Årets sista dag - perfekt avslut

Ett händelserikt år har nått sitt slut. Jag ska sammanfatta, men orkar inte det nu.

För fyra år sedan var vi nyinflyttade i vårt nybyggda hus. Då var det klackarna i taket och musik som dånade ur högtalarna på nyårsnatten. Ikväll har det mest öronbedövande varit leken och stojet från sex barn i åldrarna 9 månader till snart 3 år. Kvällens bål var alkoholfri glöggsangria, ölen var 3,5:or (fast jag och Malin tog ett glas rött till maten) - alltså väldigt alkoholfritt. Tiderna förändras och vi med dem. Var sak har sin tid.

I natt jobbar Niklas. Detta innebar ett annorlunda firande. Vi samlades hemma hos oss kl 15 (tre härliga familjer med barn i precis samma ålder). Alla ansvarade för varsin rätt och sedan var det lek och stoj, tjöt och bad. Riktigt härligt och avslut kl 21.00. Och nu har jag öppnat en liten flaska bubbel och lyssnar till nyårsfyrverkerierna. Om jag vågar så kommer jag gå ut och lägga mig i badet.

Så vad åt vi då?

Fam Nilsson (som har en riktig kock i huset) stod för förrätten som var mousse med rökt lammfiol på toast med spenat och apelsin.

Fam Hemberg stod för huvudrätten som var helstekt älginnanlår (fam Delliens jaktlycka) med potatisgratäng, rödvinsås och pepparsås.

Fam Dellien stod för desserten som var en härlig nyårstårta med karamelliserad mjölk, grädde, hallon på digestivebotten.

Proppmätt är förnamnet och munorgasm är efternamnet. 

Gott nytt år från ett nu sovande och lugnt Solsidan!

Gått från planerad föräldraledighet till att inte vara hemma alls

Äntligen är det fredag och jag lever, nästan. När jag stod i duschen i söndags efter gympapasset började axlarna stiga, pulsen ökade och den där känslan av "jag-kommer-aldrig-överleva-den-här-veckan" infann sig.

Hur hamnade jag här? Jag som skulle ha en lång, lugn, ledig höst med massa bebismys. Nu sitter jag här på fredag kväll med huvudvärk, för lite sömn, fortfarande inte klar med veckans jobb och till det en helvetes förkylning. Har denna vecka träffat barnen en snabb stund vid 7 på morgonen och en snabb puss-stund på eftermiddagen, knappt.

Men det är inte ett dugg synd om mig. Jag har ett val. Jag har en hel och fullständig familj som jag viker hela helgerna åt och gör massa mysigheter med. Jag har ett utvecklande och roligt jobb. Jag har en varm och mjuk och alldeles egen säng. Jag omges av fina människor och vänner. Mina barn är i trygghet och bor i världens bästa land. Den här veckan har påverkat mig mycket. Det visste jag att den skulle komma att göra. Den här höstens rapportering av flyktingkatastrofen har påverkat mig mycket och jag har känt mig otroligt maktlös. När jag skriver katastrof så menar jag den humanitära katastrof som dessa människor genomlider. För det är en katastrof. Däremot är inte detta en katastrof för Sverige - tvärtom, men det är ett annat ämne. Den här veckan har jag fått hjälpa, på riktigt, utifrån de förutsättningar jag har. Jag har fått möta människor som varit på flykt under lång och kort tid och som fortfarande inte fått en mer permanent placering i Sverige utan bussas runt för att få tak över huvudet om natten. Jag har fått göra något, på riktigt.

Det känns så oerhört ofattbart vad dessa män, kvinnor, barn är med om. Att hela deras liv ryms i en påse eller ibland en resväska. Att de trots det de sett, trots det de genomlevt under sin flykt genom ett fruktansvärt Europa, trots att de bussas runt, så är de ändå så tacksamma. En tacksamhet som uttrycks i varje svar på frågan "är allt ok", "yes thank you very much". En tacksamhet som uttrycks i ögon och i kroppsspråk. Jag har aldrig fått så många tack på så kort tid. Tack, tack, tack.

Kanske vet man inte vad godhet är förrän man mött ondska? Vår långa väg till motsvarande tacksamhet bottnar förmodligen i att vi har det det så bra. Det är svårt att vara tacksam över något man tar för givet.

Avslutningsvis står jag fast vid: Sverige har plats, Sverige har råd och Sverige har inte nått någon bortre gräns. Det finns så sjukt många goda och fantastiska människor som vill göra skillnad för andra.

En härlig lördag i början av november

Inatt valde Edith att sova hos mormor. Därmed fick Cornelis mamma och pappa för sig själv för första gången. Lugn frukost blev det därmed.

Efter frukost hämtade Niklas Edith och de åkte till badhuset med André och Oliver. Jag förberedde middagen: höstlig gryta med fint hjortkött. Jag och mina prinsar tog därefter en ruggig novemberpromenad.

Cornelis somnade och jag myste ned mig i soffan och läste fantastiska resonemang om samband mellan lön och kön/etnicitet. Vilka fantastiskt duktiga elever jag har. Vilket berikande jobb jag har äran att ha.

Sen kom andra halvan av familjen Dellien-Andersson, nämligen Malin och Tindra. Det skiljer bara tre veckor mellan henne och Cornelis så de fick leka i lugn och ro. Så kom papporna och de stora barnen hem och därmed liv i luckan. Hjortgryta serverades och en superkladdig, krispig och god kladdkaka till efterrätt. 

Sen blev det en massa lek, formel 1-lopp, tömning av alla leksaksbackar och röj. En jättemysig och rolig eftermiddag helt enkelt.

Jag och maken avslutade kvällen med en härlig sallad med basilikavinegrätt och ett glas rött. Nu blir det filmmys.

Tänk att två barn kan bli så olika

Sonen har evakuerats från magsjuka och har bott hos farmor i två dygn. Satte honom i bilen och han började direkt att tokskrika. Så då var lugnet över och stressnivån gick från lilltån upp till öronen.

Under tiden hos farmor har tre gaddar spruckit igenom ordentligt.

Sen laddade han upp sina batterier en stund, under tiden vi var på lekplatsen.

Väl hemma och dags för blöjbyte och han är mer skruvad än rak, som en slingrig orm. Under tiden gör storasyster alla försök hon kan för att han ska ligga på rygg, sjunger Imse vimse spindel med stor inlevelse och stora rörelser - men ormen ska bara runt. Edith började ana mammans svettpärlor och försökte tillrättavisa lillebror "ajabaja mamma arg".

Skulle fixa en kvällsflaska då han attackerat såväl storasysters flaska som storasysters hår. La ned pojken på golvet. Under den där tillagningsminuten har han hunnit åla sig en meter, fram till pianot och hänger sig upp i ena stolpen. Kroppen står som ett U - mjuk i ryggen. Sen drack han flaska i konstens alla ställningar och positioner.

Edith var så lugn och snäll, systematisk och hade en grym finmotorik. Han är raka motsatsen. Totalt galen och vårdslös. Hur kan två syskon bli så brutalt olika? Vad gör vi för skillnad?

Cornelis är dock väldigt mycket pussigare och gillar att gosa mer än vad Edith gjorde i motsvarande ålder. 

Vår lille utmaning

Kulturell lördag

Idag har det regnar i princip hela dagen, mer eller mindre. Vi passade dock på att börja dagen med uppehåll på lekplatsen så Edith fick sin lekdos.

Sen gick vi till St Donatuskyrkan och besökte den invändigt. Byggd på medeltiden ovanpå ett gammalt romerskt tempel.

Därefter tog vi arkeologiska museet. Så fantastiskt museum. Edith var inte lika intresserad av att läsa på skyltar och så, men det var i alla fall intressant i en timme.

Vi satte oss sedan på en uteservering (under tak) och tog en caffe latte och croissant till ofattbart billiga 20kr/pers och då var det ändå på huvudgatan.

Därefter lite fönstershopping i en stunds uppehåll. Sedan dags för lunch på en bakgata och inomhus. Kändes som vi satt på en loppis och väldigt lokalt hak.

Vi plaskade sedan hem och mormor och farmor tog hand och sövde barnen. Så gick jag och Niklas ut för att gå raka vägen upp till himlen. Upp i högsta kyrktornet i Zadar med vidunderlig utsikt. Vi passade sedan på att köpa vin att ta med hem. Vi bevittnade också två bröllop på vägen.

Kvällen avslutades på enastående restaurang, nära hemma. Vilket var tur, för vi fick vada dit och hem. Bästa restaurangen vi besökt. Enastående god mat och mycket bra personal som gjorde allt för att roa barnen. Återigen prisvärt. Tvårätters för fyra personer, vin, vatten, drinkar för 1100kr!

Nu är vi nedpackade och alarmet är satt på 04.30. Taxin hämtar upp oss 05.30!

Edith och farmor på arkeologiska museet.

I st Donatuskyrkan tyckte Edith att det såg ut som att en av statyerna bajsade.

St Donatuskyrkan har högre takhöjd än vårt vardagsrum. Edith gick alla trappor upp själv.

Fikatime och liten kung i egen stol.

Lunchdax

Uppe i kyrktornet (observera uppehåll)

Här vinkade vi hem till mormor som tog kort på oss.

Kvällens restaurangbesök på Grappo.

Edith klarade finrestaurangen med bravur. Pixiböcker är en bra räddning.

Svärmors fisk

Makens fisk

Fruns oxfilé med tryffelsås

Mormors tonfisk hann jag ej fånga på kort!

Fredag i Zadar

Denna dag har vi strosat runt på marknaden - småshoppat, provsmakat, prutat, luktat och känt. 

Niklas och hans mamma har varit på stranden och badat, medan jag (med halsont), mormor och de små sjuklingarna låg hemma och sov. Självklart har vi varit på lekplatsen också och mormor och farmor har fått matat, vaggat och vyssat! Edith har haft mycket astma idag på grund av sin förkylning, hon blir så tagen av det, men har ändå varit en riktig hjälte.

Kvällen avslutades formidabelt med supergod tvårätters middag och en liter vin (delat på tre alltså). Restaurangen låg perfekt vid ett litet torg med en låg ruin från romartiden. Runtom ruinen hade de grävt ur mer och lagt glas över och upplyst så man såg ned på utgrävningen. Många barn sprang och lekte i, på och runt. Edith hade så skoj med jämnåriga barn som var där. 

Marknad och sol och varmt idag.

Mor- och farteamwork krävs när bläckfisken ska matas.

Semesterns andra brudpar, de kom gående med ett rejält bröllopsfölje, musik, sång och glädje.

Edith träffade en ängel som hon var väldigt fascinerad av.

Urmödrarna var hungriga - pommes, fyra olika sorters grillat kött och grillade grönsaker.

Första dagen i Zadar gjord

Men oj så stressigt det blev i morse, trots att vi var ute i jättegod tid. Min erfarenhet är att Ryanair från Säve är så mycket mer flexibel och lättvindig. Blev ju såklart tvungen att packa över 2 kg från ena väskan till andra. Samt checka in vagnen, trots att jag mailat och chattat med både Ryanair och Svedavia. Sen blev jag slumpmässigt utvald att gå igenom en annan säkerhetskontroll för att söka mig på explosiva ämnen.

Väl på flyget kunde vi pusta ut. Hade reserverat platser längst bak, där brummar det rejält, men det funkade fint ändå. "Nu åker vi upp till himlen", sa jag till Edith. "Jaha, till faffa (farfar)", svarade Edith då.

Det var varmt när vi kom fram och regn. Väl ute och iväg med taxi till lägenheten. Där mötte lägenhetsägarens föräldrar upp oss. Ett så mysigt gammalt par som på knagglig engelska förklarade och berättade om Zadar och lägenheten. Väldigt fin lägenhet och grymt prisvärd. Jag och Niklas har sovrum med dubbelsäng. Mor och svärmor delar rum med enkelsäng och Edith och Cornelis delar rum med dubbelbäddsoffa. 

Vi har idag mest landat och spanat omkring. Precis utanför våra lägenhetsfönster ligger den kända St Donatuskyrkan och ett Forum från Romartiden. Så coolt och mäktigt. Vi har käkat, jättegott och prisvärt, vi har ätit lyxglass till inga pengar alls och vi har spelat kort och handlat på Konzum. Därtill har jag köpt hårschampo (världens bästa schampo från Keune) som hemma hos frisör kostar 199kr och här betalade jag 76kr! 

Imorgon ska vi spana in stranden. 

Middag

Vackert strandpromenadsmys

Konstinstallation - hälsning till solen

Godnatt säger äldsta generationen

Har njutit av helg

De senaste helgerna har jag känt mig så stressad. Städ, plock, blomplantering, tvätt, matlagning och ett ständigt dåligt samvete över att spendera för lite tid med barnen. När jag satt mig i bilen från jobbet på fredag eftermiddag har stressnivån ökat över allt som ska hinna göras under helgen. Stressen har gjort mig grinig och till en extremt dålig mamma och fru.

Igår startade jag helgen i frisörstolen istället för på stormarknaden. När jag kom hem var tacomyset framdukat. Sen började jag plocka med helgens att-göra-lista och hann med rätt bra.

Cornelis vaknade till i natt, så han och Niklas la sig i gästrummet. Edith kom kröp ned hos mig vid 6-tiden och vi somnade om och sov till 8. Sen plockade vi fram gofrukost. Ni vet juice, marmelad, en skarp ost, surdegsbröd, fräsch skinka... Hela familjen åt länge och lugnt. Normalt sett brukar även det vara ett stressigt tillfälle med alltför hungriga barn som äter alltför fort och mammans kaffe hinner kallna. Idag var det lugnt och mysigt.

Sen gick jag och Edith ut i den krispiga höstmorgonen och badade, samtidigt som solen försökte lyfta över trädtopparna. Det ångade runt oss och Edith njöt verkligen. Cornelis tog sig en liten förmiddagslur och Niklas löste av mig i badet.

Vi tog oss sedan in till Torp för att köpa bilbarnstol till C. Testar svensktillverkade Axkid denna gång. Passade också på att handla.

Väl hemma var Niklas och Edith ute och jag lagade lördagsmiddag. Ryggbiff med pomme duchesse och kantarellsås. C testar burkmat - har ratat sej och så även kalvgryta. Men mammas pommes duchesse var populärt.

Sen var vi goda och närvarande föräldrar. Bokläsning, fot- och handavtryck i lera, pärla armband, prata, leka. Äta kvällsgröt, göra oss i ordning för natten, barnprogram.

Mamman och pappan avnjöt en kantarelltoast och en kall öl. Lite TV-häng och sen vuxentid i badet. (Börja dagen med bad och avsluta med bad) En så jäkla härlig lördag - det är såhär jag vill ha det på helgerna. 

Våra ungar har det för bra

Idag har vi haft mycket diskussioner på jobbet om söndercurlade och bortskämda barn som har det för bra. Och som till råga på allt inte bara curlas av sina föräldrar utan även av oss lärare. Vi förenklar. Vi förklarar skriftligt, visuellt, muntligt, i grupp, enskilt, i grupp igen, enskilt igen. Vi ger dem checklistor, vi pekar i böckerna vart de kan hitta svaret. Vi länkar, vi lägger upp lektionens uppgift överst i flödet så att de slipper scrolla eller slipper leta. De behöver knappt lyfta fingret för att klicka. Sedan jagar vi, tjatar, erbjuder individuella redovisningssätt, jagar lite till, påminner, skriver in i kalendrar och ger de ny chans på ny chans. Och vad leder då detta till? De slipper komma ihåg. De kan inte ta en kollektiv instruktion. De behöver inte lyssna. De behöver inte anstränga sig. De kan svara "jag orkar inte". 

Väldigt många barn har det alldeles för bra. Väldigt många barn har banan sopad framför sig. De behöver varken anstränga sig eller ta fram någon vilja. Det löser sig ändå. Många kan betala sig förbi svårigheter eller ansträngningar. Dessa barn förlorar också ett inre driv och motivationen. 

En äldre kollega jämförde det med när hon var liten och cykeln gick sönder. Då var det inte tal om att man (läs föräldern) kör den gamla till tippen och man får en ny. Då fick man laga. Med vårt ekonomiska välstånd behöver man inte laga, utan glömmer man något, oaktsamt tappar sin mobil eller något går sönder så vet man att man får en ny så småningom.

Självklart relaterar jag till mina egna barn, som också växer upp med goda ekonomiska förutsättningar. Hur ska jag göra för att de inte ska tappa driv och motivation? För att de inte ska ta saker för givna? Jag vill ju som alla föräldrar ge mina barn allt jag kan ge. Jag vill ju rädda och skydda dem. Jag kommer få kämpa för att låta de få misslyckas. Jag kommer få kämpa emot att hjälpa de genom utvecklande svårigheter och att låta de få falla ibland. Detta är också anledningen till att vi varken lägger undan barnbidrag eller har något månadssparande till våra barn. Varför skulle jag spara pengar på ett konto i mina barns namn eller i fonder? Varför skulle jag köpa inredning, bil eller lägenhet till våra barn? Varför skulle inte de själva behöva jobba, spara, prioritera, längta och sukta efter detta själva? Vad lär jag dem genom att spara till dem?

Samtidigt som vissa barn får allt bättre ekonomiska förutsättningar med föräldrar som till och med kan månadsspara till dem, så hamnar allt fler barn allt längre ifrån detta välstånd - i den växande barnfattigdomen. Klyftan mellan dessa barn växer och förutsättningarna likaså. Det gör mig bedrövad. 

Det var kvällens betraktelse över en del av dagens ungdom. Jag är lika oroad som Sokrates var för några 1000 år sedan. 

Den engagerade pappa och den frånvarande mamman

Idag lämnade jag jobbet på utsatt tid och var hemma redan kl 3. Skönt att få dela lite vardag med familjen och få busa med barnen även om jag är alldeles för trött. Det har blivit många långa dagar och alldeles för lite sömn. Igår var jag hemma vid 7 på kvällen och det kändes inte bra. Jag har rödsprängda ögon och är tacksam för att det är fredag imorgon. Börjar egentligen inte förrän kvart över tio men råkade planera in utvecklingssamtal hela förmiddagen. Men har blivit lovad att få igen tiden.

Idag plockade jag till exempel en timme och mötte upp Cornelis och Niklas på sjukhuset. Cornelis är dålig i magen och har varit i fem veckor. Niklas var på vårdcentralen med honom förra veckan men de tyckte vi skulle avvakta till gårdagens 6-månaderskontroll. Så när de var där igår skickades de ned till vårdcentralen för att ta prover. Väl där sa de att de inte tar blodprover på så små bebisar. Så idag fick de tid till barnmottagningen. 

Jag tyckte att distriktsläkaren på BVC skickade med Niklas lite konstig information och råd igår, bland annat att byta ersättning. Niklas ifrågasatte inte och jag hade ytterligare några saker jag undrade över (såklart), så jag kontaktade vår BVC-sköterska idag. Då sa hon minsann att jag kan känna mig lugn med hur min make sköter sitt pappauppdrag och att läkaren hade sagt att "det var minsann en väldigt engagerad pappa" efter besöket igår. 

Tänk vad hyllade alla mammor hade blivit om de hade haft en snopp istället. Och tänk vilka låga förväntningar som finns på alla pappor där ute. Nu vill jag inte förminska Niklas insats på något vis, för han är världens bästa pappa och man och utvecklar nya färdigheter varje dag - inte minst vid spisen.

I alla fall så verkar ju alla inom sjukvården tycka att Cornelis mage är oroväckande. Så nu börjar väl jag också fundera såklart. Han har i alla fall inte ont, då hade han gnällt och gråtit. Jag är ju lite mindre mild än Niklas så jag måste nog vara med här och se till så att de kommer fram till något. Tur att jag har de där komp-timmarna, trots att jag jobbat så ögonen blöder.

På lördag är det barnens dag på torget. Det ska bli mysigt. Har ännu inte bestämt mig för om jag ska ge mig på att sälja på loppisen, har ju fortfarande lite kläder att bli av med...

Gungmys med älsklingarna förut, sedan badade de tillsammans i stora badkaret och sedan somnade Cornelis i min famn och därefter fick Edith gosa i mitt knä. 

Maktlöshet i flyktingkrisen

Jag sitter och känner mig så tom. Funderar på hur jag ska börja. Vad i hela eländet ska jag beröra?

Sedan väldigt lång tid tillbaka finns det mycket som berör och engagerar mig. Sedan jag fått egna barn har dock vissa saker skakat om mitt hjärta och berört mig på ett djupare plan, än någonsin tidigare. Jag kan helt plötsligt bli väldigt tårögd och väldigt illa till mods när jag ser eller hör om barn som far illa. I mitt jobb träffar jag såklart många barn som inte kommer till skolan med de bästa förutsättningarna och jag kan bli så fruktansvärt ledsen över detta.

Något som värker oerhört i mitt hjärta och som skapar tårar i mina ögon varje dag, flera gånger om dagen är de bilder och berättelser om barns situation i flyktingkrisen. Bilden på det syriska syskonpar som sover på en kartongbit på en station i Grekland. Rapportinslaget om familjen med en hjärtsjuk 4-åring och en 3-åring som vandrat från Serbien till Ungern i 35-gradig hetta och vänder tillbaka till Serbien för att de inte vill ha Ungern som sitt första ankomstland. Alla taggtrådsbilder med barn mitt i kravaller och i frontlinjen på väg in i EU och Ungern. Bilden på den lilla 3-åriga pojken Aylan som blivit uppspolad på en strand i Turkiet. Bilden på en storgråtande pappa som håller om sina fyra barn när han anläder till Grekland i en liten gummibåt. Smutsiga barn som inte får gå i skolan i överfulla flyktingläger i Libanon. Det är så många barn. Det är så många blödande mamma- och pappahjärtan.

Det här är den värsta flyktingkrisen sedan andra världskriget. Och jag känner mig väldigt berörd och väldigt maktlös. Jag tycker det är jättebra att människor skänker pengar till UNHCR och UNICEF och andra hjälporganisationer och det gör jag också utifrån förmåga. Men det är inte tillräckligt. Det löser inte problemet. Det skapar ingen säker väg ut från terrorn och kriget.

EU har under denna kris verkligen visat vad dess syfte är och vad unionen går för. EU är inget humanitärt projekt för internationell solidaritet och det bevisas verkligen nu. EU bygger murar och gör precis ingenting för att lösa situationen. EE har totalt misslyckats med en värdig migrations- och flyktingpolitik. Det finns lösningar, om man vill. EU vill inte. Märkligt och oväntat var Merkels öppning i förra veckan, det glädjer mig och är hoppfullt, men alla dessa människor ska ändå lyckas ta sig dit.

Samtidigt som den värsta flyktingkrisen sedan andar världskriget äger rum så växer de främlingsfientliga krafterna i Europa sig ännu starkare. Alla ni människor där ute som också tycker att vi ska stänga våra gränser, som håller med SD när de tycker att vår kvot är nådd, ni som tycker att människor ska stanna kvar i kriget eller i överfulla grannländer och "få hjälp på plats" - är ni helt hjärtlösa? Berörs ni ingenting av den uppspolade 3-åringen? Känner ni aldrig någon klump i magen, stockningen i halsen eller tårar som bränner bakom ögonlocken när ni ser bilderna? Hur har ni lyckats bli så avtrubbade? Mina elever läser just nu om hur Hitler lyckades på demokratisk väg ta makten i Tyskland på 30-talet. De läser om hur judarna avhumaniserades. Det finns elever som gör kopplingar till idag, utan att jag gett de tankehjälp eller vägledning. Det känns lite hoppfullt. Historiaundervisningen är viktigare än någonsin. Och apropå Merkels flyktingöppning så sa en elev idag att kanske känner Tyskland skuld för alla människor som de tvingade på flykt för 70 år sen och nu vill kompensera för det.

Jag känner mig fortfarande maktlös. Jag mår fortfarande illa. Jag blir fortfarande så fruktansvärt ledsen. Jag är besviken på mina medmänniskor. Jag tänker så ofta när jag ser de vidriga bilderna på de lidande barnen "tänk om det varit Edith eller Cornelis".

Att hinna med

Igår pratade jag med en gammal elev jag haft. Vi kom in lite på tid och hur man hinner med allt man vill och ska göra.

När jag började jobba som lärare hade jag ju bara mig själv att tänka på. Visst Niklas och Sixten fanns ju förstås, men de var inte så energikrävande. (Det var på den tiden vi gick på lydnadskurser, kantarellspårning och drog ull varannan dag och tränade massor). Jag var alltid så trött när jag kom hem från jobbet och däckade i soffan varje kväll. Tänkte då ofta på mina kollegor som hade småbarn de kom hem till. Hur orkade dem? Hur orkade de engagera sig, svara på frågor, fixa middag, kvällsmat och läggning? Jag orkade ju knappt fixa käk till mig själv.
En kollega sa att man vänjer sig och man sover sex timmar per natt, för att hinna med. Sex timmar! Min kropp är gjord för åtta, minst! Jag trodde nog aldrig att jag skulle kunna vänja mig.

Men joho! Nu är jag där. Det har varit två mycket intensiva veckor och jag har jobbat otroligt många timmar. Att byta jobb innebär också att jag ska skapa relation med 140 elever och 30 kollegor, så snabbt som möjligt, helst igår, för att det ska bli så bra som möjligt. Är det något som tar på krafterna är det relationsbyggandet. Under veckorna har det blivit mellan 5-6 timmar sömn per natt. För att jag inte hunnit sova mer. Det har funkat och jag tror nog att man kan vänja sig, om man bara får sova ut någon dag varje vecka. Denna natt fick jag det. Sovit som en baby i tio timmar. Tack öronproppar, tack Niklas för att du tar hand om Cornelis varje morgon och tack Edith för att du valde att väcka pappa i morse istället för mamma. De där guldiga 10 timmarna kom också till tack vare att jag kröp i säng vid kl 21 igår. Det innebar att jag vilade ytterligare några timmar i sängen och bara fick koppla av, koppla bort och koppla ned.

För att överleva på sikt så tänker jag att nog är detta den mest hektiska tiden i livet. Det kommer bara att bli lugnare. Det är hektiskt att ha småbarn. Vad gör alla människor utan småbarn med sin tid? Förmodligen läser de böcker, motionerar en massa, syr, bakar, planterar och fixar i trädgården, umgås med vänner - allt sånt som jag har fått sortera bort. De gör förmodligen också helt onödiga saker: tittar på dåliga TV-program, sitter och sassar på värdelösa möten som inte leder någonstans eller där man inte kommer fram till något, umgås med människor de egentligen inte gillar - sånt som jag också fått prioritera bort.

Som jag sa till den där eleven igår, så har jag alltid trott att jag befunnit mig i den mest hektiska perioden i mitt liv, liksom "nu kan inte mitt liv bli stressigare". Som när man gick på högstadiet och proven hopade sig, samtidigt som man hade fotbollsmatch och basketträning och det liksom inte kunde bli värre. Så kom man till gymnasiet också hopade sig livet där också med prov, extrajobb på helgerna, fotbollsträningar också tittade man tillbaka på högstadiet och tänkte "det där var ju en baggis". När hon (eleven som ska söka in på läkarlinjen), sitter där på Karolinska om några år med en salstenta i anatomi kommer hon förmodligen att tänka: "shit det var verkligen soft där på gymnasiet". Nu vet ju inte jag hur stressigt det är att vara läkare eller hur tufft det är att studera på läkarlinjen, men att kombinera ett yrkesliv med småbarn är betydligt värre än något annat jag tidigare gjort.

Men som småbarnsförälder blir man fruktansvärt effektiv, rationell, kan ha mängder av bollar i luften samtidigt, strukturerad och välplanerad. Det är ju oerhört goda egenskaper, som gör att varenda jäkla småbarnsförälder borde vara hur attraktiva som helst på arbetsmarknaden. Trots ett ständigt vabbande (som egentligen inte blir så mycket om man delar jämställt på det) så kompenseras det ändå i effektiviteten. Vabbande föräldrar är ju dessutom så grymma så oftast kan de jobba samtidigt, alltså vobba. Det gör i alla fall mina småbarnsförälderkollegor i lärarbranschen - tack vare dagens teknik.

Det var helgens reflektion det. Har haft en mycket mysig helg i detta underbara väder och tankat på mängder av energi. Har också bara gjort sådan som jag verkligen vill göra och som ger den där energin. Började i fredags med grillning och bubbelbad hemma hos oss med goda vänner och lekfulla barn. Igår var vi hos fotograf med barnen och sedan var vi på födelsedagskalas hos barnens kusin. Och idag har vi grillat, varit på stranden och träffat delar av släkten hemma hos mamma och pappa. Dags att jobba lite och strukturera upp kommande vecka!

Arbetsdag 1 och bloggpaus

Nu är det ju ganska lite vardagsutmaningar för min del, så det blir inte så frekventa uppdateringar. Kanske Niklas som får axla över här istället, då det ju är han som numer har vardagautmaningarna.

Jag roddade ju runt en hel del i våras och hade huvudansvaret för det mesta här hemma. Niklas har ju nu tagit över och efter två dagar har det gått mycket bra. Jag vill inte berömma för mycket, för jag tycker att det underminerar honom, som om han inte skulle kunna vara nästan lika duktig som mig. Men utifrån hans läge gör han det ju ändå väldigt bra. Betänk att han typ bara hade pulvermos och lingonsylt i sitt skafferi för 10 år sen. Och i jämförelse med många andra med snopp gör han det väldigt bra.

Kommit hem till god lagad mat i två dagar nu. Idag var det flygande Jakob!

Så hur var första riktiga arbetsdagen då? Bra. Det finns trevligt folk och en rektor med struktur, ramar, ordning & reda även utanför Sotenässkolan (vilket jag nog trodde bara fanns på Sotenässkolan), det är i alla fall mitt första intryck.

Jag har fått ett riktigt drömschema. Förändringar kan det med största sannolikhet bli, men det ser mkt hoppfullt ut. 

Jag har fått ett riktigt drömklassrum. Stort, fräscht, nya bord och stolar, modernt, eget stort grupprum innanför mitt klassrum, två whiteboardtavlor fram och bak. Ytterligare ett litet rum innanför det.

Jag har också fått ett bra arbetsrum och fantastiskt bra folk runt mig i arbetsrummet.

Sen kommer jag såklart att mäta allt utifrån Sotenässkolan som ju dels är min första riktiga skola, men även den helt klart bästa i jämförelse med mina praktikskolor. Det är således ingen enkel match att matcha sig mot den.

Sen är det väldigt skönt att köra "åt rätt håll". Och att köra bil själv - värsta frihetskänslan, idag satt jag kvar och jobbade en liten stund efter sluttid och kunde bara gå när jag kände mig färdig. Igår passade jag på att handla på väg hem från jobbet. Effektivisering!

Det ska nog bli bra det här, även om det är lite läskigt och trots att alla relationer ska byggas och alla osynliga strukturer ska blottas.

Sommar i P1

Har ju städat i åtta timmar idag och huset har varit avfolkat. Jag har därför hunnit lyssna på en rad program från Sommar i P1. Jag älskar Sommar i P1. Att få ta del av en annan människas berättelse, deras sorger, framgångar, lyckostunder, glädjestunder och oftast kloka insikter ger bra med perspektiv och är inspirerande.

Idag har jag lyssnat på:

Johan Rockström - omtalat och delat i mängder i mitt Facebookflöde. Ett viktigt program om hur allt håller på att gå åt helvete, men att det faktiskt går att göra något. 

Leila Lindholm - ett typiskt sommarprogram om hennes framgång, sorger och betydelsefulla människor.

Arash Pournouri - också ett typiskt sommarprogram om vägen till framgång och om vikten av att vilja utvecklas och skapa.

