och med gjort mer, men si det har han inte gjort. Vi har delat.

Därför är den största bedrövelsen det som hände efter förlossningen. Visst det gör förbaskat ont att föda barn, i alla fall under den korta tid då man just är i aktiv fas. Men psykiskt gör det ju ännu ondare att se den man älskar vara så utlämnad och inte kunna hjälpa annat än att hålla i och uppmuntra. Som födande kan man ju i alla fall påverka situationen, trycka, ta i, andas. Att därtill kanske få lite skäll över att man håller på fel sätt i handen eller säger något som den födande kvinnan blir störd av, hjälper ju inte till.

Så har då underverket kommit ut och jag såg på Niklas att han blev speedad av detta. Det var ett adrenalinpåslag även hos honom. Det var omtumlande även för honom. Det är det största ögonblicket i livet även för honom. Med eller utan smärta i bäckenet, med eller utan stygn i underlivet. 

För oss gick hela förloppet denna gång på tre timmar. Från att han var ute och sprang kl 18 till att han står med sin son i armarna kl 21. Det är också chockerande. Att då kl halv 1 på natten bli hemskickad är rent för jävligt. Hur kan man skicka hem en människa som genomgått detta, mitt i natten? Att han dessutom skulle sätta sig själv i bilen och köra 45 min... Flexibilitet önskas. Är det nu sån platsbrist så fram med en fåtölj och en fotpall eller en tillfällig brits.

Dagen efter kommer han till BB och vi får verkligen tjata om ett eget rum. Vi fick inte det egna rummet för att Niklas skulle kunna ta sin del i föräldraskapet och vara delaktig i eftervården av vår nyfödda son. Vi fick rummet för att jag visade min smärta i fogarna och visade mig helt orörlig. Jag behövde någon som kunde vända mig i sängen, räcka mig vatten, ta upp min son, ta hand om min son. När jag visade att jag inte klarar av detta för att jag har så jävla ont, då fick vi ett eget rum, så att någon kunde serva mig. Alltså inte för att vi skulle kunna påbörja ett gemensamt föräldraskap.

Niklas var helt slut dagen efter. Han tappade matlusten, kände sig illamående och febrig. Niklas är en skiftarbetare som i perioder överlever på väldigt lite sömn, så det ska mycket till att han ska hamna i detta tillstånd, vilket han faktiskt även gjorde i samband med Ediths födelse. Inte så konstigt, för han hade inga hormoner som bar upp honom. Det hade jag som kvinna. Han fick därför låna min säng för att sova. Sånt är inte ok enligt BB-personalen. De blickarna och de orden som sades mellan raderna, visade tydligt vad de tyckte om detta. Han borde kravla sig upp ur sängen och gå ut och hämta mat till mig, eftersom jag har så svårt för att gå.

När Cornelis sedan hamnade på avd 34 och vi fortfarande bodde kvar på BB riskerade vi åter att bli av med vårt egna rum. Vi var direkt inställda på att dela den kommande veckan och ta vartannat dygn. Dels för att båda våra barn skulle få samma tillgång till oss och dels för att vi skulle få samma rätt till sömnen. Då möttes vi av skepticism igen på BB. Jag menade att man borde ju kunna avvara i alla fall ett dubbelrum där bara män/pappor kan bo. För anledningen till att Niklas inte fick bo kvar om vi hamnade på dubbelrum var att han inte får dela rum med en annan kvinna. Svaret blev då att det ju är vanligast att mammorna stannar eftersom de ammar. Hörni mina vänner. Jag sa inget. Jag blev bara stum och gick. Men hon sa dessa ord till helt fel kvinna.

Senare samma kväll pratade jag med en annan barnmorska på BB. När hon själv förde detta på tal att det ju är pinsamt att vi inte ska kunna få dela på ansvaret så brast jag och berättade det jag nu berättat för er. Hon bad mig att gå vidare med detta och jag inväntar utvärderingen om BB-vistelsen med glädje kan jag lova.

