Narcissistisk kanske, men jag lämnar inte Munkedalspolitiken utan att det märks

Wikipedia är ju en väldigt pålitlig källa som jag nu ska referera till:

"Narcissistisk personlighetsstörning är en personlighetsstörning som kännetecknas av narcissistens extrema känsla av självhävdelse, bristande självkännedom, överdriven självkänsla, överskattade självbild, sitt stora behov av att befinna sig i centrum, och brist på empati."

 Ja kanske är jag lite narcissistisk. Vissa delar stämmer ju. Idag var nog den sista dagen i ett stormande vattenglas. Mina axlar har sjunkit och jag lär sova oerhört gott i natt. Min arbetsdag har präglats av tvära kast - djupt insjunken i planeringsarbete och kunskapskrav, till konsekvenser av den globala uppvärmningen och slutligen att fokuserat försöka handleda min läslyftsgrupp. Däremellan förklara och ge min bild av den senaste tidens händelser. Möta radion på en parkeringsplats i snålblåst och duggregn. Jag har fått upprättelse och jag har fått förklara mig - jag har av Västsveriges samlade medier fått ge min bild, blivit lyssnad på och blivit bemött med respekt. Än är jag ju inte befriad från mina kommunpolitiska uppdrag och hur ska den narcissistiska ådran i mig överleva detta?

Jag är väldigt tacksam för vad kommunpolitiken har lärt mig. Lärdomar jag kommer att ha stor nytta av i framtiden såklart, både i mitt professionella uppdrag såväl som i mitt privatliv.

Dagens inslag tycker jag ger en rättvis bild av vad jag står för och hur jag ser på mitt handlande och mina behov. Därför har jag i sann narcissistisk anda delat länkarna här nedan. Hoppas verkligen att alla som har trott att jag inte har råd att betala 12,50 för frimärken nu har fått en annan bild och att det inte är en privat näringsidkare som fått mig att sluta. Och visst går det bra att dela mitt inlägg!

P4 Väst Eftermiddag (40 min i programmet)
GT/Expressen
Bohusläningen

Narcissistisk kanske, men jag lämnar inte Munkedalspolitiken utan att det märks

Wikipedia är ju en väldigt pålitlig källa som jag nu ska referera till:

"Narcissistisk personlighetsstörning är en personlighetsstörning som kännetecknas av narcissistens extrema känsla av självhävdelse, bristande självkännedom, överdriven självkänsla, överskattade självbild, sitt stora behov av att befinna sig i centrum, och brist på empati."

 Ja kanske är jag lite narcissistisk. Vissa delar stämmer ju. Idag var nog den sista dagen i ett stormande vattenglas. Mina axlar har sjunkit och jag lär sova oerhört gott i natt. Min arbetsdag har präglats av tvära kast - djupt insjunken i planeringsarbete och kunskapskrav, till konsekvenser av den globala uppvärmningen och slutligen att fokuserat försöka handleda min läslyftsgrupp. Däremellan förklara och ge min bild av den senaste tidens händelser. Möta radion på en parkeringsplats i snålblåst och duggregn. Jag har fått upprättelse och jag har fått förklara mig - jag har av Västsveriges samlade medier fått ge min bild, blivit lyssnad på och blivit bemött med respekt. Än är jag ju inte befriad från mina kommunpolitiska uppdrag och hur ska den narcissistiska ådran i mig överleva detta?

Jag är väldigt tacksam för vad kommunpolitiken har lärt mig. Lärdomar jag kommer att ha stor nytta av i framtiden såklart, både i mitt professionella uppdrag såväl som i mitt privatliv.

Dagens inslag tycker jag ger en rättvis bild av vad jag står för och hur jag ser på mitt handlande och mina behov. Därför har jag i sann narcissistisk anda delat länkarna här nedan. Hoppas verkligen att alla som har trott att jag inte har råd att betala 12,50 för frimärken nu har fått en annan bild och att det inte är en privat näringsidkare som fått mig att sluta. Och visst går det bra att dela mitt inlägg!

P4 Väst Eftermiddag (40 min i programmet)
GT/Expressen
Bohusläningen

Avsägelse inlämnad och kommunpolitiken är ett avslutat kapitel för denna gång.

Har varit på ett inspirerande partimöte och spännande aktiviteter är på gång. Jag lämnar mina parlamentariska uppdrag, men ser fram emot de andra aktiviteterna.

Här är min bakgrund till mitt beslut och min avsägelse. Jag ville verkligen få sagt vad som ledde fram till detta och det handlar inte enbart om den senaste veckans händelse, även om den såklart bidragit till att jag funderat, diskuterat och resonerat om rollen som förtroendevald. Jag känner mig väldigt lättad just nu.

-----------------------

BAKGRUND TILL “TEMPO-AFFÄREN”

Söndagen den 21 augusti gick jag till Tempo Stale för att köpa frimärken till en person och hade fått pengar av hen för detta. Summan stämde inte med pengarna jag fått av personen. Jag betalade och fick kvitto och frågade varför jag hade betalat 7 kr/st. Jag blev mycket otrevligt bemött och jag upplevde bemötandet som mycket obehagligt. Denna händelse fick min bägare att rinna över.

Jag har vid ett flertal tillfällen ifrågasatt saker butiksinnehavaren gjort och har även vid de tillfällena blivit otrevligt bemött. Jag har under åren också fått kännedom om andra oegentligheter som pågått i butiken. Därför finns det en bakgrund till den bägare som den 21 augusti rann över för mig och som mynnade ut i att jag bestämde mig för att dela min upplevelse med mina vänner på Facebook i ett privat inlägg. Jag är mån om att ha en närbutik och jag vet vilken viktig funktion den fyller för många i vår kommundel. Därför har jag många gånger varit mycket ledsen över hur jag som kund blivit behandlad.

Onsdagen den 19 oktober blev jag uppring av Marie Corneliusson på Bohusläningen under min arbetstid. Hon sa att hon ringer med anledning av att jag blivit polisanmäld och ville ha min kommentar till det. Jag underströk att jag inte kan kommentera något som jag inte känner till eller blivit delgiven om, eftersom jag varken då eller nu blivit delgiven misstanke om brott. Detta samtal pågick under min arbetstid och jag försökte framföra att jag är på mitt arbete och kan inte hantera detta på arbetstid.

Min telefon var avstängd under onsdagseftermiddagen då jag arbetade. Kl. 17.15 satte jag på mobiltelefonen. Corneliusson hade försökt nå mig ett flertal gånger under eftermiddagen och skickat flera mail. Varav det näst sista endast löd: “Du har tagit bort facebook-inlägget om Tempo i Stale. Tycker du nu att det var felaktigt? Har försökt ringa dig.” Det sista mailet var texten. En text som enligt min mening var felaktig, osaklig och mycket subjektiv. Corneliusson hade redan när hon ringde mig en bestämd uppfattning om artikelns vinkel och vem som var ond och vem som var god. Jag ringde upp Corneliusson och ville reda ut det som jag tyckte var osakligt och felaktigt i artikeln. Hon ville inte prata vidare med mig utan bad mig maila mina synpunkter, vilket jag gjorde. Andreas Engblom tog över artikeln och honom pratade jag vidare med under kvällen och artikeln blev mer saklig och korrekt. Jag valde dock att inte kommentera bakgrunden till händelsen.

På torsdagen fick jag av min chef veta att butiksinnehavaren kontaktat honom tidigare under veckan och berättat att jag bedriver näthat mot henne. Min chef underströk sitt förtroende för mig som medarbetare och för mig i min profession.

Åsa Karlsson (kommunstyrelsens ordförande) hade tidigare fått kännedom om händelsen från olika håll. Hon hade inte kontaktat mig, så därför kontaktade jag henne under torsdagen. Jag berättade inte heller för henne om bakgrunden, utan svalde tanken om att det kanske var olyckligt skrivet och jag delar uppfattningen om att det generellt kan skada förtroendet för politiker. Vi diskuterade vart gränserna går för att publicera inlägg på våra privata Facebook-sidor med våra vänner och att vi i kommunstyrelsen behöver mer kunskap kring detta. Vi delade också uppfattningen om att vi kommunpolitiker (som oftast är fritidspolitiker) ska stötta varandra.

ROLLEN SOM FÖRTROENDEVALD

Mot denna bakgrund fortsatte de tankar jag haft tidigare om rollen som förtroendevald.

Som förtroendevald uppfattas jag ha så pass mycket makt och inflytande att det tycks vara mycket olämpligt att som privatperson uttala mig om mina upplevelser i ett privat sammanhang. Jag måste hela tiden i såväl politiska sakfrågor som i mitt privatliv hantera och förhålla mig till mitt parti, mina partikamrater, andra politiker och förtroendet för dem, mina väljare och eventuella framtida väljare till mig och partiet samt eventuella framtida politiska samarbeten. Jag har under lång tid sett vilket spel politiken är med kompromisser, förhandlingar och vikten av att hålla tyst.

Jag drivs av en ideologisk övertygelse att göra samhället mer jämlikt, jämställt, hållbart och rättvist. Jag drivs av att stoppa förtryck, diskriminering, könsmaktsordning, rasism och främlingsfientlighet. Det är bakgrunden till att jag engagerat mig partipolitiskt på kommunal nivå. Därför har jag svårt för att vara en tyst nickdocka såväl offentligt som privat. När det är något som strider mot de idéer jag tror på, kan jag inte hålla tyst och låta det fortgå.

Sedan jag började jobba heltid efter två föräldraledigheter har jag insett hur svårt det är att kombinera politik med heltidsarbete och att vara småbarnsförälder. Jag har sedan en tid tillbaka tvivlat på om det verkligen är inom kommunpolitiken som jag bäst kan verka för det jag tror på.

I egenskap av att vara förtroendevald kan jag inte heller agera privat i till exempel frågor som rör mina barn när de ingår i den kommunala verksamheten såsom förskolan. Jag kan inte delta i diskussioner i föräldraforum, det är svårt att kontakta och ifrågasätta ansvariga tjänstemän och jag blir tvungen att ta ett kliv tillbaka och hålla tyst, trots att jag inte ingår i en politisk majoritet. Samtidigt som människor runt mig i mitt privatliv har förväntningar på att jag ska kunna förändra och agera politiskt i sakfrågorna.

Jag har också i politiska sammanhang fått höra vikten av att vi politiker ska vara ambassadörer för vår kommun. Den uppfattningen delar jag, men jag måste ändå ha rätt att vara kritisk t.ex. till prioriteringar i budgeten som leder till de resultat som våra verksamheter får och jag måste få uppmärksamma brister i våra verksamheter som bl.a. visas i  rankinglistor eller öppna jämförelser. Där har jag vid ett flertal tillfällen känt mig hämmad.

Därför finns det flera faktorer som lett fram till det beslut jag har fattat.

Jag lämnar mina kommunala förtroendeuppdrag; ledamot av kommunstyrelsen och ledamot av kommunfullmäktige.

_________________________________

Tiina Hemberg, Vänsterpartiet

Munkedal 2016-10-25

En drömsommar att minnas

Efter en intensiv vår var jag ganska slutkörd när väl sommarledigheten kom. Jag hade laddat upp med böcker, tidningar, radioprogram och såg fram emot att ligga på min soffa i varma altanhörnet och bara vila. När ledigheten väl infann sig blev jag bryskt påmind om att 1-åringen och 3-åringen ville allt annat än vila. Det har nog varit min mest intensiva sommar hittills i livet. 56 dagar som jag i stort sett non-stop hängt med i mina underbara ungars upptåg (och de i mina). Jag har också värdesatt all tid och tagit vara på varje stund. 

Jag minns att jag gick på Maltes en dag i slutet på juni. Barnen ville bada på stranden en bit bort. Solen stekte i ansiktet, men när vi åkte dit fanns ingen tanke på att det skulle vara varmt, men det visade sig bli en kanonfin eftermiddag. Jag gick tillbaka till bilen för att hämta badgrejer. Jag kände mig så varm inombords för det vackra jag får uppleva, trots att det är så enkelt och anspråkslöst. Trots att vattnet är bräckt, sanden full av pinnar som blåst in, filten för liten och endast torra kakor till fika. Det var så vackert ändå. Barnen var så glädjerusiga och njöt av det kalla bräckta vattnet. 

Innan nakenbadet påbörjades.

Denna sommar har varit full av såna stunder. Stunder av orubblig lycka och glädje, mitt i det enkla och anspråkslösa. Mitt i vårt hem eller omgivning. Vi har förmånen att ha massa olika djur här på Björid. Förutom alla katter, så har denna sommar även funnits hundvalpar hos vår granne Kalle, dessa har fått flitigt med besök. Sedan finns ju kaniner, hönor, kycklingar och tuppar hos Erika och Anders. Vi har dock tagit oss iväg lite också och utflyktat oss en del.

Vi började med en traditionsenlig trip till Borås för besök på djurparken och gotta oss på hotell med familjen Dellien. Borås levererar alltid och var såklart mycket uppskattat av båda våra barn.

Resan till Borås gick så smärtfritt och vi blev sugna på att bila vidare och fly kyla, regn och blåst. Så vi åka till min kusin Maja och bodde hos henne i Lund. Besökte Malmö och min andra kusin Ture. På vägen ned stannade vi kort till hos vänner i Halmstad och på vägen hem besökte vi Tropikariet i Helsingborg. 

Sedan kom värmen. Vi bosatte oss mer eller mindre på Ärten (vår älsklingsö i Gullmarsfjorden) i sex dagar. En lagom lång solsemester med bad och båtliv.

Vi tog en tripp till nöjesparken Tusenfryd utanför Oslo. En mycket mysig dag i en väldigt trevlig park. 

Jag och Edith har varit på barnteater två gånger på Scen på Bönn i Hamburgsund. Första gången såg vi Karius och Baktus och andra gången Pippi Långstrump.

Vi har besökt Havets Hus i Lysekil med familjen Dellien. Det var ett mycket uppskattat besök av båda barnen och detta var första utflykten som Cornelis kunde gå själv. Det lyste verkligen lycka ur hans ögon.

Den här sommaren har verkligen skogen levererat såväl svamp som bär. Edith har verkligen älskat att plocka kantareller. För att inte tala om alla blåbär, hallon och smultron hon satt i sig.

Sommarens största gåva var såklart att kusinen Sigge kom till världen. Den 19 juni kom en 4,5 kg tung kusin med en rejäl blond kalufs. 

Idag när vi åkte till affären och jag svängde höger ut på stora vägen sa Edith: "Där till vänster ligger min nya förskola. Mamma jag saknar verkligen förskolan." Nu väntar vardag med förskola, inskolning för Cornelis och jobb för både mig och Niklas. Jag längtar också tillbaka till jobbet och känner mig mer än redo att ta mig an höstens utmaningar. För Niklas blir det alltså jobb igen efter att ha varit hemmaman i nästan 1,5 år! Jag tror vi alla behöver stimulans och utmaningar på varsitt håll, var för sig. Den här sommaren har dock gjort oss till ett ännu starkare VI och det är så häftigt att få leva och vara en del av familjen Hemberg.

Jag vill bara att saker ska bli bättre!

