Bilden av mig själv

Jag blir lite förvånad när jag folk säger att de läser mitt svammel. Det är dock väldigt hedrande.

Idag har jag meddelat mig förhindrad till en heldagsutbildning i kommunjuridik. Har ju läst en del statsvetenskap och tänker att jag nog kan läsa mig till det som utbildningen handlar om för att fräscha upp mina kunskaper. Jag missar ju diskussionerna och det är väldigt synd. Men ibland så måste man prioritera om för att få ihop livet. Idag har jag omprioriterat och väljer att ägna dagen hemma med min son (är utan bil då den är på reparation). Har passat på att dammsuga hela huset då jag inte längre står ut med att känna all skit under fötterna när jag går barfota. Ska piffa till lite kläder som ska ut på annons - ja grabben växer. Också ska jag bara lägga på min lenaste stämma och bebisprata när Cornelis vaknar.

Han sover nu. Nyäten, nybajsad, nyspydd. Ljuvaste sömnen. Jag tog en stor kopp med kaffe och satte mig i fåtöljen och tittade på Malou efter 10. Det handlade om bilden av våra hem. Den där skinande inredningsbilden som vi kan se i bloggar och inredningsmagasin kontra den mer verkliga bilden med smutsiga golv och oordning. Vad är det för bilder vi levererar av våra liv? Vad är det för bilder jag lägger upp på Facebook och här?

Jag gjorde en liten snabb självrannsakan. Väldigt ofta lägger jag upp de fina bilderna - mina godaste middagar, vinglas, härliga barn, gröna välklippta gräsmattor, inbjudande altan, vackra blommor. Inte lika ofta lägger jag upp bilder på nergrisad lekstuga (men det har hänt), smutsiga fönster som man inte kan se ut genom (läs mina köksfönster vid diskbänken), den fastklistrade tandkrämen i handfatet eller gruset i soffan. Men jag har faktiskt skrivit om det. Och jag har skrivit om raseriutbrott, psykbryt och nervsammanbrott. Jag har skrivit om den stressande vardagen som inte går ihop. Jag har skrivit om griniga barn (även om mina barn både sover och aldrig varit i närheten av kolik). Jag tycker nog att jag ger en ganska så sann bild av mig själv och vår vardag. Även om jag skulle kunna plåta de smutsiga hören och våra makaroner-och-korv-middagar lite oftare. Men vad skänker det för glädje och inspiration? Jag skulle inte bli glad om mitt flöde svämmar över av sånt. Jag går istället själv igång på fina rabatter, goda middagar och fina inredningstips.

Vissa menar att det skapar stress och ångest hos den som inte hinner. Kan så vara. Eller så kan man bli glad för att den personen har lyckats med någon del. För alla vet ju att vi inte är mer än människor och ingen som inte har städhjälp, barnflicka och kokerska hinner med att jobba heltid, ha ett meningsfullt fritidsuppdrag, vara en god förälder, laga finmiddagar, hålla ordning och trim i hus och trädgård och skapa fina inredningslösningar SAMTIDIGT. Att allt bara är lösa delar. Den dagen jag lägger ut bild på finmiddagen kan ni skarpt misstänka att någon annan del fått stryka på foten. Den dagen jag suttit på ett heldagsmöte kan ni ana att huset är upp och ned och makaroner-och-korvmiddagen står på bordet. Så bli för guds skull inte stressade och blir ni det ändå, lägg inte skulden på mig.

Här skulle det nu vara passande med en bild, men jag orkar inte resa mig från skrivbordsstolen för att ta en. Men jag lovar att det finns passande bilder att ta!