För vi har sett att man kan bli bemött som en hel familj. På fantastiska avd 34 har de inte gjort någon skillnad på mig och Niklas. De har tittat lika mycket på Niklas när de pratat med oss. De har aldrig nämnt ett ord om amning eller dess fördelar. De har överhuvudtaget inte värderat vårt sätt att dela på detta eller vårt sätt att mata vårt barn. Det enda de har sagt är att det är bra att vi båda kunnat vara utvilade också har de fascinerats över HIPPs ersättning (marknadens enda ekologiska) så avdelningens ansvarige läkare har bestämt att de ska ta in HIPP också. (Vi har haft med oss själva, då de bara har NAN och Babysemp). 

När man har ett flaskbarn är det skönt att ha många flaskor, så jag köpte på mig en hel del till Edith, hade lika många blå som rosa. Nu fick hon dela med sig. Så hennes lillasyster Selma skulle få de blå flaskorna. Men ojsanhoppsan, det råkade visst bli en Cornelis istället. Jag tänkte att det är lika bra att jag redan nu klargör att Cornelis alltså inte har fått de blå flaskorna för att han har snopp. För jag vet att jag kommer bli påhoppad och ifrågasatt för detta! Sen har vi ett gäng transparenta också, de får säkert Cornelis som kommer dricka många många fler flaskor per dag.

Mammakontroll, barnvagnspromenad och planerad hemgång

Idag har dagen gått fort. Vi stod upp vid halv 10 och satt och myste till 11 innan vi gick ut och käkade frukost och gjorde oss i ordning.

Sedan begav vi oss till BB-mottagningen för en undersökning av mamman på grund av nattens olika sprängningar. Hb-kontroll, blodtryckskontroll och avslagsdiskussion. Allt såg bra ut och inget att oroa sig för och huvudvärken har lagt sig och bröstspänningarna har förmodligen peakat, så vitkålsomslag ska vi nog slippa!

Jag och Cornelis tog sedan på oss för att ta vår första egna barnvagnspromenad. Insåg då att en overall i strl 62 är nödvändig och Ullared-turen måste ske snarast. Det var så mysigt att komma ut i den virvlande blåsten med solen i ögonen. Jag är en mycket stolt mor.

Vi fick också besked om att sista antibiotikainjektionen ska ske vid 20-tiden imorgon, alltså får vi åka hem imorgon kväll. Då blev längtan helt plötsligt väldigt väldigt stor efter att äntligen få bli en hel familj. Att äntligen få pussa godnatt till båda mina barn samma kväll. Att få krypa ned i sängen tillsammans med Niklas och reflektera över dagen som gått. Att få sträcka ut en hand och klappa Sixtens mjuka mage och killa honom bakom örat. Att få vara tillsammans alla fem. 

Snart kommer Niklas upp och jag får åka hem till Edith.

Nedpackad i avdelningens vagn.

Det spränger

Har varit en vaken och sprängande natt. Dels har Cornelis knorrat en hel del och inte kommit till ro i sin säng mellan matningarna och antibiotikagiven. La honom till slut i min säng och då ligger ju jag stel som en pinne, rädd att rulla över honom. Jag år ju ganska ljudkänslighet också och hör ju allt som sker i grannhuset och ute i korridoren. 

Men värst är att det spränger. Vi huvudvärk igår kväll och den fick fäste i mitt huvud och har sprängt hela natten och håller fortfarande i. Har tagit tre alvedon sedan kl 22 igår, så fler alvedon kan jag inte ta och har dessutom inte fler just nu. Jag brukar aldrig ha huvudvärk, så det som slog mig var om jag har för dåligt blodvärde. När de kollade efter förlossningen låg det på gränsen och jag blev ordinerad en järntablett per dag. Förlorade lite för mycket blod under förlossningen, dock bara precis i överkant.

Sen spränger det i brösten också. Stenhårda tuttar och funderar på om det är såhär silikonisar känns. Fick ju två piller dagen efter förlossningen för att hämma bröstmjölkstillverkningen. Trodde nog att det skulle innebära att jag skulle slippa detta, men icke. 

Nu har såklart prinsen somnat efter ett rejält frukostmål. Jag ska försöka slumra till också. Hör att dagpersonalen kör en rond, så tänkte vänta in dem innan jag kryper ned under täcket.

Såhär gott är det att ligga tätt intill mamma. Något som Edith aldrig uppskattade, men som denna kille älskar. Han är nog lik sin pappa där, för jag avskyr att ha någon kloss intill mig när jag ska sova.

Hormonell ödmjukhet eller har jag bara blivit känslig och ödmjuk?

Ingenting med detta barn har gått som planerat. Han gick långt över den tid vi tyckte kändes rimlig. Han vägde ett halv kilo mer än vad jag hade räknat med utifrån symfuskurvan (som nästan följde Ediths). Han hade snopp istället för snippa. Vi hade packat BB-väskan för en max 48-timmarsvistelse, hade helst önskat tidig hemgång. Vi blev tilldelade ett dubbelrum på BB (vilket det typ knappt finns längre) och Niklas fick åka hem mitt i natten. Han fick en infektion och hamnade på en avdelning som jag knappt kunde uttala namnet på. Ja ingenting gick som planerat helt enkelt och det skulle ju kunna ställa till det för en sån välplanerad människa som mig.

Men nu kommer vi till det oväntade. Jag känner inte alls och har inte känt något obehag över ovanstående. Känner mig och har hela tiden känt mig som värsta filbunken. "Jaha, inte mycket att göra åt saken", "jaha, det går säkert bra", "jaha, nu är det såhär och det är ju ganska mysigt". Jag har alltså varken känt oro eller obehag, vilket förvånar mig och säkert min omgivning väldigt mycket. Det är verkligen inte likt mig.

Däremot har jag känt väldigt mycket känslor. Jag har gråtit väldigt många tårar. Men det är nästan uteslutande tårar av lycka och av tacksamhet. Jag gråter när jag tänker på alla underbara människor som stöttar oss både här på 34:an, våra familjer som tar så väl hand om Edith, våra nära och mer avlägsna vänner och kollegor som kommer med stöttande tillrop. Det känns.

Jag gråter när jag håller mina barn. Av tacksamhet för att de finns hos mig, för att de luktar så gott, för att de är så mjuka, kloka och roliga. Jag gråter för att jag får vara med och uppleva det jag nu upplever, att få älska tre människor så villkorslöst som jag älskar Niklas, Edith och Cornelis. Jag gråter för att jag själv är älskad.

Jag njuter av varje sekund. Njuter som bara den av Ediths närvaro när jag är hemma. Ramen har vidgats ordentligt kan jag lova och det funkar just nu. Jag har blundat för den röriga hallen och för sockluddet som gör marmorgolvet i badrummet svartprickigt. Jag bara är med min dotter på ett helt annat sätt. Men jag vet att det kommer komma en vardag, men kanske kan jag få bära med mig lite av detta in i den vardagen, blunda oftare.

Jag njuter av att sitta här på avd 34 och bara ha tid för att titta på Cornelis som grimaserar i sömnen. Det finns inga måsten här. Det har varit väldigt skönt att inte kunnat bli nådd, att inte kunna fixa med grejer på nätet, att inte ha koll på allt som sker. Jag hoppas få ta med mig lite av detta också in i vardagen och oftare stänga ned och koppla bort.

Så till slutsatsen. Är detta hormoner som spökar hos mig. Är min känslighet, ödmjukhet och lugn något som bara är kopplat till de hormoner som fortfarande fladdrar fritt i kroppen? Eller är det så att jag utvecklats som människa av denna vecka som gått? Vi får väl se...!

Apropå välplanerad. Igår sa min pappa att det ju i alla fall är skönt för oss att huset är klart och att vi har fungerande kök och badrum och så och att det likaväl hade kunnat vara så att vi inte hade haft det. När min pappa säger så, då blir jag väldigt fundersam över om han verkligen känner sin dotter. Jag hade väl aldrig skaffat barn utan ett kök och badrum?!! Jag som är stressad nu över att stensättningar inte är färdig, att det saknas lockpanel under takutsprånget på gavlarna och en del annat smått och gott. Men jag tar till och med detta med ro, i mitt nya sätt att se på livet och tillvaron. 

För övrigt spritter det i kroppen av sol, värme och vår. Jag blev uppmött utanför NÄL idag av Niklas och Cornelis i barnvagn. Jag fick köra barnvagn runt halva NÄL. Då brände åter lycka- och tacksamhetstårarna bakom ögonlocken. Hjälp vad det var underbart.

Prinsen idag, som börjar tappa sin fina bruna hudfärg, men som blir sötare och sötare när hud och fett slätar ut sig.

Närhetsbehov

Vår lille kille har haft närhetsbehov i natt. Så fort han legat i sin lilla säng har han knorrat och gråtit skapat störningar i övervakningen av syresättning och puls som han har på foten. Så fort jag tagit upp honom har han somnat igen och så fort jag lagt tillbaka honom har han börjat knorra. 

Eftersom vi har två sängar i rummet så snodde jag madrassen från den ena sängen, då jag tänka ligga lite som prinsessan på ärten. Det gjorde att höjden på sängen blev väldigt hög och det var lite farligt att ha gossen liggandes bredvid mig. Dessutom är sladden till övervakningen något som är lätt att trassla in sig i. Och när det blir störningar i övervakningen kommer personalen på stört. Så mamman har varit vaken en del och Cornelis har sovit hos mamma.

Det är än dock något stort, mäktigt och magiskt att min blotta närhet faktiskt ger Cornelis lugn, tröst och ro. Jag ger mer än gärna av min vakenhet för att göra honom tillfredsställd och lugn. Jag är också väldigt tacksam över att jag vet att jag får dela denna vakenhet med Niklas - att jag faktiskt nästa natt kommer få sova och jag vet att Cornelis kommer vara lika trygg med sin pappa.

När barnsköterskan kom idag strax före 8 för att hälsa godmorgon råkade jag säga att jag har haft en vaken kille med närhetslängtan i natt. Direkt sa hon då: "Mata honom också ringer du på mig så tar jag hand om honom i några timmar så du får sova". Då blir man liksom väldigt rörd. Vart hittar man dessa underbara människor? Jag sa som det var att jag har sovit hela februari och nu ska min man sova här i natt, så det går ingen nöd på mig. 

I övrigt känns Cornelis tillstånd väldigt bra. Han äter, bajsade rejält i natt, mer vaken, ingen feber, bra och stabil syresättning och puls.

Ligger och hickar och kikar.

Närhet

Ny energi och minskat kontrollbehov

Åkte hem till Edith igår och blev energiboostad av vår sprudlande, pratglada, hoppande tjej. Dessutom var hon så mysig och gosig och hon satt länge i min famn i fåtöljen och jag fick pussa henne på huvudet och lukta och gosa, klämma och känna. Och hon vände sig mot mig flera gånger och la sina små händer runt min hals och kramade mig. 

Idag vaknade hon av att jag rasslade i badrummet och hon kom ut med håret på ända också fick jag åter en kram innan hon ville ha sina naglar rosalackade. Mysig frukoststund fick vi också. 

Sedan plockade vi fram alla killkläder som jag fick före Ediths ankomst av givmilda människor, men som liksom blev lite för pojkiga för Edith. Som tur var sparade jag dessa. Vi sorterade och packade sådant som vi ska lämna på tvätt och vikning (ja vi har blivit erbjudna sådan hjälp). Också packade vi ned kläder som lillebror ska ha på sjukhuset.