Oj! Det blir sällan inlägg här. Det är inte för att jag tröttnat på att skriva eller saknar saker att skriva om. Livet med 1-åringen, 3-åringen och 44-åringen är helt enkelt alldeles för intensivt för att hinna med. Livet med dem är härligt, roligt och underbart - men tidskrävande. Vi lever en sommardröm och jag är i alla fall flitig med mina uppdateringar på Facebook. Min flitighet där når även utanför, till de som inte har Facebook eller som inte är min vän där. Det är ju trevligt, att mitt liv är såpass intressant att det till och med behöver spridas vidare. Ärofyllt ser jag det till och med som och jag har inget att dölja.

Förutom att jag fått vara med i min familjs sommardröm har jag också fått utstå en del kritik över beslut jag fattat och saker jag gjort. I såväl privata sammanhang som i mer offentliga. Det har kommit en hel del mail, sms, samtal och personliga möten där jag blivit ifrågasatt. Det tycker jag är bra. Då får jag möjlighet att förklara hur jag tänkt och vad min målsättning med mitt ställningstagande är. Ibland har det lett till att jag fått fundera en vända till och kanske förändra min åsikt. Ibland har det lett till att jag blivit ännu mer klar över vart jag står. Min erfarenhet (som jag också fått höra inte är så lång), är att diskussioner och samtal alltid är bra och utvecklande - ja, jag är formad i skolans samtalsälskande värld.

Men det har också hänt att människor valt att avstå från att kontakta mig eller konfrontera mig i mina beslut och göranden. Och istället valt att själva tolka vad mitt uppsåt kan vara. Inget kan bli så tokigt som just det handlandet. Lägg till lite skitprat, skvaller och "jag hörde att" eller "jag tror minsann" - så har ni en direkt feltolkning.

Det finns också människor som tror att jag i mina beslut eller göranden medvetet vill kränka eller jävlas med folk. Inget kan vara mer felaktigt. Mina uppsåt är alltid att det ska leda till förbättring. Det kan handla om att skapa rättvisa, det kan handla om omsorgen för mina barn, det kan handla om små beslut på den stora vägen mot ett jämlikt och jämställt samhälle - men mina uppsåt är aldrig att medvetet kränka eller jävlas med någon.

Jag är nästintill maniskt besatt av att vilja förändra, utveckla och påverka. Jag kan gnälla över problem, men det samtidigt som jag med kraft försöker lösa dem. Därför drar jag mig ofta till beslutande forum och hamnar ofta i rum där besluten fattas. I brist på de rummen, försöker jag se vilka andra möjligheter som kan finnas.

Den absolut viktigaste saken jag lärt mig under mina korta 15 år i de beslutande forumen är att skilja på sak och person. Jag kan vara tuff och hård i diskussioner. Men jag lyssnar alltid på vad min motståndare säger och hen lär mig alltid något. Jag lämnar aldrig en diskussion och känner avsky för människor jag diskuterat med. Även om människan uttryck vidriga saker eller visat sig ha en dålig människosyn så tänker jag alltid att det finns orsaker som ligger bakom de åsikter den människan framför.

Eftersom att mina aktiviteter i sociala medier sprids ut i verkligheten, så får självklart detta också gärna spridas till människorna utanför! Men ta mod till dig nästa gång och kom och prata med mig. Jag är lättillgänglig och det finns många dörrar öppna för kontakt med mig - om man inte tycker om öga mot öga. Jag lyssnar, tänker och besvarar alla kontakter jag får. Jag ignorerar aldrig den som på olika sätt söker sig till mig.

Far är stark och modig, mor är blid och rar

Sådär lagom mör efter nattens för få sömntimmar. Stressig och lång dag på jobbet, veckohandling på stormarknaden och hemma hos familjen strax före 18. Nybadade barn, insmorda i den honungsdoftande ekologiska babyhudkrämen. Rosiga på kinderna och ivriga att berätta om dagen som innehållit fiskmiddag hos farmor och TANDLÄKARBESÖK. Edith har fått sina 20 tänder och hade inga hål. Men överbett. "Jag ska sluta med napp".

