Det händer ofta att folk skiner upp när vi berättar vad den lilla flickan heter. Många har tydligen positiva minnen av sina Edith:ar.
När vi var på vårdcentralen häromdagen pratade vi med en man som undrade "vad den lilla flickan heter". Bredvid honom satt en äldre man och när jag sa att hon heter Edith sken han upp och hela ansiktet förbyttes i ett stort leende och tindrande ögon. "Edith, det hette ju min morsa", sa han med den allra varmaste och drömska rösten. Det gick verkligen att läsa i hans ögon hur han såg sin mor framför sig. Sånt har hänt flera gånger.
Extra roligt är det när man träffar en levande Edith. Det gjorde vi i affären idag. Pappas moster. Pappa har en hel hög mostrar och fastrar och denna mostern känner aldrig igen mig. Vi kom in i affären samtidigt. Jag sa då till min Edith att damen heter också Edith. "Va heter hon också Edith", sa mostern då. "Känner du mig", fortsatte hon. Och jag berättade vem jag var. Efter det dök hon upp framför, bakom, över, under och sa varje gång: "Hej hej Edith, du är nog den duktigaste och raraste lilla tjej jag träffat." I vagnen sitter min surtrotsiga trötta unge med nappen i munnen och bara blänger.
Ja hon var väldigt förtjust i att flickan heter Edith och hade minsann sett henne på kort också.
Så att ha ett namn som ger människor positiva vibbar och fina minnen är gångbart. Tydligen är det många Edith:ar som lämnat efter sig fina minnen och som gjort avtryck. Hoppas vår Edith också bär upp sitt namn.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar