Den ultimata presenten till ett föräldrapar

Jag fick den här massageoljan i present av en vän, efter att vi fått Cornelis. Det är verkligen en perfekt present. För presenter vill man ju använda och vissa saker köper jag helt enkelt inte själv, men det är ändå något jag vill ha och gläds åt.

När man precis fått barn och dessutom är tvåbarnsförälder till väldigt små barn, så ger man ju nästan hela sin kropp och själ till barnen. Det finns inte så mycket över för den vuxna fysiska och psykiska närheten. När Niklas jobbar är han mer eller mindre helt frånvarande. Vi har precis lämnat en sån arbetsperiod bakom oss. Först jobbar han två nätter, då är han av naturliga skäl borta. Sedan jobbar han två eftermiddagar och då är jag helt slut när jag väl landar i sängen och han dessutom kommer hem sent. Sedan avslutar han med två förmiddagar och då sover han i gästrummet för att dels få en hel natts sömn och dels inte väcka oss när hans klocka ringer 05.20.
När vi gått och lagt oss i förrgår kväll (på varsitt håll) så slog det mig att vi hade inte pussats eller kramats eller ens tagit på varandra på hela dagen. Och det händer att det blir så titt som tätt. Det finns liksom inget kvar av än när tiden för varandra väl finns. Det händer också att jag verkligen kan längta efter Niklas, en fysisk längtan, längtan efter att bara få krypa alldeles nära honom, ligga med huvudet på hans bringa och bara vara omhållen och känna hans underbara händer smeka mig över ryggen. Det är bra att den längtan finns. Det är bra att jag reflekterar över detta. Jag tror annars att det snabbt går utför och att man snabbt glider isär. För jag tror faktiskt att man kan glida isär rent fysiskt. Precis som man vårdar andra delar av en relation är det så viktigt att vårda även den fysiska relationen.

Därför är den här presenten så ultimat till småbarnsföräldrar. En present är man ju piskad att använda och den kommer få stå på nattduksbordet för att påminna om det.

Jag fungerar dock så att när jag använder presenter, t.ex. tar på barnen något de fått, så tänker jag automatiskt på presentgivaren och påminner också barnen om vem de fått saken eller kläderna av. Typ "den här har du fått av gammelkusin Maja, kommer du ihåg henne". (Edith svarar alltid "jaaaa" eller "nääää", inte beroende på om hon kommer ihåg, utan mer i vilken fas hon befinner sig för tillfället - jafasen eller nejfasen). Kommer förmodligen att tänka på Sara varje gång oljan används. Det får gå!

Pojkar och män normer för det könsneutrala

Som nybliven mamma till Edith skulle jag vara sådär politiskt korrekt, genusmedveten och skulle såklart i spåren av det klä henne könsneutralt. Det funkade väldigt bra eftersom jag hade fått en massa kläder från vänner som hade söner. När några veckor hade passerat och Edith hade varit klädd i blårandiga bodys, gröna och gråa byxor och mörkgrå overall så växte längtan efter sockersöta klänningar fram. Successivt vandrade jag ur det könsneutrala blåa, gröna, gråa, bruna träsket och in i det röda, rosa klänning och strumpbyxorträsket. 

När jag fick Cornelis som ju skulle vara en Selma så började jag på allvar att fundera över vad som egentligen är könsneutralt och om det verkligen finns. Som genusmedveten klädde jag ju Edith i vad som betraktas som pojkkläder. Jag insåg dock ganska snart att de kläder Edith haft efter denna "könsneutrala" tid, kommer jag aldrig att kunna använda till Cornelis. Det är helt ok att klä flickor i blåa, gröna och pojkiga kläder, men aldrig ok att klä pojkar i ljusrosa eller strumpbyxor och klänning. 

Det är långt mycket värre med fjolliga pojkar än pojkiga flickor. Så kallade pojkflickor kan till och med ses som positivt då de ofta är hårda, framåt, tuffa, modiga och tar för sig. 

Detta tyder ju ändå på att det är pojkars kläder och beteende som är det eftersträvansvärda och utgör normen.

Jag kan acceptera när det handlar om funktion och bekvämlighet. Att vissa kläder är mer lämpliga för att fritt kunna röra sig och leka i eller vara fysiskt aktiv i. Och att det oftast är kläder avsedda för pojkar som har dessa egenskaper. 

Nu skulle jag ju kunna vara normbrytande och klä Edith i bruna byxor och blåa tröjor och Cornelis i ljusrosa klänningar med fjärilsstrumpbyxor. Riktigt där är inte jag. Eftersom jag bestämde mig för att gå all-in med Edith efter hennes pojkiga första månader i livet, så har jag nu bestämt mig för att gå all-in med Cornelis. Har man nu en av varje så ska jag minsann njuta av det. Däremot så kvarstår min åsikt om funktion och bekvämlighet. Mina ungar ska fritt kunna röra sig och kläder eller skor ska aldrig begränsa dem fysiskt. 

Vad jag dock vill säga med detta är att det är problematiskt att hitta könsneutrala kläder. Vi könsneutraliserar oftast flickor genom att klä de i blått, grönt, brunt, grått. Vi klär dock sällan pojkar i ljusrosa eller klänningar. Min slutsats av detta är att det är pojken som är norm för det neutrala.

Jag tycker det är synd att genusmedvetenheten kopplas till kläder. Jag anser nämligen att genusmedvetenhet går djupare än så och vi måste våga ta i de djupare och svårare frågorna. Vi måste våga vända in och ut på oss själva som föräldrar och vuxna, på våra föreställningar och förväntningar. De ligger där så djupt och undermedvetet och leder till att vi behandlar våra barn olika beroende av dess kön. Men det är dock enkelt med kläder för det är något konkret som du lätt kan se och ta på.

Åren mellan 20 och 30 - vad hände där?

Igår när jag skulle somna så slog det mig. Jag är 30 bast. (Kanske därför jag hade så svårt för att somna). Jag är inte ung längre. Jag går inte längre under begreppet ungdom. Jag kan inte längre rida på vågen "ung kvinna och lovande". Nu får jag bara vackert bevisa vad jag går för. I många av de sammanhang jag befunnit mig i har jag varit yngst, i särklass. Måhända att fotbollsrörelsen är mer gubbig och ålderdomlig än politiken, men ändå.

Det är inte bara jag som är gammal. Jag har vänner som är mellan 35-40 (jag minns ju min mammas 35-årskalas som om det vore igår) och min make är 43, hujedamej.

Jag har absolut ingen ålderskris. Står definitivt på toppen av mitt liv och det är bättre än aldrig förr. Jag har en fantastisk familj, ett bra jobb, en utmanande fritid, fina vänner och inte minst är jag väldigt tillfreds med mig själv. Jag gillar mig själv, känner mig stark och har ett gott självförtroende och självkänsla. Bryr mig mindre om vad andra tycker om mig och kan stå för den jag är och det jag tycker. Det är verkligen en fördel med att åldras.

Det blir ändå så konstigt när jag slås av att det var hela 10 år sedan jag var i Luxemburg. Som glad och snygg 20-åring var jag aupair på dagarna och festade på nätterna mitt i det finansiella centret och hängde med människor som jag aldrig annars skulle träffa. Vandrade hem barfota med sönderdansade fötter i soluppgången längs Rue des Romains och hade jag tur hade familjen inte vaknat, hade jag otur satt de och åt frukost. Luxemburg var en egen bubbla och ett kapitel för sig. Men att det var 10 år sen... De små barnen jag ägnade dagarna åt att både älska, leka med och delvis uppfostra är idag 12 och 14 år. Det är då verkligheten kommer ifatt mig och jag inser att tiden gått.

Tiden mellan 20 och 30 sa verkligen bara "pluffs" också var den passerad. Däremot när jag ser tillbaka på den, så har jag ju hunnit åstadkomma en jäkla massa. Strax efter Luxemburg träffade jag en fin vän. En vän som utvecklades under ett år till att bli mannen i mitt liv. Tänk att jag träffat världens bästa man som både är smart, snäll, snygg och sexig. Och som därtill älskar mig och alla mina brister.
Jag tog en 5-årig gymnasielärarexamen. Vi planerade, ritade och byggde vårt drömhus på egen hand med bräda för bräda och spik för spik. Jag blev hundmatte till Sixten. Jag fick en tillsvidareanställning på en av Sveriges bästa skolor enligt mätningar. Jag förlovade mig och hade sedan ett bröllop med 100 gäster. Jag fick ett missfall följt av två fantastiska barn. Jag hade en rad uppdrag inom fotbollen i Bohuslän, vilken jag lämnade och gick in i kommunpolitiken. Jag gick ned 25 kg i vikt och gick upp 30 igen (då räknar jag inte när jag var höggravid och vattenfylld för då blir det ännu mer groteska siffror).

Det lär således bli några lugna år mellan 30 och 40. År att ytterligare landa i och bara finna mig i vardagen och tillvaron. Att ta vara på tiden och njuta av att få vara med och få ta del av det jag byggt upp under dessa år.
Men det känns fortfarande väldigt främmande att det är 40 jag numer har framför mig.

20-årig fri aupair

30-årig tvåbarnsmor

En riktig mysfredag som startade med ett psykbryt

Jag vaknade helt på fel sida idag. När dessutom solen skiner så syns ju precis all skit och damm och det kan verkligen stressa sönder mig. Denna vecka har varit väldigt hektisk och jag har varit lite hemma, så hemmet är eftersatt. Niklas blir ju såklart måltavla för mina bryt. Att han inte lyckats fixa middag när han var ensam hemma med endast ett barn, som dessutom var febrigt lugn under måndagen och tisdagen påminde mig såklart. När jag hinner både planera, handla och fixa vällagad mat med TVÅ barn och därtill tvätta, plocka, dammsuga mm. Niklas har ju knappt fått vara ensam hemma med båda barnen en heldag utan avlastning. Ändå så är det han som betraktas som så duktig. Dessa skilda förväntningar på de båda könen alltså... Men nog har jag en enastående man ändå, i jämförelse med många andra snoppburna varelser i alla fall. För mig är det inte alltid tillräckligt dock.

Men sen ordnade livet till sig hos mig. Monica och barnen kom på fika och lek. Och jäklar vad ungarna lekte och Edith avgudar William 4 år. Att umgås med en vän med en 2-månaders bebis, en 2-åring, en 2,5-åring och en 4-åring innebär att inte få tala färdigt en endaste mening eller kunna avhandla ett endaste ämne till the end. Jag saknar det. Men var sak har väl sin tid. Det hinner i alla fall inte bli några långa jobbiga tystnader. 

Det bästa med familjen Manzo-Nymans besök var att de kom tillbaka ikväll! Så det blev att få härja en stund till. Då har hade hon med sig mannen, eftersom bilen blev kvar här och behövde ett nytt däck... Jag säger inget mer!

Vi har även hunnit med en tur till mormor och morfar, där gammelmormor även är i helgen. Det är ett tydligt vårtecken, när gammelmormor kommer till sin stuga och börjar påta i jorden. Edith var glad att se henne och hon fick hålla Cornelis för första gången. Sedan följde vi med pappa och Banjo och gick till hänget. Där fick Sixten och Banjo busa loss och Edith älskar stora Banjo, med skräckblandad förtjusning.

Således har dagen varit intensiv för Edith som varit hemma med feber hela veckan. Hon störtsomnade för åtta ikväll. Hon till och med bad om att få lägga sig i sängen. 

Jag hade fixat iordning varsin mumsig macka, likt smörgåstårta till mig och Niklas som vi avnjöt. Lite fredagsmys sådär. Niklas börjar jobba i natt - hatar det, men det hjälper ju inte så mycket. Så nu blir jag sådär ensamstående och enastående igen. Det är ju positivt för mammasjälvförtroendet i alla fall!

Plantera med en 0-åring och en tjattrande 2-åring

Drog till Nisses växter imorse. Har ju inte en direkt plan för vår trädgård, utan vi tar det lite pö om pö och planterar något varje år och successivt skapas ett grönt och blommande liv på Solsidan. Fast det är minsann krävande att få loss den tid som behövs med de två små liven. 

Niklas har ägnat hela dagen åt att måla och således har jag lagat mat (grillat kyckling med tabbouleh till), tvättat nedbajsade kläder, plockat, plockat, plockat, diskat, diskat, diskat, matat, torkat snor, bakat och sedan börjat plocka igen. Tillslut var stunden kommen för utgång och plantering. 

Två höstanemoner hamnade i rondellen. Tycker det är väldigt kul med vår stora rondell, då allt möjligt hamnar där. Det är enkelt och det finns gott om utrymme. En trädgårdsarkitekt har nog inte samma uppfattning som mig, men jag gillar det och inte minst för att jag ser mina växter där varje dag.

Sedan planterade jag en kaprifol som ska få klättra runt stenen som vi har vid björkarna. Förra året satte jag luktärtor där och det var fint, men nu kände jag för att ha något som inte behöver sättas varje år, utan som sköter sig själv. Runt om satte jag ljusrosa jungfrunäva. Samtidigt som jag grävde och stod i, stod Edith kloss an och upprepade "mamma namma blomma, mamma mamma blomma, mamma mamma blomma" om och om igen. Nära psykbryt hos mamman.

Älskar rabarber och grävde ned två stycken i rejält med kogödsel. Nu jävlar ska här bli rabarberpaj!

Nu ska jag börja gräva lite i klädberget istället för i trädgården och sortera inför den loppis jag bokat bord till.

Idag har jag bestämt mig!

... för att livet i bubblan är jäkligt härligt och för att jag vill njuta en stund till. Har meddelat min chef att jag bestämt mig för att vara föräldraledig även under höstterminen. Nu ligger vikariat för mig ute på arbetsförmedlingen. 

Jag och Cornelis varit ute på jobbet och hälsat på idag. Det var väldigt mysigt att få träffa alla igen. Även om det stundtals kändes skumt. Swish, swish, swish folk for förbi, surr, surr, surr. Det är en stressig tid i skolan just nu och man kunde verkligen ta på sömnbristen, på hjärtan som slår snabbt, på de hundra sakerna som ska fixas och inte glömmas bort, på raska steg i gula korridoren, på splittrade tankar, en snabb blick på klockan i personalrummet som påminner om att lektionen börjar om en halv minut, på ångesten över allt som ska hinnas med innan även detta läsår är slut. Jag stod verkligen vid sidan av och bara betraktade detta och det kändes skumt. När man står utanför och bara betraktar så ser man och känner på ett annat sätt än när man är mitt i hetluften. Ja då hinner man ju inte ens känna. Men hur fixade jag det där? Och hur kommer jag fixa det med ännu ett barn och ännu fler andra uppdrag? Hur fixar mina kollegor med både tre och fyra barn det där? En kollega sa till mig en gång att hon bara sover sex timmar per natt på veckorna - jag är ju människa först efter minst åtta timmar! Framför allt så blir det så påtagligt att det är ett väldigt stressigt och splittrat yrke och ska min generation orka vara högstadielärare i 40 år så måste något göras. Och man varken ser eller känner det när man står där mitt upp i det i mitten av april.

Jag lunchade med en vän också och det var som alltid väldigt mysigt, även om Cornelis som låg i vagnen gjorde mig lite splittrad och meningarna fick liksom inte slutföras eller tankarna tänkas klart. Jag är i alla fall glad att ha fina vänner och kollegor.

Sedan rusade jag hem, utfodrade maken med pizza (ja laga mat blev liksom lite för avancerat med ett febrigt barn, det krävs nog en snippa för att klara det, men han hade i alla fall hunnit att putsa alla våra skor - ja ni läste rätt. Han satt med bar överkropp på altanen i värsta solgasset och hade dragit fram alla skor av skinn, vilka han putsade och fejjade med...)

Sedan möte nr 1 och därefter möte nr 2. 

Vad som slagit mig de senaste dagarna i mitt liv som tvåbarnsmor är att man tvingas bli jäkligt effektiv. Innan barnens inträde i mitt liv kunde jag knappt läsa en tidning utan att det skulle vara knäpptyst runt mig. Nu sitter man med barntjatter runt sig, har spädbarnet i famnen som man matar och samtidigt läser handlingar till KS och skriver kommentarer på det. Man får liksom ta vara på chanserna som ges och man blir väldigt bra på att hantera många bollar samtidigt. Det är bara fler armar man önskar sig.

Nu ska jag sova i alla fall. Imorgon är det en heldag med kommunstyrelsen igen. Får se vad som blir putsat hår hemma imorgon ;)

Nu går jag av tiden som ensamstående och enastående

Niklas började jobba i tisdags. Det kändes. Men jäklar vad bra jag gjort detta som ensamstående, eller enastående. För alla ensamstående där ute, ni är verkligen enastående! Jag beundrar er.

Cornelis slog till med att sova till kl 6 i morse. Kanske är det ändå bättre när han vaknar hungrig vid 4 för då somnar man liksom om i djupsömn igen, nu blev det bara ytlig sömn efter den matningen fram till att Edith vaknade vid 8. Men man ska väl inte gnälla för mycket. Låg sedan och myste i vår säng med båda barnen tätt intill mig och det är så ljuvligt.

Ediths liv har varit besvärligt idag. Inte velat äta något, fått små ledsenhetsutbrott och börjat gråta för ingenting. Skulle ut på promenad med Cornelis vagn och sin dockvagn och tyckte att jag gick pt fel håll. Blev vansinnig och puttade iväg sin vagn, lutade nedåt och vagnen störtdök ned i ett blött och lerigt dike. Dockan, hunden, nappflaskan och plånboken flög ur och ned i diket. Oj, kris. Dockan blev smutsig och Edith hatar smuts. Fick fiskat upp dcka och vagn mm och parkerat Cornelis och Edith och dockvagnen vid vår infart. Cornelis började stortjuta av att befinna sig i en stillastående vagn och Edith vråltjöt över sin smutsiga docka. Jag fick gå in för att tvätta dockan och de fick stå kvar och tjuta. Naturligtvis kom morfar precis i det ögonblicket och Ediths tårar blev ju inte mindre... "Har mamma lämnat er stackare alldeles ensam här ute, stackars er"...

Edith somnade nu vid 19 med feber. Suck! Och det är den där morfadern som är smittokällan. 

Avslutade veckan med ett härligt gympapass, hoppade på och tog i som bara fan - det behövde jag. Nu väntar en ganska hektisk med rolig och intressant vecka, en del politiska möten och lite annat smått och gott. Ser fram emot den, samt att dela ansvaret med en ledig man.

I övrigt har jag gjort jäkligt bra affärer på Tradera, både köpt och sålt!

Godnatt

Hud-mot-hud-myser nu och pustar ut efter denna hektiska dag, ensam med mina troll. Har haft massor av energi och hunnit med en jäkla massa hushållsarbete idag. Känner mig nöjd över att ha rott denna dag i land, inte bara med näsan ovanför vattenytan, utan med flaggan i topp! Barnen har också varit på topp idag. Edith fortsätter att briljera som storasyster. Har även hunnit njuta en hel del av det fina vädret.

Ser nu fram emot en fortsatt solig helg! Godnatt.

Detta är helt ljuvligt och jag vet ju att denna tid snart är förbi och kommer aldrig komma igen. I såna här stunder förstår jag varför vissa skaffar lika många ungar som ett helt fotbollslag. Jag vill bara stanna klockan nu.

Bryskt lämnade jag bubblan idag

Sådär, då har jag landat i fåtöljen i mjukisbyxor och nedspydd tröja och är åter tillbaka i bubblan. Dagen började dock lite bryskt, då jag helt klart inte är van vid att både ha ensamt ansvar på natten och stå upp klockan 6. Lyckades väl sova sisådär fyra timmar, osammanhängande i natt. När klockan ringde hade jag räknat med att få spendera en timme ensam, men självklart vaknade båda barnen av det hemska alarmet. Cornelis låg dock och slumrad och Edith fick en flaska, kröp ned i vår säng och underhölls av Barnkanalen. Så jag fick sminkat upp mig och gömma de mörka ringarna under ögonen. Hoppade i nylonstrumpbyxor och var redo för en heldag med kommunstyrelsen.

Först åkte dock jag och Cornelis på läkarundersökning på BVC. Läkaren uttryckte fundersamt om vårt gossebarn verkligen bara är 6 veckor. Dels var han just då väldigt pigg och de stora ögonen följde oss i rummet, sen är han ju rätt stark och inte minst väldigt stor. Efter godkänt utlåtande lämnade jag Cornelis hos farmor och åkte på kommunstyrelse.

Där är ju som alltid väldigt spännande, inte minst är det spännande att se hur den socialdemokratiska politiken förs. Eller tragiskt. Bland annat avhandlades två känsliga detaljplaner över Gårvik. Dessa klubbades igenom, vi yrkade på avslag på grund av att det inte specificerats hur vatten- och avloppsfrågan ska lösas och risken finns för en överföringsledning med slutpumpstation precis invid badplatsen. Detta alternativ är dåligt ur miljösynpunkt, för badplatsens framtid och kommer belasta hela VA-kollektivet med höjda avgifter. 

Vidare klubbade socialdemokraterna och övriga partier igenom ett åtgärdsprogram där 11 årsarbetare ska varslas eller inte återbesättas. Jag yrkade på avslag till detta också. Jag anser att händer i vården, pedagoger i skolan och förskolan behövs och behöver återbesättas om någon slutar. Sektorchefen för vård och omsorg sa till och med att de kan bli tvungna att inte tillsätta vikarier vid sjukdom inom äldreomsorgen. Inom socialtjänsten går de redan kort. Detta är att släcka en brand som besparar 2,3 miljoner detta år, men som kommer kosta på sikt, med ökade sjukskrivningstal. Betänk att varje sjukskrivningsprocent kostar 1 miljon kronor! Vi förordar att pengar kan plockas genom att göra ett totalt investeringsstopp på sådant som inte redan är upphandlat.

Sen tog jag strid mot att höja priset på pedagogisk lunch och frukost. Jag tror inte övriga ledamöter som debatterade emot mig förstod vad jag menade, jag är nog en rätt dålig pedagog. De har nog i alla fall aldrig befunnit sig i en skolmatsal i vuxen ålder. Jag gjorde så gott jag kunde i alla fall.

Som avslutning på dagen och grädde på moset röstade s, mp, c in en sverigedemokrat till kommunens näringslivsråd. Som en av två ledamöter från kommunstyrelsen. Jag fattade ingenting och blev helt ställd när ordföranden redogjorde för resultatet. Vad fan hände där?

Nu ska jag avsluta dagen med att skriva två reservationer också får vi ta nästa strid i kommunfullmäktige.

Idag har jag och Niklas 6-årig förlovningsdag. Jag tänkte att han glömt det så jag åkte och köpte blommor. Men tji där fick jag! Han kom hem med blommor till mig också - väldigt jämställt! 

Rosor från maken

Bukett från frugan

Full av energi

Idag vaknade jag helt utvilad och kände mig kvittrande pigg och glad. (Tack min älskade man för att du natt efter natt ger mig massa timmars sammanhängd sömn och tack fina barn för att ni sover så gott)

En kvart efter uppvaknandet kom Edith tassandes in i sovrummet och kröp ned under mitt täcke. Hon la sina små söta gosiga händer runt min hals och kramade mig och viskade "mamma" och andades alldeles nära mig, små puffande varma andetag. 

Vi bestämde oss för att stå upp och fixa frulle till våra grabbar. Fram med fil och jordgubbar, surdegsbröd och ost. Sedan tandborstning och påklädning av båda barnen, medan maken fixade disken och bortplockningen. 

Jag och barnen tog sedan med oss Sixten ut på promenad och vi letade pinnar och tittade på alla fina vitsippor som nu börjat komma. Därefter var det dags för gunga, gunga mera, gunga högre och som avslut sandkaketillverkning i sandlådan. 

Jag rasslade därefter ihop middag för att bjuda mina föräldrar som kom hem från Rom idag. Lite vad frysen och kylen hade att erbjuda, så det blev korv stroganoff. 

Jag drog sedan iväg på partimöte, där vi löste alla utmaningar som Munkedal står inför. Munkedal behöver en socialistisk politik för att ta sig an framtiden - det blev slutsatsen och några allvarliga bekymmersrynkor över det läge vi befinner oss i och den politiken som förs, såklart! 

Sen drog jag direkt vidare på träning och körde så svetten verkligen rann och flåset ökade rejält. Härligt! 

Nu har jag nattat Edith genom högläsning och pustar ut i fåtöljen. Har hela denna dag känt mig så pigg och energifylld och det är en väldigt härlig känsla. Trots att vi hade gäster igår och kom i säng lite senare än vanligt. Eller så var det just det som gav energi! Hoppas ta med mig detta in i veckan som är ganska hektisk med mycket möten.

På tal om skärmtid för barn...

I min ointellektuella vardag överträffade jag mig själv igår och läste GP innan jag gick och la mig, istället för Mama och Family Living som annars varit min kvällslektyr. Jag är glad för det, för jag läste en så himla bra krönika av Emanuel Karlsten.
Den handlade om den omtalade skärmtiden hos barn. Jag har följt detta med lite intresse, så tillvida att jag läst nån artikel som delats i mitt flöde på Facebook och även läst lite statusar om detta hit och dit. Men jag har hållit mig sval och avvaktande. Nu ska jag dock braska ut med min syn på saken och om 100 år får man döma mig om jag gjorde rätt eller fel, för det vet vi inte idag.

Edith har varit i kontakt med "skärmen" sedan cirka ett år tillbaka, via våra Iphones och vår Ipad. Syftet har inte varit att hon ska utveckla några uttalade förmågor, utan håll i hatten nu - syftet har helt varit att underhålla! Underhålla henne i ett flygplan, eller från att somna i bilen kl 18.30, eller underhålla när mamman eller pappan MÅSTE fixa något (typ få bajsa i fred). Tack vare den underhållningen har hon blivit en jäkel på hur olika djur låter och heter, kroppsdelarnas namn, hon har lärt sig att sortera former och färger och hon är väldigt duktig för sin ålder på att pussla. Dessa förmågor har hon alltså utvecklat utan att det varit syftet, utan bara för att det har varit kul. Sinom tid hade hon lärt sig detta ändå, genom en hård bok, genom riktiga pussel och genom riktiga träklossar. Nu finns alla ovan nämnda saker i hennes hem också - så hon gör liksom båda sakerna parallellt och det ena behöver ju faktiskt inte utesluta det andra.

Det är dock många som har åsikter om detta, det märks i mitt Facebook-flöde och inte så många skriver att deras barn underhålls av diverse skärmar. Det finns också mängder med kritiska röster som höjs över våra skolelevers användande av datorer och mobiltelefoner. Något jag som lärare bara har upplevt som oerhört positivt. Tänk att mina elever idag skriver så otroligt mycket mer och bättre, jämfört med när jag började för fyra år sedan. Jag kan se enorma skillnader hos vissa elever, när deras text är skriven på datorn jämför med för hand (och då syftar jag inte på handstilen, utan på deras textmängd och sättet att uttrycka sig). Jag kan också ta med mina elever ut i världen och låta dem möta saker de aldrig skulle kunna mött annars, undervisningen blir mer verklig och levande. Därför tycker jag att stycket nedan som är hämtat ur krönikan av Karlsten är så bra:


"Det är den här rädslan barnläkaren Hugo Lagercrantz utnyttjar i sitt utspel. Men när forskningen är otillräcklig eller inte stöttar hans oro spelas istället rädslans trumfkort ut: försiktighetsprincipen. Det vi inte vet allt om ska vi vara försiktiga med. Varför? För att barnläkaren känner det i magen.

Vad säger då forskningen? En av Sveriges mest kunniga forskare i ämnet heter Elza Dunkels. Hon menar att hon i princip bara sett positiva effekter av barns användning av surfplattor och mobiler. Hon har skrivit om saken på ett så tydligt sätt att texten borde sitta uppspikad på varje förskoledörr i hela Sverige:

"Vi kan redan nu se en generation unga som är mer allmänbildad än tidigare, som har täta kontakter med sådana de inte kan träffa i köttet så ofta, som förmår föra komplexa resonemang, som har terminologi för sådant min generation förvärvade först i vuxen ålder(...). Vi kan också se att en del har fått sämre handstil, är sämre på huvudräkning och har svårt att hålla sig från att ständigt kolla sitt flöde. Så snart en teknisk landvinning har etablerats brukar dock nackdelarna ses som acceptabla förluster, alltså något som vi förlorat därför att vi vunnit något viktigare." (SVT opinion 31/3)"

Här är artikeln

För det är ju så det är. Oavsett om det handlar om äldre elevers användande av datorer och mobiler i skolan eller min unges användande av en Iphone eller Ipad här hemma. Vilka kunskaper är det som krävs av våra barn i framtiden? Är det att kunna multiplikationstabellen som ett rinnande vatten eller är det förmågan att känna empati och kunna förhålla sig till en alltmer komplex tillvaro?

