Härligt med kreativa barn

Jag är ju uppväxt på Björid och det kan jag lova är inte alltid det roligaste som barn. Eller ännu värre som tonåring. Utbudet är liksom högst begränsat och lekkamraterna ganska långt borta. Samtidigt finns ju närheten till både skog och vatten vilket kan skapa andra äventyr. Liksom den stora friheten som infinner sig när närmsta granne inte finns på bygglovsavståndet, 4 meter bort. Att bara kunna springa rakt ut i det fria, att kunna skrika, skråla och skratta så högt man bara kan, utan att någon störs.

Denna uppväxt gjorde att man fick ta saken i egna händer och skapa spänningen på egen hand. En sak som jag tyckte var väldigt roligt var att plåga mina grannar med försäljning. Det blev en hel del dörrknackande med försäljning av jultidningar, julkort, majblommor, påskkort och såklart tigga som påskkärring. Därtill ställde jag då och då upp ett bord nere vid brevlådorna (på landet har vi inte brevlådan utanför dörren, utan byns 10 hushålls brevlådor är samlade centralt längs en lång rad) där jag sålde blåbär, lingon, blommor och leksaker. Mina grannar handlade flitigt av mig när jag plågade de med dörrknackningen, däremot gick försäljningen sämre när min affär stod uppställd.

Jag målade till och med katter på sten och gjorde pyssel av vrakgods och hade egen liten butik hemma på tomten.

Jag, Edith och Cornelis tog en promenad idag. När vi kom tillbaka hade grannens barnbarn ställt upp ett bord och sålde små blombuketter. Det slog rakt in i mitt hjärta och jag mindes såväl. Jag minns också att jag då som 7-åring lovade mig själv att när jag blir vuxen så ska jag alltid handla av barn. Så det gjorde vi och har nu en strålande ros omgiven av lite annat blomster som pryder vår köksö.

Varje morgon när vi öppnar ytterdörren hör vi dessa barn som är ute och leker. De är här under sommarlovet då de annars bor i Tyskland. Och de håller på hela dagen och man hör de nästan när man stänger ytterdörren på kvällen. Barn som är ute och stojar så gott som varje dag från morgon till kväll gör mig lycklig. Barn som lever på landet blir kreativa. Hur mycket gungor, sandlådor, rutschkanor och hoppmattor man än har, så tar även lusten för detta slut och man måste tillslut hitta på något annat och då tvingas kreativiteten flöda. 

Denna sommar har vi ju varit hemma väldigt mycket. Ibland tycker jag så synd om Edith som får gå här runt väggarna flera dagar i rad och jag känner att vi måste hitta på något. Fast jag tror verkligen inte att hon lider speciellt mycket av det egentligen. Jag ska försöka tänka på det lite oftare - att det egentligen nog gör henne gott. Idag tog vi ju till exempel värsta äventyrspromenden (för Edith), hittade massa spännande grenar och stenar längs vägen, smaskade på blåbär och avslutade vid vattnet där vi kastade de uppsamlade stenarna och pinnarna och följde de när de flöt med strömmen nedåt älven. Hela Edith lös!

Så egentligen är det inte så dumt att växa upp på Björid, man måste bara bli sådär 30 år för att inse det!

Blomförsäljning på Björid