Det är idag precis tre år sedan som jag och Niklas var inne på obstetriska mottagningen för att göra ett rutinultraljud, med tron om att vi befann oss i vecka 18. Ganska snart insåg vi att det inte stod till som vi trodde inne i magen på mig. Jag hade fått ett så kallat "missed abortion", ett missfall någon gång mellan vecka 7 och 12, men där kroppen inte stött ut fostret.
Jag har nyss läst igenom de anteckningar jag skrev ned strax efter detta och jag minns smärtan i mitt bröst. Jag minns sorgen i Niklas ögon. Jag minns hur han föll ned på britsen intill mig och la sitt huvud på mitt bröst. Hur jag började skaka och försökte trycka bort tårarna som envist ville rinna nedför mina kinder. Jag minns skulden och skammen. Hur ska jag kunna berätta för våra längtande föräldrar, för våra hoppfulla syskon, släktingar, vänner och kollegor? Som om det vore mitt fel, ett enormt misslyckande och en lycka och glädje som så totalt släcktes.
Tre år senare sitter jag här med två perfekta barn. Jag känner en enorm tacksamhet för det. Tacksam över att naturen skötte sitt och att vi fick Edith, som vi ju annars inte hade fått. Det fanns någon mening med eländet. Vilket även en klarsynt elev förklarade för mig, en då 13-årig kille. Hans ord minns jag så väl när jag stod där inför en av mina klasser efter att jag kom tillbaka till jobbet. Stämningen i klassrummet gick att ta på. De annars så livliga 7:orna var djupt allvarsamma, men fulla av frågor och funderingar. Han räckte då upp handen och sa: "Jag berättade för mamma att du fått missfall och då berättade hon att hon hade fått det innan jag blev till och om hon inte hade fått det, hade ju inte jag funnits. Så tänk att det kommer bli ännu bättre." De orden har jag tänkt på många gånger och han satte verkligen avtryck hos mig.
Vad som däremot inte fanns någon mening med var sjukvårdens sätt att ta hand om ett omskakat par. Eller snarare bristen på omhändertagande. Detta skrev jag också långa anteckningar om - nämligen hur vi blev behandlade efteråt och hur vi skulle få ett slut på den graviditeten. Jag gjorde även en anmälan till patientnämnden. Efter den anmälan la jag delvis detta bakom mig och har inte förrän idag läst igenom vad vi då upplevde inom sjukvårdens väggar. Återigen slår det mig hur Niklas helt glömdes bort och inte fick något stöd alls.
Jag kom vidare tack vare allt ältande som de omkring mig orkade lyssna på och på grund av att jag hade människor runt mig som vågade fråga, som vågade komma fram och ge mig en kram. Jag hade också turen att ha en skicklig kurator som råkade vara en vän och som råkade ha de mer medicinska kunskaperna och därför kunde svara på alla de medicinska frågor jag hade. Det var hon som dagen efter ultraljudet och dagen innan aborten kom hem till mig med choklad och som satte sig i min soffa och bara tog emot mig som jag var. På grund av det hon sa och de tankar hon fick in mig på så släppte skulden och skammen - därför är detta något jag kunnat vara väldigt öppen med och lätt kunnat berätta om. Även om sorgen fanns där en tid, så blev den liksom väldigt mycket lättare att hantera. (Tack Sara!)
Så för alla er som hamnar bredvid. Våga stå kvar där bredvid, ställ er till och med ännu närmare och våga fråga, våga visa att du vet, våga visa att du finns där och kan ta emot denna sargade människa du har intill dig. Jag hade vänner och kollegor som vågade det. Jag hade också vänner som inte vågade det. Framför allt så hade jag en massa elever som hade en massa frågor och funderingar - lika djupa och välutvecklade som enkla och ytliga. Varje fråga var liksom läkande för mig.
Jag tänker då och då på och kommer för alltid att bära med mig tankar på det barn som vi aldrig fick. Det barn som inte ens hann utvecklas till ett barn. Men tanken finns ju ändå där om hur det barnet hade blivit och hur det barnet hade sett ut. Det kommer vi aldrig att få veta, men vi vet att det kom något väldigt väldigt gott ur detta i alla fall.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar