Våra ungar har det för bra

Idag har vi haft mycket diskussioner på jobbet om söndercurlade och bortskämda barn som har det för bra. Och som till råga på allt inte bara curlas av sina föräldrar utan även av oss lärare. Vi förenklar. Vi förklarar skriftligt, visuellt, muntligt, i grupp, enskilt, i grupp igen, enskilt igen. Vi ger dem checklistor, vi pekar i böckerna vart de kan hitta svaret. Vi länkar, vi lägger upp lektionens uppgift överst i flödet så att de slipper scrolla eller slipper leta. De behöver knappt lyfta fingret för att klicka. Sedan jagar vi, tjatar, erbjuder individuella redovisningssätt, jagar lite till, påminner, skriver in i kalendrar och ger de ny chans på ny chans. Och vad leder då detta till? De slipper komma ihåg. De kan inte ta en kollektiv instruktion. De behöver inte lyssna. De behöver inte anstränga sig. De kan svara "jag orkar inte". 

Väldigt många barn har det alldeles för bra. Väldigt många barn har banan sopad framför sig. De behöver varken anstränga sig eller ta fram någon vilja. Det löser sig ändå. Många kan betala sig förbi svårigheter eller ansträngningar. Dessa barn förlorar också ett inre driv och motivationen. 

En äldre kollega jämförde det med när hon var liten och cykeln gick sönder. Då var det inte tal om att man (läs föräldern) kör den gamla till tippen och man får en ny. Då fick man laga. Med vårt ekonomiska välstånd behöver man inte laga, utan glömmer man något, oaktsamt tappar sin mobil eller något går sönder så vet man att man får en ny så småningom.

Självklart relaterar jag till mina egna barn, som också växer upp med goda ekonomiska förutsättningar. Hur ska jag göra för att de inte ska tappa driv och motivation? För att de inte ska ta saker för givna? Jag vill ju som alla föräldrar ge mina barn allt jag kan ge. Jag vill ju rädda och skydda dem. Jag kommer få kämpa för att låta de få misslyckas. Jag kommer få kämpa emot att hjälpa de genom utvecklande svårigheter och att låta de få falla ibland. Detta är också anledningen till att vi varken lägger undan barnbidrag eller har något månadssparande till våra barn. Varför skulle jag spara pengar på ett konto i mina barns namn eller i fonder? Varför skulle jag köpa inredning, bil eller lägenhet till våra barn? Varför skulle inte de själva behöva jobba, spara, prioritera, längta och sukta efter detta själva? Vad lär jag dem genom att spara till dem?

Samtidigt som vissa barn får allt bättre ekonomiska förutsättningar med föräldrar som till och med kan månadsspara till dem, så hamnar allt fler barn allt längre ifrån detta välstånd - i den växande barnfattigdomen. Klyftan mellan dessa barn växer och förutsättningarna likaså. Det gör mig bedrövad. 

Det var kvällens betraktelse över en del av dagens ungdom. Jag är lika oroad som Sokrates var för några 1000 år sedan.