Kritiken mot skärmen kommer också oftast från vuxna som själva är rädda eller okunniga. Det är så mycket lättare att vara kritisk mot något man saknar kunskap om och det ligger liksom i människans natur att vara försiktig mot sådant vi inte riktigt känner till. Därför har förskola och skola ett viktigt uppdrag att fylla här, för det handlar om jämlikhet. Jag är ganska säker på att mina barn måste kunna avsevärt mycket mer än vad jag kan ge dem inom det tekniska området, för att klara av att leva i framtidens samhälle. Edith har ju ett enormt försprång tack vare hennes skärmanvändande. Hon är nästan duktigare på paddan eller mobilen än vad hennes mor- och farföräldrar är. Hon vet exakt vilken app hon ska in i, eller hur hon startar kameran eller ändrar ljudet eller vad som händer när hon trycker på "hemknappen". Hon har dock inte lärt sig lösenkoden för att öppna själva enheten, men det är bara en tidsfråga.

Jag är dock väldigt restriktiv till TV-tittande. Jag blir väldigt upprörd när jag ser barn sitta helt apatiska timme in och timme ut framför en TV och för att inte tala om all skit som visas. Då är det helt klart mer lämpligt att Edith pusslar i Nationalencyklopediens app än sitter och blänger helt inaktiv framför TV:n. TV-tittandet ifrågasätts dock inte alls i samma utsträckning som annan skärmupplevelse gör. Vilket jag tycker är märkligt. Jag vill dock understryka att Edith tittar på TV också och att det finns bra saker att se där med. Dock inte för att vara barnpassare, utan för att det är en markering att det börjar bli kväll och vi ska börja slappna av och varva ned. TV:n i det läget ersätter inte högläsningen i bok. Dock tillåter inte vår familjesituation just nu att högläsningen sker precis innan insomnandet. Vid den tidpunkten brukar lillebror vilja "läsa högt" och Edith somnar själv.

Läs gärna krönikan. Den ger perspektiv tycker jag.
http://m.gp.se/kulturnoje/1.2681737-emanuel-karlsten-skarmberoende-en-akademikers-magkansla-

Det barn som aldrig föddes

Det är idag precis tre år sedan som jag och Niklas var inne på obstetriska mottagningen för att göra ett rutinultraljud, med tron om att vi befann oss i vecka 18. Ganska snart insåg vi att det inte stod till som vi trodde inne i magen på mig. Jag hade fått ett så kallat "missed abortion", ett missfall någon gång mellan vecka 7 och 12, men där kroppen inte stött ut fostret.
Jag har nyss läst igenom de anteckningar jag skrev ned strax efter detta och jag minns smärtan i mitt bröst. Jag minns sorgen i Niklas ögon. Jag minns hur han föll ned på britsen intill mig och la sitt huvud på mitt bröst. Hur jag började skaka och försökte trycka bort tårarna som envist ville rinna nedför mina kinder. Jag minns skulden och skammen. Hur ska jag kunna berätta för våra längtande föräldrar, för våra hoppfulla syskon, släktingar, vänner och kollegor? Som om det vore mitt fel, ett enormt misslyckande och en lycka och glädje som så totalt släcktes.

Tre år senare sitter jag här med två perfekta barn. Jag känner en enorm tacksamhet för det. Tacksam över att naturen skötte sitt och att vi fick Edith, som vi ju annars inte hade fått. Det fanns någon mening med eländet. Vilket även en klarsynt elev förklarade för mig, en då 13-årig kille. Hans ord minns jag så väl när jag stod där inför en av mina klasser efter att jag kom tillbaka till jobbet. Stämningen i klassrummet gick att ta på. De annars så livliga 7:orna var djupt allvarsamma, men fulla av frågor och funderingar. Han räckte då upp handen och sa: "Jag berättade för mamma att du fått missfall och då berättade hon att hon hade fått det innan jag blev till och om hon inte hade fått det, hade ju inte jag funnits. Så tänk att det kommer bli ännu bättre." De orden har jag tänkt på många gånger och han satte verkligen avtryck hos mig.

Vad som däremot inte fanns någon mening med var sjukvårdens sätt att ta hand om ett omskakat par. Eller snarare bristen på omhändertagande. Detta skrev jag också långa anteckningar om - nämligen hur vi blev behandlade efteråt och hur vi skulle få ett slut på den graviditeten. Jag gjorde även en anmälan till patientnämnden. Efter den anmälan la jag delvis detta bakom mig och har inte förrän idag läst igenom vad vi då upplevde inom sjukvårdens väggar. Återigen slår det mig hur Niklas helt glömdes bort och inte fick något stöd alls.

Jag kom vidare tack vare allt ältande som de omkring mig orkade lyssna på och på grund av att jag hade människor runt mig som vågade fråga, som vågade komma fram och ge mig en kram. Jag hade också turen att ha en skicklig kurator som råkade vara en vän och som råkade ha de mer medicinska kunskaperna och därför kunde svara på alla de medicinska frågor jag hade. Det var hon som dagen efter ultraljudet och dagen innan aborten kom hem till mig med choklad och som satte sig i min soffa och bara tog emot mig som jag var. På grund av det hon sa och de tankar hon fick in mig på så släppte skulden och skammen - därför är detta något jag kunnat vara väldigt öppen med och lätt kunnat berätta om. Även om sorgen fanns där en tid, så blev den liksom väldigt mycket lättare att hantera. (Tack Sara!)

Så för alla er som hamnar bredvid. Våga stå kvar där bredvid, ställ er till och med ännu närmare och våga fråga, våga visa att du vet, våga visa att du finns där och kan ta emot denna sargade människa du har intill dig. Jag hade vänner och kollegor som vågade det. Jag hade också vänner som inte vågade det. Framför allt så hade jag en massa elever som hade en massa frågor och funderingar - lika djupa och välutvecklade som enkla och ytliga. Varje fråga var liksom läkande för mig.

Jag tänker då och då på och kommer för alltid att bära med mig tankar på det barn som vi aldrig fick. Det barn som inte ens hann utvecklas till ett barn. Men tanken finns ju ändå där om hur det barnet hade blivit och hur det barnet hade sett ut. Det kommer vi aldrig att få veta, men vi vet att det kom något väldigt väldigt gott ur detta i alla fall.

En fantastisk dag i bubblan-livet!

Idag bestämde vi oss för att sommartiden är här. Fram med grill och utemöbler. Äta middag och kvällsmat ute och såklart vara ute hela dagen - liksom flytta ut. Så härligt. För Cornelis innebär dock utomhus = att sova. Så när mamman försöker mata utomhus somnar liten efter ynka 50 ml. Så nu är han förmodligen vaken resten av kvällen och därtill hungrig.

Edith har varit sprudlande glad hela eftermiddagen. Tänk att även barn känner av detta härliga. Niklas ska nu ge sig ut och springa. Hans tur idag. Jag har ju varit ute på tur varje kväll och gympa igår, så nu får han få lite egentid.

Lite bilder får sammanfatta dagen.

Detta är det mest underbara med denna del av året. Vi kan sitta på altanen och Edith strövar fritt i trädgården, mellan lekställningen, sandlådan och lekstugan. Här är det kakbak och massa resonemang kring detta.

Solsidan har fått fram utemöbler och grill. Och markisen fick fällas ut för det blev för varmt.

Det blev grillad hamburgare med pommes idag.

Det finaste man har ska stå på bordet. Jag undanbeder mig alla varningar om fallrisk - jag vet! Cornelis fick på sig en solhatt, då han blev supersvettig i mössan.

Hejdå mamma, hejdå pappa, hejdå också strövade Edith rätt ut i skogen. Hon älskar detta! Pinnar, blommor, mossa - massa spännande fanns att hitta!

Nu är det dags för nattning. Kvällsmys med båda godingarna i fåtöljen. Bästa avslutningen på kvällen!

Är kvar i bubblan och vill vara kvar en stund

Dagarna går så fort. Jag säger detta varje kväll - vart tog den här dagen vägen? Och vi gör verkligen inget speciellt, ändå så rasar tiden iväg. Dessutom vill jag konservera Cornelis, vill bara ha kvar den lilla bebisen en stund till. Han växer dock så det knakar och blir allt mer vaken och ligger och spanar på oss med sina jättestora ögon när vardagens göromål pågår.

Nu föds dessutom Cornelis kompisar på löpande band. Hittills flickbebisar och det är så overkligt och magiskt varje gång mobilen piper till och displayen lyser upp av en nykläckt färsking. Det är verkligen små underverk. Idag var vi och hälsade på lilla (eller egentligen ganska stora, beror ju på vem man jämför med...) fina Tindra och hennes familj och Edith fick leka av sig med storebrorsan Oliver. Vi fikade i solskenet, bebisarna sov i vagnen och de stora barnen härjade.

Vi har så mycket mys att se fram emot. Förutom att jag är i bebis/barnbubblan så är livet fortfarande inte så intellektuellt utmanande. Till exempel har jag helt på eget initiativ dissat Aktuellt ikväll för Robinson love edition. Haha! Mer intellektuellt befriande kan det knappast bli och det värsta av allt är väl att jag skriver det här och inte ens har vett att skämmas. Jag flyger inte ens ur fåtöljen när en kille leende säger nåt i stil med "en tjej ska ha fina ögon, fint leende, vara kort och allt annat går väl att fixa till med operation". Men lugn, jag återfår nog snart lite sans och balans.

Däremot har jag börjat känna att jag nog vill befinna mig i bubblan ett tag till, att tiden går alldeles för snabbt, att jag inte vill vakna upp om 15 år och ångra mig att jag inte tog vara på tiden bättre, rädd för att just den här tiden faktiskt aldrig kommer komma igen. Jag vill vara kvar, jag längtar ingen annanstans än just i det sammanhang jag just nu befinner mig i. Det är nog första gången i mitt liv som jag känner så. Att jag inte strävar mot något annat än just det här. Att inget annat betyder så mycket för mig som just det här gör. Och allt är så prestigelöst.

Fast när man ser dessa fyra så förstår man ju att jag vill konservera dem alla och bara få fortsätta att njuta! Finaste!

En riktig småbarnspåsk

Ja påskharen hade minsann hittat till Solsidan och gömt ett ägg på altanen. Han hade nog samarbetat med jultomten var vår slutsats. Hela påsken var rena rama julafton för Ediths del - bra när man inte äter godis, då får man massa andra bra saker och pengar. Däremot fick inte grannarna några besök, första grannen påskkärringen gick till låg och sov, sen orkade hon inte gå till någon mer än mormor och morfar, men där blev det både fika och bra utdelning.

Även denna dag har ju visat sig från sin bästa sida. Så vi har varit ute och njutit en hel del.