Sen satte vi oss i fåtöljen och gosade igen. Vi var nog lite gossjuka båda två och hade saknat varandra. Jag tror kanske att Edith saknat sin mamma hela den här sista månaden, för jag har inte kunnat bära henne och om hon suttit i mitt knä så har magen varit i vägen för att hon ska kunna komma riktigt nära.  En del av magen är ju kvar men den är ju mjuk och går att flytta på.

Och natten i vår Viking de Lux-säng var helt underbar! Sov såklart lite oroligt, det är ju fortfarande mycket tankar och omtumlande upplevelser som ska bearbetas. Fick gostid med Sixten också som låg kloss intill mig på rygg hela natten.

Nu är jag på NÄL och har löst av Niklas som ska få samma gosiga tid med Edith (och Sixten såklart) som jag fått. Vi har fått ett formidabelt familjerum med allt man kan tänkas behöva. Eftersom Cornelis övervakas med puls och syresättning fortfarande får dock ingen mobil utrustning användas på rummet. Men vi har TV och jag har tagit med mig mycket läsning också har jag ju tid för att skriva långa blogginlägg. Fantastiskt att ni orkar läsa! Till och med sängen känns helt ok.

Och Cornelis ser ut att må gott. Puls och syresättning är bra och stabilt. Har ej fått några nya provsvar men vi kunde se positivt på utvecklingen utifrån gårdagens provsvar. Ingen läkarrond på stabila barn på helgerna, så idag var det positivt att läkaren inte undersökt honom. Han äter rejält och vi har ökat på målen ytterligare. Bajsar gör han också. Fortfarande möts vi av världens bästa personal - vi är så tacksamma!

Jag är så imponerad av Niklas också. Jag måste nog börja lita lite mer på honom, för det går väldigt bra när han är själv och får göra saker på sitt sätt. Idag var det ju han som hade koll på allt och hur allt funkar och han som fick lära mig och ge mig tips. Det är så skönt att kunna släppa all kontroll och helt kunna lita på att någon annan löser allt på bästa sätt, ja till och med kanske bättre än mig. Sen är det helt fantastiskt att se honom tillsammans med våra barn. Den stolthet och kärlek som han visar till barnen, gör mig väldigt varm i hjärtat. Våra barn har världens bästa pappa, tur att jag förälskat mig så i just honom. <3

Idag har jag den här nöjda minen när mamma ska plåta. Men det är ju synd att väcka mig.

Helt ok säng

Vårt rum i en annan vinkel. Fett nice!

Härlig viktminskning och fortsatt bebismys

Var på väg till neonatal för att mata Cornelis inatt. Hoppade in på en toalett på vägen och där fanns en våg. -8 kg, fantastisk viktminskning på 2 dygn, den kan jag vänja mig vid. Då ska de överflödiga xx kilona inte ta så lång tid att bli av med. ;) 

Natten har varit lugn här. Cornelis ska ha mat var tredje timme, så vi delade åter upp natten och har ungefär fått fyra sammanhängande timmars sömn båda två. Eller så sammanhängande man kan få i en sjukhussäng... Men vi känner oss relativt levande i alla fall. Tur att jag varit så rörelsehindrad att jag kunnat ägna februari månad åt att sova. 

Idag kommer jag bli utskriven från BB. Vi väntar fortfarande besked om vi kan få ett familjerum, vilket verkar osäkert. Om vi inte får det är det bara jag som får sova kvar, vi hade annars tänkt att dela på det för att båda ska få tid hemma med Edith och sammanhängande sömn. Detta är ett jämställdhetsproblem enligt mig. Vi som familj borde själva få bestämma vem som ska vårda vårt barn och hur vi ska lägga upp det. Självklart kommer jag gå vidare med detta.

Cornelis äter, bajsar och sover. Han har ingen feber idag och syresättningen ser bra ut. Just nu är de och tar nya prover, både infektion och bilirubin. Dessutom har nålen i huvudet slutat fungera, så den ska sättas om. 

Vi försöker se positivt på vår tillvaro här. Här finns ingenting annat att göra än att titta och lukta och gosa med sin son. Vi får inte vara mobilt uppkopplade på avdelningen, vilket också är väldigt avkopplande. Detta är verkligen kvalitetstid då vi får möjlighet att lära känna vår lille prins ordentligt. Jag har avbokat allt som var inplanerat i nästa vecka och jag ska verkligen passa på att bara vara här och nu och hoppas att få tid även med Edith. 

Fortsättning följer.

På huvudet sitter typ som den nyförlösta mammans kasslertrosor för att hålla nålen till antibiotikan på plats. 

Vi testar världens bästa barnsjukvård - det är fan häftigt att betala skatt

Cornelis började igår eftermiddag att andas lite snabbt och man kollade syresättningen, vilken visade sig vara för låg samt tempen var lite för hög. Man bestämde sig då för att ta infektionsprover. Till en början visade de varken bu eller bä, men det sista som togs vid 10-tiden visade att han har en infektion. Så kl 23.30 igår kväll blev vi inskrivna på neonatal avd 34. 

Vi blev lite uppryckta och uppväckta, då vi hade bäddat ned oss för natten med tron om att läget vad ganska ok ändå. Så det blev snabbt på med kläder och oroligt vanka iväg. Då blir man nästintill tårögd av det varma och trygga mottagandet vi fick på neonatal. Barnsköterskorna Signhild och Caroline mötte oss och ny provtagning inleddes med flera stick i huvudet och nål sattes i handen. Sen undersökning av läkare.

Vid en infektion tar de det säkra före det osäkra och satte in antibiotika direkt, trots att de varken då eller i nuläget fått svar på vilken bakteriell infektion det är. Men man vill inte vänta, då svaren från blododlingen kan ta ett par dygn. Så han får antibiotika in i blodet via nålen i handen var 8:e timme och en annan sort var 36:e timme. I normala fall pågår behandlingen i en vecka, så därför kommer vi bli kvar här en vecka till.

Efter provtagningen lades han på övervakning, då man fortsätter kolla syresättningen och håller koll på temp osv. I rummet låg tre andra bebisar och de övervakades av barnsköterska Lone och även Caroline. Vi lämnade vår prins där för att få några timmars sömn och delade upp natten så att Niklas tog matningen kl 03.30 och jag kl 06.30. 

Läget idag är oförändrat. Han ligger kvar på övervakningen och jag och Niklas delar upp dagen. Jag har suttit och snuttat, gosat och luktat på Cornelis hela förmiddagen då han har legat på mitt bröst. Han luktar så sött och är så mjuk. Jag känner en sån kärlek till vår lille kille, trots att vi inte känt varandra så länge. Han har hittills haft få vakna stunder, men de få stunder då ögonen är alldeles klaröppna och han söker oss är ljuvliga. 

Sen så är det sjukvården. Jag kan bara drömma om vad den vård Cornelis hittills har fått, har kostat. All personal som kretsat kring honom, all teknik. Vården av vår son är förstklassig och ingenting lämnas åt slumpen, ingenting hastas igenom. Detta kostar och jag är glad över att den ges åt var och en efter behov, oavsett plånbokens storlek. När man ser hur väl våra skattepengar förvaltas så är det häftigt att vara med och finansiera detta. Mona Sahlin är långt ifrån en av mina idoler, men jag håller med henne om att "det är häftigt att betala skatt".

Också personalen. Alla - undersköterskor, sjuksköterskor, barnsköterskor, barnmorskor, läkare - alla har gett oss ett så professionellt, lugnt, tryggt och fantastiskt bemötande. Jag är så tacksam att även få ta del av en sjukvård som ges av en enastående personal. De är så grymt duktiga, varma och kärleksfulla.

På neonatal och övervakning. Här kollar vi syresättningen i blodet.

Dagen efter...