Sanna Lundell - det hittills bästa programmet denna sommar. Om feminism, patriarkatet, beroendesjukdomar, medberoende och äktenskap. Många insikter och i vissa delar kände jag så väl igen mig. Det märks också att Sanna är journalist, då det var ett språkligt mycket bra program. Så ska du lyssna på ett Sommar, så lyssna på detta. 

Alla sommarprogram hittar du här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=6174141

Ljummen potatissallad med grillade grönsaker

Till lunch blev det idag ljummen potatissallad med grillade grönsaker och till det helgrillad fläskfilé (närproducerad). Gjorde även en yoghurtsås till. Det som gjorde det så gott var salladens dressing - honung, färsk timjan, färskriven pepparrot - dessa tre smaker gifter sig förbaskat bra ihop, en trekant i munnen helt enkelt!

Så här gjorde jag:

- Rosta färskpotatis i ugn med lite olivolja, flingsalt och timjan.

- Grilla tomater, paprika, zucchini.

- Lägg valfri sallad i botten (i mitt kylskåp fanns idag romansallad)

- (För 2 pers): Rör ihop 1/2 dl rapsolja, 2 msk riven pepparrot, 1 msk honung, timjan, flingsalt, 1 msk dijonsenap.

- Blanda potatis, sallad, grönsaker och klicka över dressingen och blanda försiktigt.

- I yoghurtsåsen hade jag: turkisk yoghurt, lite honung, pepparrot, timjan, salt, dijonsenap, lite pressad citron.

Tips! Om man tex grillar halloumi kan man ha det i och äta den vegetariskt. 

Om man byter ut timjan mot dill i allt ovanstående skulle det smaka super till lax eller fisk.

Idag är det många som började jobba

Med den vetskapen låg jag kvar och drog mig lite extra i sängen i morse och tog vara på tiden lite till. Huset sov enda tills jag bestämde mig för att gå upp vid kvart i nio. Vi var på kalas hos svärmor igår. Där var bland annat svärmors kusins barnbarn, en liten kavat flicka på 5 år som Edith härjade med. Sedan var ju såklart barnens kusiner där, som hon älskar att leka med. Så det var verkligen full fart och högt upp i taket. Därtill tilltog hennes astma igår kväll, så inte så konstigt att hon sov länge.

Jag går nu in på min sista lediga vecka och försöker bocka av "att-göra-listan" med allt som inte hinner göras sedan. Jag känner mig dock väldigt redo att börja jobba, trots att det blev bestämt så sent. Men efter det blev bestämt så har jag verkligen försökt fånga varje dag, varje litet ögonblick och njutit till max av att vara bara med familjen. Har också umgåtts extremt mycket med bara familjen och nu behöver vi nog alla komma ifrån varandra lite. Det ska bli skönt att få ett "eget liv" och vara en annan vuxen än jag är med mina barn. Det är kanske inte helt ok att känna så eller att göra så, men jag gör och känner så ändå. Jag tror att man kan ha flera viktiga roller i sitt liv, men det kommer bli en utmaning att få ihop dem.

Imorgon ska jag till fantastiska Sotenässkolan och packa ihop mina grejer. Det kommer bli så vemodigt. Jag hamnade där i augusti 2011. I juni samma år lämnade jag studentlivet bakom mig med mitt examensbevis i handen. Jag hade turen att hamna i de tryggaste händerna på helt fantastiska kollegor som lotsade och stöttade mig in i verkligheten. Alla borde få starta sitt yrkesliv med sådana människor som finns på Sotenässkolan. Jag känner så stor tacksamhet för allt jag fått där. Jag känner mig därför väldigt trygg med att gå vidare. Jag är ju dock tjänstledig ett halvår, så skulle det falla helt och jag vantrivs så kommer jag komma tillbaka.

Imorgon kommer det dock att känns väldigt mycket när det ska packas ihop och avslutas. Tur att det typ bara är vaktmästaren som är på plats.

Idag kom sommaren tillbaka med buller och bång. Jag har varit i Ljungskile då Sixten har varit hos frisören. När vi kom hem på eftermiddagen var det härlig värme och blå himmel. Edith hade bestämt sig för att sova hos mormor i natt. Först tog vi en promenad ned till forsen för att titta på när moster Malin och morbror Gustaf fiskade och Edith tyckte det var så spännande. Vi hade det så mysigt.

Nytt utseende!

När man lägger 35 minuter på att forma om utseendet på bloggen, ja då har man minsann för mycket tid över. Ibland så fastnar jag i totalt onödiga saker, samtidigt som jag gnäller över att tiden inte räcker till. Kanske är det just såna här lite mer IQ-befriande saker man behöver göra ibland. Bara sitta och leka och helt slippa tänka på allt annat.

Idag mår jag inte bra. Jag känner mig illa tills mods och lite sådär PMS-pissigt. Kan jag skylla på det tro? Börjar nu förbereda mig lite inför den hektiska hösten och känner att det är en hel del som behöver göras innan dess. Jag vill ju liksom vara färdigfixad med allt, för att sedan kunna ägna helgerna helt åt att vara med min lilla familj. Det kommer alldeles säkert inte bli sådär familjeromantiskt och helt färdig blir man ju aldrig. Sen får jag öva mig på att bortse från smuts och damm och tänka att det är ok ändå. Man kan ju använda innetofflor och på hösten använder man ju strumpor och då känner man inte brödsmulor och grus lika väl.

Så denna helg står det fönstertvättning på schemat. Köpte en Kärcher fönstertvätt på Ullared, den funkar fint. Om inte så måste den ju användas nu när den är inköpt och det är mycket roligare att putsa fönster med teknik och en skrapa som inte lämnar fula ränder efter sig. Nu står den på laddning och så fort den är färdigladdad ska jag slutföra det projektet.

Nästa helg måste huset storstädas. Så då blir det till att kasta ut barn, man och hund och ägna en heldag åt detta. Nästa sån där rejäla storstädning lär väl inte bli förrän till jullovet.

Och sen behöver det skuras på altanen där de små j-vla fågeljävl... har skitit. Hatar fåglar. Fågelbajs överallt typ. De ska då inte få nån mat av mig i vinter.

Så nu har jag ägnat ett blogginlägg till åt städning. Du tror säkert att det är detta som är viktigast i mitt liv. Nja, så är det kanske inte riktigt. Men det är det ostädade hemmet som får mig att känna mig som mest stressad, det är det som gör mig mest irriterad och det är det som får mina utbrott att utlösas. Har jag ordning och rent i mitt hem, då känner jag frid i själ (tror förresten inte på att jag har en sån), hjärta och hjärna.

