Maktlöshet i flyktingkrisen

Jag sitter och känner mig så tom. Funderar på hur jag ska börja. Vad i hela eländet ska jag beröra?

Sedan väldigt lång tid tillbaka finns det mycket som berör och engagerar mig. Sedan jag fått egna barn har dock vissa saker skakat om mitt hjärta och berört mig på ett djupare plan, än någonsin tidigare. Jag kan helt plötsligt bli väldigt tårögd och väldigt illa till mods när jag ser eller hör om barn som far illa. I mitt jobb träffar jag såklart många barn som inte kommer till skolan med de bästa förutsättningarna och jag kan bli så fruktansvärt ledsen över detta.

Något som värker oerhört i mitt hjärta och som skapar tårar i mina ögon varje dag, flera gånger om dagen är de bilder och berättelser om barns situation i flyktingkrisen. Bilden på det syriska syskonpar som sover på en kartongbit på en station i Grekland. Rapportinslaget om familjen med en hjärtsjuk 4-åring och en 3-åring som vandrat från Serbien till Ungern i 35-gradig hetta och vänder tillbaka till Serbien för att de inte vill ha Ungern som sitt första ankomstland. Alla taggtrådsbilder med barn mitt i kravaller och i frontlinjen på väg in i EU och Ungern. Bilden på den lilla 3-åriga pojken Aylan som blivit uppspolad på en strand i Turkiet. Bilden på en storgråtande pappa som håller om sina fyra barn när han anläder till Grekland i en liten gummibåt. Smutsiga barn som inte får gå i skolan i överfulla flyktingläger i Libanon. Det är så många barn. Det är så många blödande mamma- och pappahjärtan.

Det här är den värsta flyktingkrisen sedan andra världskriget. Och jag känner mig väldigt berörd och väldigt maktlös. Jag tycker det är jättebra att människor skänker pengar till UNHCR och UNICEF och andra hjälporganisationer och det gör jag också utifrån förmåga. Men det är inte tillräckligt. Det löser inte problemet. Det skapar ingen säker väg ut från terrorn och kriget.

EU har under denna kris verkligen visat vad dess syfte är och vad unionen går för. EU är inget humanitärt projekt för internationell solidaritet och det bevisas verkligen nu. EU bygger murar och gör precis ingenting för att lösa situationen. EE har totalt misslyckats med en värdig migrations- och flyktingpolitik. Det finns lösningar, om man vill. EU vill inte. Märkligt och oväntat var Merkels öppning i förra veckan, det glädjer mig och är hoppfullt, men alla dessa människor ska ändå lyckas ta sig dit.

Samtidigt som den värsta flyktingkrisen sedan andar världskriget äger rum så växer de främlingsfientliga krafterna i Europa sig ännu starkare. Alla ni människor där ute som också tycker att vi ska stänga våra gränser, som håller med SD när de tycker att vår kvot är nådd, ni som tycker att människor ska stanna kvar i kriget eller i överfulla grannländer och "få hjälp på plats" - är ni helt hjärtlösa? Berörs ni ingenting av den uppspolade 3-åringen? Känner ni aldrig någon klump i magen, stockningen i halsen eller tårar som bränner bakom ögonlocken när ni ser bilderna? Hur har ni lyckats bli så avtrubbade? Mina elever läser just nu om hur Hitler lyckades på demokratisk väg ta makten i Tyskland på 30-talet. De läser om hur judarna avhumaniserades. Det finns elever som gör kopplingar till idag, utan att jag gett de tankehjälp eller vägledning. Det känns lite hoppfullt. Historiaundervisningen är viktigare än någonsin. Och apropå Merkels flyktingöppning så sa en elev idag att kanske känner Tyskland skuld för alla människor som de tvingade på flykt för 70 år sen och nu vill kompensera för det.

Jag känner mig fortfarande maktlös. Jag mår fortfarande illa. Jag blir fortfarande så fruktansvärt ledsen. Jag är besviken på mina medmänniskor. Jag tänker så ofta när jag ser de vidriga bilderna på de lidande barnen "tänk om det varit Edith eller Cornelis".