Åren mellan 20 och 30 - vad hände där?

Igår när jag skulle somna så slog det mig. Jag är 30 bast. (Kanske därför jag hade så svårt för att somna). Jag är inte ung längre. Jag går inte längre under begreppet ungdom. Jag kan inte längre rida på vågen "ung kvinna och lovande". Nu får jag bara vackert bevisa vad jag går för. I många av de sammanhang jag befunnit mig i har jag varit yngst, i särklass. Måhända att fotbollsrörelsen är mer gubbig och ålderdomlig än politiken, men ändå.

Det är inte bara jag som är gammal. Jag har vänner som är mellan 35-40 (jag minns ju min mammas 35-årskalas som om det vore igår) och min make är 43, hujedamej.

Jag har absolut ingen ålderskris. Står definitivt på toppen av mitt liv och det är bättre än aldrig förr. Jag har en fantastisk familj, ett bra jobb, en utmanande fritid, fina vänner och inte minst är jag väldigt tillfreds med mig själv. Jag gillar mig själv, känner mig stark och har ett gott självförtroende och självkänsla. Bryr mig mindre om vad andra tycker om mig och kan stå för den jag är och det jag tycker. Det är verkligen en fördel med att åldras.

Det blir ändå så konstigt när jag slås av att det var hela 10 år sedan jag var i Luxemburg. Som glad och snygg 20-åring var jag aupair på dagarna och festade på nätterna mitt i det finansiella centret och hängde med människor som jag aldrig annars skulle träffa. Vandrade hem barfota med sönderdansade fötter i soluppgången längs Rue des Romains och hade jag tur hade familjen inte vaknat, hade jag otur satt de och åt frukost. Luxemburg var en egen bubbla och ett kapitel för sig. Men att det var 10 år sen... De små barnen jag ägnade dagarna åt att både älska, leka med och delvis uppfostra är idag 12 och 14 år. Det är då verkligheten kommer ifatt mig och jag inser att tiden gått.

Tiden mellan 20 och 30 sa verkligen bara "pluffs" också var den passerad. Däremot när jag ser tillbaka på den, så har jag ju hunnit åstadkomma en jäkla massa. Strax efter Luxemburg träffade jag en fin vän. En vän som utvecklades under ett år till att bli mannen i mitt liv. Tänk att jag träffat världens bästa man som både är smart, snäll, snygg och sexig. Och som därtill älskar mig och alla mina brister.
Jag tog en 5-årig gymnasielärarexamen. Vi planerade, ritade och byggde vårt drömhus på egen hand med bräda för bräda och spik för spik. Jag blev hundmatte till Sixten. Jag fick en tillsvidareanställning på en av Sveriges bästa skolor enligt mätningar. Jag förlovade mig och hade sedan ett bröllop med 100 gäster. Jag fick ett missfall följt av två fantastiska barn. Jag hade en rad uppdrag inom fotbollen i Bohuslän, vilken jag lämnade och gick in i kommunpolitiken. Jag gick ned 25 kg i vikt och gick upp 30 igen (då räknar jag inte när jag var höggravid och vattenfylld för då blir det ännu mer groteska siffror).

Det lär således bli några lugna år mellan 30 och 40. År att ytterligare landa i och bara finna mig i vardagen och tillvaron. Att ta vara på tiden och njuta av att få vara med och få ta del av det jag byggt upp under dessa år.
Men det känns fortfarande väldigt främmande att det är 40 jag numer har framför mig.

20-årig fri aupair

30-årig tvåbarnsmor