Sedan blev det supergod påskbuffé hos mormor och morfar. Där var även gammelmormor och moster Malin och herr Gustaf. Sen fick Cornelis magknip och skrek hysteriskt mer eller mindre i två timmar. Nu har vi precis landat i soffan och barnen får varsin flaska och ska snart hoppa i säng. Lugn kväll med andra ord. Jag trivs dock och är fortfarande en väldigt lycklig mamma som fått dela så mycket glädje med Edith och har fått odla traditioner.

Barnen sov middag och vi avnjöt en öl i solskenet!

En härlig långfredag

Vi har haft en härlig dag. Edith kom kvittrande in till oss vid halv 8 och vi låg kvar och myste i en timme. Sen god frukost och ägg, jordgubbar i filen och hela köret.

Vi packade sedan i oss i bilen med varmkorv och Festis i fjällrävenryggsäckarna och begav oss till Nordens ark. Eftersom vi har årskort är vi där ganska ofta, så idag bestämde vi oss för att inte besöka lantgården, men däremot ta oss till vargen för att där äta vår matsäck. Det var ett lyckokast för vargen gick alldeles utanför glasrutan när vi åt. Det imponerade på Edith. 

Väl hemma lagade vi den där påsklammsteken och den blev saftig och god med goda tillbehör. 

Mamma och pappa kom förbi och fikade. Vi gick sedan ut och pappa och Niklas beskar alla fruktträd, mamma och Edith lekte och jag matade Cornelis i ett soligt och varmt hörn av altanen. Kändes skumt att sitta där kl 18 på kvällen och det var både soligt, varmt och ljust. Då slog det mig att det var precis en månad sedan som vattnet gick och Cornelis påbörjade kampen genom mitt bäcken. Tänk att lille skrutten redan är en månad. En underbar månad.

Så dagen har således varit väldigt bra och gått lika rasande fort som alla andra dagar. Det gäller minsann att ta vara på varje sekund!

Mat kan göra mig riktigt lycklig

Nu är det snart påsk och jag har fått lite ny matinspiration. Känns skönt, för det senaste har det blivit väldigt mycket falukorv, köttfärssås, pyttipanna och pasta. Sånt som går snabbt och lätt helt enkelt.

Idag lagade jag ugnsbakad lax med citron, dill och smör. Till det smör- och dillslungad färskpotatis, kokt färsk sparris och en kall sås med färskriven pepparrot och äpple. Mmm, det smakade så mycket vår och så himla gott.

Jag har varit överkänslig mot fisk och skaldjur. Började nu prova detta igen under graviditeten och det har gått bra hittills. Har kunnat äta lite räkor, kräftor och hummer. Provade även lite grillad lax i somras och det fick bra. Så nu hoppas jag att detta också går bra. Jag har tidigare fått rejält ont i magen och till och med kräkts. Framför allt är det dock vit fisk som gett mest ont. Detta har gjort att vi ätit väldigt lite fisk i familjen, något som är en stor sorg för mig med tanke på Edith. Det skulle inte bli naturligt om jag satt och åt något annat, dessutom är jag alldeles för lat för att laga flera olika saker. Därför var det väldigt kul att hela familjen kunde äta idag, fast såklart var Edith inte det minsta hungrig efter påsklunchen med korv och köttbullar som serverats på föris idag.

Det trista med dagens middag var dock att jag tvingades köpa lax, dessutom odlad. Det känns så surt när jag har en pappa som är laxfiskare och jag vet att det ligger laxar i botten på deras frysboxar (ja jägare och fiskare har tre frysboxar igång). När jag ringde pappa för att tigga igår var det stört omöjligt att kunna få sig en bit. Efter en jaktvinter är det andra delikatesser som ligger ovanför och det gick minsann inte att få upp nån lax (lathet från hans sida är jag säker på). Problemet är också att när man får av pappa så är det inga 125 g-bitar utan typ 4 kg i en stor bit med skinn som då inte går att frysa in igen.

Imorgon blir det lammstek. Lamm är påsk för mig. Då vi ska äta traditionellt påskbord hos mina föräldrar på påskafton blir det således inget lamm där, därför gör jag egen imorgon istället.

I övrigt har dagen hittills bjudit på morgonpromenad och därefter började jag och Niklas att ta tag i röjning ute. Har en hög med ris som ska tändas på och har varit till soptippen med ett lass. Gott att få vårröjt både ute och inne. Cornelis blir alltmer vaken, så tiden vi får till att greja blir allt mindre. Gäller således att passa på. I eftermiddag får vi besök - mysigt, då blir det morotskaka som nu gottar till sig i ugnen. Det är så härligt att få tid till att både laga riktig mat och baka.

Är numer en energisk försäljare

Nu har jag börjat ta tag i klädhögarna. För några dagar sedan la jag ut alla de där supersöta rosa kläderna från Newbie, som jag införskaffade på Tradera till den tilltänkta "Selma". Där rullar buden in och jag har i alla fall redan fått igen pengarna som jag la ut. Kommer till och med gå plus. Så idag fortsatte jag att ta tag i klädbärget och la upp fler annonser. Känner mig som en riktigt rutinerad Tradera-försäljare!

Dagarna går så rasande snabbt. Jag, Niklas, Cornelis och Sixten började dagen med en promenad idag också, efter att ha lämnat Edith på föris. Så härligt att börja dagen med en promenad, dessutom i strålande solsken. Det ger verkligen energi. Energi till att utforma Tradera-annonser och gå på möte. Och bygga sandkakor i sandlådan och sjunga "Här kommer Pippi Långstrump" hundra gånger samtidigt som jag puttar på gungan. Ja energin räckte till och med till att gå på ett danspass.

Så nu sitter jag här i fåtöljen, med en sovande Cornelis på armen och den andra armen trevar och sträcker sig efter godisskålen. Man ska ha ett jämt in- och utflöde av energi har jag hört!