Också avslutar jag där jag började - med bloggens utseende. Tyckte det helt enkelt var dags att byta bilder och med det följde lite färgbyte. Brunt är den fulaste färg jag vet, men bakgrunden kändes lite höstig och lite vi, eftersom det känns som att vi alltid bygger något. I alla fall ser det ut så i garaget - som det för övrigt aldrig heller blir någon ordning på.

Det är jag och sniglarna som trivs

Det regnar, blåser och är rätt så kallt. Riktigt skitväder skulle man kunna säga. Jag tycker dock det är rätt så avkopplande och stressfritt. Jag slipper helt enkelt det här scenariot:

1. Sätta klockan på alldeles för tidigt.

2. Utfodra familjen med frukost.

3. Fixa matig och go matsäck. Packa, packa, packa. Leta upp saker som inte går att hitta. Gnugga knölarna över vad jag kan ha missat att packa ned.

4. Packa in allt i bilen inklusive barn, hoppas bakluckan går igen. På vägen går krabbspöt sönder.

5. Kasta sig iväg för att få bästa platsen på stranden eller bästa holmen i Gullmarn.

6. Stanna bilen halvvägs för att gräva i packningen för att kontrollera om min baddräkt är med.

7. Framme!

8. Stå med böjd rygg i en kylbag halva dagen och utfodra, med hopp om att själv få en sandig macka.

9. Andra halvan av dagen flyger jag upp och ned och tvingas bada i svinkallt vatten eftersom E inte kan bada själv.

10. Packa in allt i bilen igen.

11. Packa upp allt hemma.

12. Till affären för att fundera ut ny smaskig matsäck till morgondagens strandhugg.

Fan vad lugnt och skönt det är när det regnar och blåser!

Och man kan göra andra saker. Idag har vi till exempel bakat. Sånt kommer jag definitivt inte hinna till hösten när jag jobbar. Vi har haft fikabesök. Vi har tagit på oss regnkläder och hoppat i vattenpölar och betraktat mördarsniglar och sjungit "Lilla snigel" för dem 711 gånger. Vi har kokat blåbärssylt. 

Det blir helt enkelt varken mysigare eller roligare för att vi deppar ihop på grund vädret, bara ännu mer deppigt. Så vi tar det onda med det goda och jag njuter faktiskt av att slippa solens stress.

Syltning

Dessa är ungefär lika nöjda som mig.

Inget dåligt väder med bra kläder.

Hjälper mormor att plantera rosor.

Tankat på med föräldrarenergi

Har haft barnen på och runt mig non-stop i många veckor nu och kände igår kväll att nu måste jag få lite ny energi och vara utan de härliga små en stund.

Jag och maken har därför varit i Hunnebo denna kväll. God mat och dryck på Bellas. Hand-i-hand-promenad längs Hunnebo, kulglass i hamnen och avslutade med en liten konstvandring på Udden. Superhäftiga skulpturer i magnifik miljö.

Sånt här behövs ibland. Att få slappna av till 100%, slippa fundera över matningar, blöjbyten, motivera, svara på allsköns frågor, kolla här, sitta där! Men nu är jag tankad med ny energi och är 100% mamma imorgon igen.

Lyxade till det med god drink och rödvin.

Härligt med kreativa barn

Jag är ju uppväxt på Björid och det kan jag lova är inte alltid det roligaste som barn. Eller ännu värre som tonåring. Utbudet är liksom högst begränsat och lekkamraterna ganska långt borta. Samtidigt finns ju närheten till både skog och vatten vilket kan skapa andra äventyr. Liksom den stora friheten som infinner sig när närmsta granne inte finns på bygglovsavståndet, 4 meter bort. Att bara kunna springa rakt ut i det fria, att kunna skrika, skråla och skratta så högt man bara kan, utan att någon störs.

Denna uppväxt gjorde att man fick ta saken i egna händer och skapa spänningen på egen hand. En sak som jag tyckte var väldigt roligt var att plåga mina grannar med försäljning. Det blev en hel del dörrknackande med försäljning av jultidningar, julkort, majblommor, påskkort och såklart tigga som påskkärring. Därtill ställde jag då och då upp ett bord nere vid brevlådorna (på landet har vi inte brevlådan utanför dörren, utan byns 10 hushålls brevlådor är samlade centralt längs en lång rad) där jag sålde blåbär, lingon, blommor och leksaker. Mina grannar handlade flitigt av mig när jag plågade de med dörrknackningen, däremot gick försäljningen sämre när min affär stod uppställd.

Jag målade till och med katter på sten och gjorde pyssel av vrakgods och hade egen liten butik hemma på tomten.

Jag, Edith och Cornelis tog en promenad idag. När vi kom tillbaka hade grannens barnbarn ställt upp ett bord och sålde små blombuketter. Det slog rakt in i mitt hjärta och jag mindes såväl. Jag minns också att jag då som 7-åring lovade mig själv att när jag blir vuxen så ska jag alltid handla av barn. Så det gjorde vi och har nu en strålande ros omgiven av lite annat blomster som pryder vår köksö.

Varje morgon när vi öppnar ytterdörren hör vi dessa barn som är ute och leker. De är här under sommarlovet då de annars bor i Tyskland. Och de håller på hela dagen och man hör de nästan när man stänger ytterdörren på kvällen. Barn som är ute och stojar så gott som varje dag från morgon till kväll gör mig lycklig. Barn som lever på landet blir kreativa. Hur mycket gungor, sandlådor, rutschkanor och hoppmattor man än har, så tar även lusten för detta slut och man måste tillslut hitta på något annat och då tvingas kreativiteten flöda. 

Denna sommar har vi ju varit hemma väldigt mycket. Ibland tycker jag så synd om Edith som får gå här runt väggarna flera dagar i rad och jag känner att vi måste hitta på något. Fast jag tror verkligen inte att hon lider speciellt mycket av det egentligen. Jag ska försöka tänka på det lite oftare - att det egentligen nog gör henne gott. Idag tog vi ju till exempel värsta äventyrspromenden (för Edith), hittade massa spännande grenar och stenar längs vägen, smaskade på blåbär och avslutade vid vattnet där vi kastade de uppsamlade stenarna och pinnarna och följde de när de flöt med strömmen nedåt älven. Hela Edith lös!

Så egentligen är det inte så dumt att växa upp på Björid, man måste bara bli sådär 30 år för att inse det!

Blomförsäljning på Björid

Hjortstek utan bildbevis!

Lagade hjortstek till söndagsmiddag idag. Har aldrig riktigt lyckats få till en riktigt god stek, antingen har den blivit för torr, eller för seg eller för röd. Därför tog jag mig an steken på ett nytt sätt idag!

- Band upp steken med steksnöre och klappade in den i salt och svartpeppar. La i en ungsfast form med höga kanter.

- Blandade ihop rödvin, rapsolja, soja och lite honung och hällde över. (Hade köttet inte varit fryst igår hade jag marinerar den i detta under natten). Hällde detta över steken. Skar upp gul lök och la runt.

- In i ugnen på 80 grader i fyra timmar, tills den kom upp i 64 grader. Lät den sedan vila och gå klart i aluminiumfolie på utsidan ugnen.

- Serverades med kokta knippemorötter, färskpotatis och en sås gjord på spadet från steken, lite maizena och lite grädde, samt egen pressgurka och svartvinbärsgelé såklart!

Köttet blev perfekt! Smälte i munnen. Hemligheten var låg ugnstemperatur och lång tid i ugnen. 

Och skyn från steken utgjorde definitivt en perfekt bas i såsen.

Kanske inte den somrigaste maten, men sommaren lyser ju ändå med sin frånvaro.

Att fostra en trotsig 2-åring

Krasch! Edith sparkade ned något från skötbordet i protest. 

- Men så gör man väl inte, säger Niklas lugnt.

- Jooo, skriker Edith i falsett.

- Då får du ju plocka upp det sen, fortsätter han lika lugnt.

- Nääää, skriker hon ännu en gång i falsett och fortsätter:

- Pappa plocka där.

Jag befinner mig i badrummet och hör en riktigt trotsig tjej och hon låter till och med bortskämd. Bortskämda barn är min största fasa. Jag har lovat att mina barn bara ska bli bortskämda med kärlek, trygghet och närhet. 

Men de ska inte få diktera villkoren här hemma, de ska inte få skrika hejdlöst om de får ett nej, de ska inte kasta sig på golvet i affären om de inte får som de vill. Och vi ska ha ordning, reda och struktur vid matbordet, där lämnas inget utrymme för gnäll, tandagnissel och tjat.

Min främsta strategi är att uppmärksamma det beteende jag vill se och jag tycker verkligen att jag gör det och att det funkar. Men när djävulskapet har intagit den lilla 2-åringens kropp och när gnället och "nääää" tagit över är det som en blockering hos henne. Då brister det för mig och jag blir riktigt arg. Just nu tvingas jag bli sådär arg minst en gång om dagen (igår ingen, vilket jag påtalade för henne vid nattningen). De där arga stunderna slutar med att hon blir ledsen och ångerfull och jag får då dåligt samvete för att jag höjde rösten. Så våra bråk slutar alltid med kram och gos.

Ibland blir jag också frustrerad över att bara jag kan häva den där blockaden hos 2-åringen. Niklas kommer nämligen inte igenom den för han kan inte bli så arg. Skönt för honom! På avstånd kan jag då höra hur de håller på och hur han lirkar med henne och beteendet från hennes sida är allt annat än ok. Jag kan inte ingripa då, det hade varit direkt felaktigt, men det gör mig väldigt frustrerad. 

Så livet med en 2-åring är väldigt mycket upp och ned och tvära kast - men också nu vi lägger grunden för henne och det är häftigt att kunna göra det, det är häftigt att vara förälder!

Semestertripp till Borås

Då har vi varit på denna sommarens semester. Tutade iväg igår med familjen Dellien-Andersson, fyra vuxna, två 2-åringar och två 4-månaders enda till Borås. Checkade in på Best Western mitt i centrala Borås igår och begav oss sedan direkt till djurparken. Hade en solig dag med perfekt värme för såväl vuxna som barn. Vi var mycket imponerade av Borås djurpark. Roliga djur som var lätta att se. Vackra inhägnader och man fick en känsla av att befinna sig mitt bland djuren och kom dem väldigt nära. Därtill ett flertal mycket bra lekplatser och mysiga bondgårdsdjur som man fick gå in till. 

Efter en heldag i parken begav vi oss till hotellet. Rätt utmattade. Då vi käkade lunchbuffé i parken under ganska hektiska omständigheter med två huliganbarn och två bebisar kändes det inte helt lockande att ta sig till en restaurang med trötta barn. Dessutom har Borås "Sommartorsdagarna" med kvällsöppna butiker och uppträden på Stora torget. Så det var gott om folk på stan. På vårt hotell, på vår våning (översta) fanns en stor takterrass med stolar och bord som vette rakt ut mot Stora Torget och stora scenen. Dessutom låg familjen Dellien-Anderssons rum ut mot terassen med balkongdörr mot den. Vi gick därför ut på stan en sväng och köpte sedan med oss pizza, godis och så hem. Vi hade dessutom packat med oss lite öl och rosévin. Så vi tog plats på terassen i den fina sommarkvällen. Barnen placerades i sängen precis innanför och de kunde springa in och ut mellan rummet och terassen. Perfekt och vi fick en mycket fin kväll. Eric Saade var kvällens artist på Stora scenen och vi satt på första parkett!

Dagen började såklart med hotellfrukost sedan utcheckning och mot djurparken ännu en dag. Idag fokuserade vi på att hålla våra bebisar tajmade med mattider samt gå på de djurmatningar vi var intresserade av. Vi såg matning av pingviner (Ediths nya favoritdjur och det mjukisdjur hon valde att köpa i butiken), hyenor, elefanter, giraffer och övriga savanndjur, aporna och orangutangerna, sälarna och lejonen. I samband med matningen gavs mycket intressant information.

Idag lyckades vi dessutom äta lunch när SAMTLIGA barn sov. Halleluja! Det är sånt som man som småbarnsförälder förknippar med himmelriket. Vi fick till och med väcka våra stora barn när vi var färdiga för att de också skulle få.

Vi har alltså haft två mycket intensiva men härliga dagar och inte minst är det underbart att se Ediths förtjusning. Detta är dock alldeles tillräckligt för våra små barn. Mer behövs liksom inte, det blir nästan för mycket för dem som det varit nu och alla barnen är nog mycket trötta!

Startklara i parken

Edith spanar ut över savannen.

Glass och sälmatning

Pizzamys på terassen

Eric Saade på första parkett

Dags att sova men ville titta lite på Saade såklart.

Kungarnas kung

Barnen sover 

I väntan på dagens glass