Ve och fasa. Visst borde vi fasat ut detta för längesen, kanske för ett år sedan. Men som 2-åring få lillebror, det var inte riktigt läge då. Det värker i hela mitt hjärta av att vi ska beröva henne denna trygghet. Jag tänkte därför reflexmässigt direkt att vi väl pratar om detta en tid och sedan lämnar de till tigrarna på Nordens ark. Pappan hade dock tydligen redan avslutat nappepoken och gett henne en klingande mjukisgroda som något slags substitut. Så långt allt väl på nappfronten. Vi får väl se hur det fortskrider. Medveten var hon i alla fall om vikten av att sluta.

Myshöjdpunkten ikväll. Krypa upp i rena lakan i dubbelsängen. Barnet kurar ihop sig tätt intill och lägger huvudet på mitt bröst och vi läser Elsa Beskows sagoskatt på vers. Tomtebobarnen med världens vackraste bilder. 

"Och far är stark och modig, och mor är blid och rar..." Ja det är nog precis så hon känner sina föräldrar. Beskows sagoskatt är ändå hög mysfaktor och det är så underbart att kunna läsa hela Tomtebosagan utan att hon vill bläddra framåt. Bara reflektioner, frågor och funderingar kring de fantastiska bilderna.

En kort, men väldigt givande stund i mammalivet denna dag. Kvalité!

Julledigheten lackar mot sitt slut

Välkommen 2016! Jag ser fram emot dig. Jag ser fram emot vad du har att erbjuda mig. Detta år som ligger framför mig är ett helt oskrivet blad. Jag vet, inte alls lik mig. För 2016 finns inga planer överhuvudtaget. Kalendern gapar overkligt tom. Jag har haft några händelserika år bakom mig, för att inte säga totalt omvälvande och förbannat hektiska. Jag avslutade 2015 med en magkatarr som fortfarande ligger där som en ständig påminnelse i min mage. Som bränner till i varje kritiskt ögonblick. Jag ska mota bort den. Jag ska njuta av ögonblicken som kommer ges. Jag ska njuta av att ha uppnått det bästa livet har att ge: en fantastisk fulländad familj (världens bästa man, två perfekta barn, en sällskapssjuk hund). Jag ska njuta av vårt vackra boende. Jag ska njuta av alla de fina människor som finns runt oss. Jag ska njuta av mitt utvecklande och roliga jobb. Det är planen för 2016 och det nyårslöfte som avgetts. (Också är såklart det ständiga nyårslöftet att komma i form. Min kropp ska inte få lida fler graviditeter så nu kan jag inte skylla på att "nästa graviditet kommer ändå förstöra kampen".)

Julledigheten var väldigt välkommen efter en hektisk höst. Inte minst kände kropp och knopp sig nog lite chockade över att börja jobba så fruktansvärt mycket. Jag fick verkligen den bästa julledighet man kan tänka sig (om vi bortser från det gråa tunga locket som legat över vårt Bohuslän och liksom gjorde klimattoppmötet i Paris jävligt levande). Jag har fått sova - minst nio timmar varje natt och jag hade många timmars sömn att ta igen. Jag har fått vara en närvarande mamma som bakat, lagat mat, lekt, busat, bråkat, skratta, skällt och nattat mina barn. Jag har fått umgås med vänner, familj, släkt - träffat alla de som den hektiska hösten hållit mig borta från. Jag har ätit massor av mat och blivit bjuden på mat massor av gånger. Jag har inte tänkt på en endaste kalori, utan frossat sött och salt utan dess like. Jag har njutit av att vara hemma och vara bortbjuden. Jag har läst två romaner som inte krävt speciellt mycket av insidan av huvudet. Jag har inte tänkt speciellt mycket. Jag har inte utsatt mig för några intellektuella utmaningar alls. Det har varit skönt.

Idag har familjen varit utslängd sen klockan 10. Traditionsenligt avslutas lovet med en rejäl storstädning på sisådär 8 timmar, med lunchrast i 30 minuter. Förr gjorde jag den där storstädningen varannan vecka (då innan det fanns barn i huset). Nu gör jag den varje lov - typ fem gånger per år. Jag intalar mig själv att så länge golven är rena är det rätt ok, därför håller vi efter golven rätt noga. På vintern är det ju dessutom så mörkt ute och då blir smutsen inte lika synlig. Men jag drar mig ibland för att ta på Cornelis något vitt, för då visar det sig att golven inte är så rena som de ger sken av.
I alla fall så är den där rejäla storstädningen nu gjord och julen är utslängd. Det brukar bli så tomt, kallt och kalt när julen slängs ut, men i år tycker jag bara att det är fräscht. Fördelen med att storstäda är att jag kan lyssna på radio. Jag saknar min tidigare busspendling på 90 min per dag. Då lyssnade jag på mängder av superbra radioprogram- och dokumentärer. Idag har jag lyssnat på sex program av Sommar och Vinter i P1. Många intressanta perspektiv, livserfarenheter och resor har jag fått följa med på. Bäst av dagens program var oväntat nog Ulla Skoog.

Nu står de krispiga rosa-vita tulpanerna i sin prakt på köksön. I fönstren står cerisefärgade blommor av någon sort som jag inte minns namnet på. Det är fräscht på Solsidan nu, i varje vrå och i varje skrymsle.

2015 var året då ingenting gick som planerat

2015 inleddes med snö och vi fick några dagar i pulkabacken och med snögubbebygge.

Annars var det mest en tung och förhållandevis lång väntan på det som fanns i mammas mage. Förkylningen som började i oktober höll i sig till dagarna innan nedkomst och foglossningen var bedrövlig. 

Då ultraljudet hade visat att det låg en flicka i magen förberedde vi för detta och jag sydde ett sockersött litet kit till det kommande flickebarnet.

Men hon som skulle heta Selma lät vänta på sig. Dagarna gick, sammandragningarna blev värre, slemproppen lossade, men inget barn ville se dagens ljus. Vi ägnade några dagar på Stellas lekland, där bland studsmattor och rutschkanor försökte jag få igång det - utan resultat.

Den 3 mars (8 dagar efter beräknad ankomst) var som vilken annan dag som helst. Den var kall, blåsig men solig. Inga sammandragningar och lite livlöst i magen. Niklas gav sig ut på en löprunda och jag duschade Edith och färgade ögonbrynen. Splash! Precis då ögonbrynsfärgen applicerats sprack bubblan i magen och vattnet gick - kl 18.00. Kl 20.59 kom en 5,1 kg tung KILLE ut, utan ryggmärgsbedövning - trots att det var det enda jag skrivit i min journal och det enda jag hade planerat. 

Jag hade räknat med en flicka, jag hade räknat med ett stort barn, men inte en 5kg-baby. Således hade jag endast rosa kläder i strl 50 med mig och Cornelis låg på BB och försökte röra sig i en alldeles för liten rosa sparkdräkt. Allting fortsatte att motsätta sig min plan. Niklas fick inte stanna på BB för det fanns inga enkelrum kvar. Min foglossning och smärta blev sjuhundra resor värre än innan - det kändes att jag fött ett stort barn. C drog på sig en infektion i samband med förlossningen och hamnade på neonatal och en antibiotikakur i en vecka (jag hade såklart packat för och planerat för en tidig hemgång - max 48h).

Men vi är tacksamma för den fantastiska tiden vi fick på neonatal och bemötandet av alla underbara människor som arbetar där. Tillslut fick storasyster träffa lillebror - kärlek vid första ögonkastet, vilket definitivt har hållit i sig.

Under våren började jag hänga en hel del på Tradera och gjorde riktigt härliga affärer. Sålde massvis med barnkläder som Edith vuxit ut och sådant jag införskaffat till det där flickebarnet som aldrig kom. Cornelis fick hänga med mig på allt jag gjorde, bland annat en del politiska möten. Inte alla bebisar har fyllt sin mammas BH med spy mitt under sittande kommunstyrelsesammanträde. Jag och Cornelis hann också med babymassage och föräldragrupp.

Cornelis fick sitt namn vid en ceremoni hemma hos oss. Såklart hade jag planerat för någorlunda uppehåll och kunna duka både inne och ute för våra 40 gäster, men det ösregnade. Vi fick inte heller något kort på namngivningsbarnet. Men festen var trevlig och tårtan var bedårande.

Midsommar firade vi traditionsenligt på Smedberg med goda vänner.

Strax innan midsommar levererades vårt spabad. Något vi suktat och drömt om länge och äntligen var pengarna som krävdes ihopsparade och vi kunde uppfylla vår dröm. Det är den bästa investeringen vi gjort i vårt hem och ens favoritsysselsättning hos oss alla.

Sommaren som skulle bli solig, varm och skön blev iskall, blåsig och blöt. Vi hade en skön och oplanerad sommar ändå. Vi tog dagen som den kom och hade inga krav på vare sig det enda eller det andra. Vi plockade en hel del bär och svamp.

Vi åkte på lillsemester enda till Borås med familjen Dellien. Där hängde vi i djurparken i två dagar och bodde på ett jättefint litet anrikt hotell mitt i stan. På kvällen hade vi första parkett uppe på vår terass på Eric Saade som spelade.

I slutet av sommaren kom värmen och vi sjösatte vår båt som vi införskaffade förra hösten. Det blev två turer på Gullmarn med sol och bad.

Strax efter midsommar såg jag ett jobb närmare Munkedal för att ändå inte vara i Munkedal. Jag hade planerat att vara hemma lite längre denna sista föräldraledighet, men kände ändå suget att söka, vilket jag gjorde. Dagen efter var jag på intervju och på den tredje dagen blev jag erbjuden jobbet. Rejält lönepåslag och bättre arbetsvillkor gjorde att jag inte kunde motstå det. Framför allt behövde jag en ny utmaning och en nytändning. Jag trivdes så vansinnigt bra på mitt förra jobb och allt där var så perfekt, risken är då att man blir kvar och bekväm. Jag fick minst sagt den nytändning jag efterlyste. Har verkligen älskat att gå till jobbet varenda morgon och känner att jag utvecklas så mycket i mötet med nya kollegor, värderingar, strukturer och inte minst elever. Och det finns faktiskt käcka kollegor även på andra skolor, även om jag såklart saknar alla på Sotenässkolan.

Mitt i höstterminen fick jag en välbehövlig paus. Vi reste till Zadar i Kroatien med hela familjen samt mamma och svärmor. Underbara dagar och inte minst att få umgås med familjen från morgon till kväll, men ändå ha barnvakt och få komma ut ensam med Niklas.

Hösten har rasat iväg. När helgerna har kommit har jag tagit igen förlorad tid med familjen. Vårt älsklingsställe är Nordens ark, dit vi åkt ofta. Edith och Niklas har kontinuerligt varit på badhuset med kompisar.

Både Edith och Cornelis har såklart utvecklats enormt och det händer något varje dag. Edith pratar mer och mer och härmar och frågar. Hon älskar att hjälpa till med det mesta, men mest med att baka eller laga mat. 

Cornelis är en väldigt glad och nöjd kille som ser upp till sin storasyster jättemycket. Hans älsklingssak är gåstolen (eller springstolen) som han använder för att jaga syrran eller köra tävlingsrace med. I början av hösten hade han problem med magen och åt väldigt lite. Detta har helt ändrats och han äter allt vi ger honom och därtill mer än storasyster. 

2015 har varit ett fantastiskt år. Vi är så glada för att det var just Cornelis som kom till oss den 3 mars och förgyllde våra liv och satte mammas planer på ända.