Att vara mamma är så jäkla roligt!

Det började med bus och kittelkrig i sängen (man killar barnet tills det kvider och sekunden senare ropar "mer mamma, mer"). Sen frukost med jordgubbar och fil. Jag och Cornelis åkte sedan till BVC för invägning. 7260 g och 63 lång - en rejäl grabb. Mamman hade helt missat att han är 3 månader så när sprutorna kom fram blev jag lite överraskad. Jasså, det var därför syster Pia undrade om han varit febrig eller sjuk och därför hon frågade om vi ville ha hepatit-vaccinet också. Jaja, han har i alla fall bra med hull på låren att sticka i.

Idag har det ju varit ett fantastiskt alldeles enastående väder. Man blir sådär härligt sprittig och sprattig i hela kroppen. Altanhäng och den där gränsen mellan inne och ute suddas ut (även för grannar som går in med skorna på). Edith lullar omkring i trädgården, en stund i sandlådan, en stund i lekställningen (galningen klättrar upp själv och åker nedför rutschkanan själv) och en stund i lekstugan. Som grädde på moset så har grannens barnbarn varit här och det tycker ju Edith är ännu roligare.

Sen somnade båda barnen och jag och mannen kunde avnjuta en grillmiddag i lugn och ro.

Också kom Monica med sina killar. Ännu mera lek och stoj också lite korvgrillning och glass på altanen. Sen bar det av till dagens stora höjdpunkt - cirkusen. Satt längst fram och Ediths ögon var så stora så jag trodde de skulle trilla ut. Fem nummer med hästar och Edith skrek "mera hätt, mera hätt" och mammans luftrör tätnade och pep, näsan rann, nysattackerna avlöste varandra och inombords skrek jag "inga mer jävla hästar nu"! Trots värsta allergichocken så var det en fröjd att se Edith och hennes stora ögon och klappande händer. Hon stod upp på sin stol mest hela showen och njöt både av showen och av ostbågshjärtan som hon fick av Monica. Vilken glädje. Vi kom med nöd och näppe hem, då var det inte mycket kvar att andas i. Sprang in och puffade i mig tre doser av Ediths snabbvärkande astmamedicin, sen ut och andas frisk luft och nu är det bara näsan som kliar.

Jag har verkligen längtat efter att gå på cirkus, men det har liksom inte varit legitimt utan barn. Det är så roligt att så mycket börjar bli legitimt att göra. Jag ser verkligen fram emot alla upplevelser som ligger framför oss. Men det absolut roligaste är att se det lysa i sina barn. Det är en såndär obeskrivlig glädje som jag aldrig känt förut. Som när jag idag fick fylla i ett formulär om mitt mående hos syster Pia - där första frågan var typ "Hur glad känner du dig" och alternativen var "Lika glad som vanligt", "Sämre än vanligt" och "Mycket sämre än vanligt" också några liknande frågor med liknande alternativ till. Inget alternativ passade för jag känner mig så mycket gladare och lyckligare än innan. Livet är verkligen fulländat och jag mår så fruktansvärt bra, är så otroligt lycklig och är så himla glad - tack vare Niklas, Edith och Cornelis.