Som andragångsföderska och med en komplikationsfri förlossning och överfullt BB fick jag och Cornelis alltså dela rum med en annan mamma och dotter och Niklas fick åka hem mitt i natten. Det gick bra. Även om jag varit och är relativt orörlig och verkligen känner av i mina fogar att jag fött ut en 5-kilosklump så har prinsen sovit hela natten i sin lilla säng. Själv har jag bearbetat det häftiga vi varit med om. Livet förändrades så snabbt och hela förloppet bara rasade iväg. Vad hände egentligen - här kommer den mer ingående storyn av när vår Cornelis kom till världen.

Vid 18-tiden igår: Edith duschade och jag tänkte då passa på att fila fötterna, måla tånaglarna och färga ögonbrynen. Precis när färgen landat på ögonbrynen så var det som att nåt gick hål i mig och det bara rann. Vattnet gick. Adrenalin. Nu är det på gång. Niklas var ute och sprang. Mamma fick fatt i honom och båda kom hem. Värkarna tilltog snabbt och jag ringde förlossningen. Vi fick en tid 21.30. Värkarna tilltog ännu mer och Niklas ringde in och sa att vi kommer nu.

19.05 i bilen. I bra fart. Ajajaj!

19.35 utanför förlossningen. Kom strax innan på att min plånbok med leg ligger hemma. Två saker man aldrig får glömma: leg och blodgruppspappret. Det gick bra ändå.

På förlossningen blir vi upphämtade av världens bästa undersköterska Malin. Så lugn. Så duktig andningscoach. Hade täta värkar, med ibland bara 20-30 sekunder emellan. Malin coachade mig och andades med mig i korridoren på väg mot rummet. Sedan fortsatte vi andningen i lustgasen. Tack vare Malin gick det an.

Jag var fast övertygad om att jag snarast måste ha en ryggmärgsbedövning. De förberedde för det, men saker och ting drog ut på tiden:

1. Osäkert om huvudet låg nedåt. Tillkalla förlossningsläkare och ultraljud. I den stunden hoppades jag på en rumpa nedåt, då skulle plågan snabbt vara över med ett snitt, vilket barnmorska Lisbeth bekräftade efteråt. Man föder inte ett 5-kilosbarn i säte tydligen. Huvudet var nedåt. Sedan skulle BM Lisbeth och BM-stud Johanna undersöka inuti. Öppen 4 cm.

2. Elektrod skulle fästas på barnets huvud och CTG-kurva skulle analyseras. Bebisen sov och ville inte vakna. Hjärtljuden var därför inte lämpliga för en ryggmärgsbedövning, dessutom behövde bebisen vara vaken. Jag fick dricka kallt vatten och vända mig från sida till sida. Ajajaj.

3. Tillslut såg kurvan ok ut och nålen var satt i handen. Nu återstod bara att ropa in narkosläkaren som godkänt kurvan. Då börjar det tycka på och startskottet går ned en rejäl fis också börjar jag krysta.

"Oj, oj, oj här blir det barn istället för ryggmärgsbedövning". Två krystvärkar, sen slutade värkarna. Fick värkstimulerande spray i näsan också kom en värk till. Mera nässpray också kom en barnmorska till och vid nästa värk hängde hon sig över mig och alla skrek "hakan i bröstkorgen, tryck, tryck, tryck" - pluffs, plask, skvatt och bebisen var ute. 20.59, knappt en och en halv timme efter att vi anlände. 

Vi hade ju titulerat bebisen hon hela tiden, därför blev de väldigt fulla i skratt när de lyfte upp vår prins och vi såg snoppen. Jag föll i skratt och Niklas blev nog lite lätt chockad, men allt kändes helt underbart och jag trodde nog att jag skulle reagera annorlunda.

Sen tryckte vi ut en kanonfin moderkaka (enligt barnmorskorna) och sen undersöktes jag. Inga bristningar, inga stygn. Och vips glömdes all smärta bort och jag utbrast till Niklas: "Det här var ju faktiskt inte så farligt ändå." Sen dess har vi sniffat på ny och underbar bebis som bara sover och sover. Just nu ligger han intill sin pappa och vi har fått ett enkelrum efter lite tjat. 

Tack usk Malin, BM Lisbeth och BM-stud Johanna. Vilket fantastiskt arbete och jag är så glad över att få föda barn i Sverige och bli så fantastiskt och proffsigt bemött. Sicka kvinnor!

OBS! Storyn är skriven utifrån vad jag och Niklas uppfattade och minns. Jag var kraftigt berusad av lustgas under hela processen. Kanske har vi missuppfattat ngt och kanske stämmer något annat inte, vi får väl läsa journalen och se sen!

En färskis runt 23-tiden igår kväll.

Februariflickan blev en marspojk...

Nu utmanas jag.
Kl 18 gick vattnet hemma i badrummet. Kl 20.59 tittar en stor kille ut - vår Nils CORNELIS Hemberg. Utan ryggmärgsbedövning. 5120 gram, 53 lång, 38 i huvudomfång!

Befinner mig UTAN Niklas på ett av BB:s dubbelrum. Ni som känner mig vet ju att jag utan Niklas i utsatta situationer är en rejäl utmaning.

Vi är världens lyckligaste för vår älskade skrutt - med snopp istället för snippa.

Godnatt

Oenighet i frukostrutinerna

Jag och maken pratade häromdagen om ramar för vår 2-åring. Hon är nu inne i sin absoluta testa-gränser-period. Jag tror på tydliga gränser i kombination med kärlek. Eller gränssättning är kärlek. Eller "ramar och kramar" som en chef uttryckte det en gång.

Jag påtalade då för maken att han måste sätta upp en tydligare ram för vad som är ok och för vad som inte är ok och hålla sig konsekvent inom den ramen. Han förstod inte alls vad jag menade. Han hade visst en tydlig ram, bara det att hans ram var lite större än min. Så häri ligger nu vår utmaning i vårt gemensamma föräldraskap - att tillsammans hitta en bra ramstorlek och nog får vi kompromissa båda två.

Så vid frukosten idag:
Jag gjorde i ordning Ediths frukostbricka - yoghurt, smörgås med skinka, gurka, paprika och ett glas mjölk. Efter lite diskussioner fick Niklas henne till köksbordet, men då skulle fröken minsann inte sitta på sin plats på sin stol, utan på Niklas plats på Niklas stol. Inte ett optimalt matintagningsläge på grund av för låg stol. Det var dock tydligen ok inom Niklas ram. Jag bet ihop.

Sen började fröken söla, eftersom hon hamnade för lågt ned på stolen och för långt ifrån bordet. Hon hatar att spilla = gnäll och pip. Niklas skjuter henne så nära bordet det går och byter hakklapp och torkar. Nöjd Edith fortsätter peta i sin frukost.

Sen kommer Niklas med sin ostsmörgås. Ojsanhoppsan vad Edith helt plötsligt vill ha ostsmörgås, vilket hon ratat det senaste. Niklas undrar om han ska göra en likadan smörgås till henne, men "nääääää, den jag vill ha" och pekar på Niklas smörgås. Niklas delar då sin smörgås och ger henne halva. Tydligen är detta ok inom hans ram.

Sen äter hon pyttelite ost, har inte ätit ens en tiondel av sin yoghurt och utbrister "tack tack" och vill gå från bordet. Då brister det för mig. Barnet ska sitta på sin plats, hon ska ha haklapp på sig, hon ska äta från sin egen bricka, av sin egen mat och allt annat är trams. Att rucka på ramen för vad som är ok, innebär att hon inte äter nästan något alls, utan bara testar av, petar och tramsar. Så nu tog jag över och lilla barnet åt upp sin skinka, sin yoghurt, sin gurka och tittade väldigt surt på mig hela tiden.

Jag är helt övertygad om att hon hade överlevt fram till lunch om hon i första läget hade fått gå från bordet, men hur skulle hon då veta vilka rutiner som gäller vid frukost imorgon och i övermorgon?

Utmaningen i att hitta vår gemensamma ramstorlek lär fortsätta. Kärleken till vårt lilla underverk är dock kompromisslös!