- Men så gör man väl inte, säger Niklas lugnt.
- Jooo, skriker Edith i falsett.
- Då får du ju plocka upp det sen, fortsätter han lika lugnt.
- Nääää, skriker hon ännu en gång i falsett och fortsätter:
- Pappa plocka där.
Jag befinner mig i badrummet och hör en riktigt trotsig tjej och hon låter till och med bortskämd. Bortskämda barn är min största fasa. Jag har lovat att mina barn bara ska bli bortskämda med kärlek, trygghet och närhet.
Men de ska inte få diktera villkoren här hemma, de ska inte få skrika hejdlöst om de får ett nej, de ska inte kasta sig på golvet i affären om de inte får som de vill. Och vi ska ha ordning, reda och struktur vid matbordet, där lämnas inget utrymme för gnäll, tandagnissel och tjat.
Min främsta strategi är att uppmärksamma det beteende jag vill se och jag tycker verkligen att jag gör det och att det funkar. Men när djävulskapet har intagit den lilla 2-åringens kropp och när gnället och "nääää" tagit över är det som en blockering hos henne. Då brister det för mig och jag blir riktigt arg. Just nu tvingas jag bli sådär arg minst en gång om dagen (igår ingen, vilket jag påtalade för henne vid nattningen). De där arga stunderna slutar med att hon blir ledsen och ångerfull och jag får då dåligt samvete för att jag höjde rösten. Så våra bråk slutar alltid med kram och gos.
Ibland blir jag också frustrerad över att bara jag kan häva den där blockaden hos 2-åringen. Niklas kommer nämligen inte igenom den för han kan inte bli så arg. Skönt för honom! På avstånd kan jag då höra hur de håller på och hur han lirkar med henne och beteendet från hennes sida är allt annat än ok. Jag kan inte ingripa då, det hade varit direkt felaktigt, men det gör mig väldigt frustrerad.
Så livet med en 2-åring är väldigt mycket upp och ned och tvära kast - men också nu vi lägger grunden för henne och det är häftigt att kunna göra det, det är häftigt att vara förälder!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar