Och där försvann den föräldraledigheten!

Kollar på AMS då och då för att hålla lite koll på min arbetsmarknad. Såg ett jättespännande jobb i fredags. En SO-lärartjänst på 100% (ganska dåligt med jobb i min behörighet för tillfället) och med spännande utvecklingsområden såsom IKT, formativt lärande, entreprenöriellt lärande, internationella utbyten... Dessutom närmare mitt hem, utan att vara i Munkedal. Självklart blev jag sugen. Men jag skulle ju vara föräldraledig under hösten och jag kan inte kombinera mina politiska uppdrag med en heltidstjänst och vara småbarnsförälder.

Sista ansökningsdag igår. Och sent i söndags kväll bestämde jag mig i alla fall för att skicka in en ansökan. Skrev ett litet taffligt personligt brev och bifogade mitt CV. 

Rektorn ringde upp igår morse och kl 15 var jag på skolan för att träffa honom i ett par timmar. Och nu på morgonen blev jag erbjuden tjänsten och startade löneförhandlingen! 

Och nu är allt klart och ett tjockare lönekuvert väntar och jag går i tjänst den 10 aug! Hur ska det här gå?!

Tur att jag har världens bästa man som både ser fram emot och vill vara föräldraledig i ett år och som dessutom kan tänka sig att gå ned i tjänst efter det. 

Jag har också turen att ha en vän som stöttar som en mentor! Tack Anna för alla kloka råd!

Och helt plötsligt blev spädbarnet en lekande bebis

Igår sa det bara poff också var helt plötsligt Cornelis inte längre liten och värnlös. Han är superstark. Vrider och vänder sig. Spänner benen och står stabilt om man håller honom i händerna. Puttar sig framåt när han ligger på mage. Håller uppe huvudet hur länge som helst från sitt magläge. Han som nästan inte legat på mage alls, då han hatat det. Man kan bli stark ändå.

Igår låg han på mage i lekrummet och tittade storögt på storasyster som lekte framför honom. Skrattade och sträckte sig efter leksaker. Edith tyckte också det var kul och visade honom leksak efter leksak, spelade instrument, visade och förklarade. 

Vi letade sedan rätt på hoppgungan som dock hängde alldeles för högt upp, men Edith svingade lillebror fram och tillbaka som i en gunga istället.

Så igår sa det alltså bara poff i utvecklingen och vår lille kille blev så plötsligt så stor. 

Inte så utmanande

Nej vardagen på Solsidan är just nu inte så utmanande, utan väldigt avslappnande och semestrig. Idag har vi haft en toppendag här hemma med goda vänner, som dessutom har barn i samma åldrar som våra och de stora leker väldigt bra tillsammans och är så söta när de sitter som småpratar och resonerar med varandra. 

Det började med förmiddagsfika, fortsatte spontant med hamburgergrillning och sedan gött altanhäng, medan barnen alternerade mellan studsmattan, sandlådan, rutschkanan, lekstugan och däremellan några kamper om bobbycaren och trehjulingen. Jag är glad över att få hänga med sköna vänner en hel dag och dessutom se barnen ha så roligt. 

Och några kort blev inte tagna idag.

Igår var det budgetdebatt i vårt fullmäktige. Det var kul. Vårt förslag gick ju såklart inte igenom, men jag gjorde mitt bästa i debatten i alla fall. Vi är väldigt ensamma socialister i vårt fullmäktige, jag tror att det ger utfall till slut. På måndag ska jag justera protokollet och sedan har jag ett möte kvar innan politik-uppehåll.

Sen funderar jag på framtiden lite också. Mitt politikeruppdrag, småbarnsliv och arbetsliv på 100% går inte att kombinera. Ska jag satsa på mitt jobb går inte det att kombinera med politiken samtidigt som jag ska vara en närvarande mamma. Därför har jag snurrat lite idag kring hur jag ska göra framöver. Vill ju göra allt och vara överallt och vill ju dessutom göra allt jävligt bra. Jag knäcker nog inte den nöten nu. För nu ska jag kolla på Ernst som jag missade igår! Sen ska jag bubbla! Inte så utmanande vardag med andra ord.

En fantastisk semesterdag

Det är det lilla som gör det stora och det lilla blir det stora med barn! Det krävs inte så mycket för att ha det riktigt mysigt, vilket vi verkligen har haft idag. Inte minst Edith.

Vi sover ju ganska länge på morgonen med våra småbarn. Så klockan var närmare 11 när vi packat in oss i bilen och kom iväg. Turen bar mot Kungshamn. Vi började med thailunch på Thairestaurangen i Kungshamn (bästa om du frågar mig). Edith åt med stor förtjusning - perfekt barnmat - man kan äta lite med händerna, plocka det man vill ha också ris med sötsur sås som alltid går hem.

Därefter begav vi oss till Snögen för att titta när barnens kusin Josefine spelade sin öppningsmatch i Kalles kaviar cup. Vinst blev det och Edith gillar till mammans och pappans förtjusning fotboll.

Därefter tog vi med oss kusinen Leo till Tången och fiskade krabbor och badade fötterna. Edith hade nog gärna badat hela sig själv om hon hade fått chansen. Mamman fick offra sig för att fånga upp krabbmat (håv är att rekommendera när man fiskar krabbor, men den låg hemma). Det var också mamman som fick upp en superstor krabba som vi nog hade kunnat koka och äta, dessvärre vågade jag inte ta i den, så den sprang i igen. Edith njöt i alla fall av denna utflykt.

Sedan hem till faster och kusinerna. Jordgubbar med pannkakor som farmor fixat stod på bordet.

Avslutningsvis åkte vi ut till Vägga för att besöka Lilla Glassverkstan. Åk förbi där nästa gång ni åker till Kungshamn. Så mysigt ställe och formidabel glass som familjen Rokicki tillverkar själv i samma byggnad. Vi njöt av chokladglass, morotskakeglass, vaniljglass, jordgubbsglass, kaffeglass och fick provsmaka den alldeles nytillverkade kardemummaglassen. Mmm. Sedan promenerade vi runt på Vägga, då barnens faster med familj bott där. Vi gick ned till havet och kastade "macka".

Båda barnen stensomnade i bilen på vägen hem. Lyckad utflyktsdag.

Njuter av mitt hem

Nej njuter inte av de smutsiga golven inomhus. Har fortfarande inte kommit mig för att städa, utan drar dammsugaren där det är som värst. 

Packade in barnen i bilen, hämtade upp moster Malin och begav oss till IKEA och Torp, för att mannen skulle kunna få snickra ifred. Bygger ut altanen mot badet och efter nästa vattenbyte ska även trall läggas runt resten av badet, fast inte lika högt. Men så att man obehindrat kan gå runt. Så man slipper klampa i gräs och sniglar när man tar av locket till exempel. 

Är mycket nöjd med makens dagsverk. Men det är väldigt vad trall ändras i färgen och bleks. Var bara tre år sen vi byggde vår altan!

Har även gått runt och njutit av vår vackra omgivning och allt fantastiskt som växer. Visar ett axplock nedan. Vi njuter nog allihop av vår trädgård. Inte minst Edith som i morse, iklädd bara pyjamas, tog på sig sina fodrade stövlar och solhatt och travade rätt ut i den ljumma försommarmorgonen!

Den ljusrosa jungfrunävan jag planterade runt kaprifolen blommar med så rara blommor och det kommer fler för var dag.

Kaprifolens blommor slår snart ut. Denna planterade jag också i år.

Det kommer bli mycket jordgubbar.

I söndags skördade jag rabarber för första gången på de jag satte i våras och gjorde en rabarberpaj till söndagsthrillern.

Massor av plommon på plommonträdet vi satte för två år sedan.

Midsommardagen enligt tradition

Så länge jag kan minnas har jag firat midsommardagen på Wiknerspelen på Kaserna. Enligt tradition är det dans runt stången ledd av Anki Savik och äta läfsa med ost och smör. Så vi tog en promenad dit i härlig sommarvärme och mötte upp mormor och gammelmormor där. Edith njöt i fulla drag och det är så härligt att se hennes glädje och entusiasm över "småsaker". Detta år sjöng dessutom Andrea Bond, vilket var väldigt bra! 

Kaserna är en väldigt vacker plats där jag varit mycket som barn. Dessutom är det en plats som ligger nära våra hjärtan då vi ingick äktenskapets bojor och band där och sa ja till varandra.

I åska och regn gick vi sedan hem och drog ihop en god grillmiddag, innan det var dags för att premiärbada. Underbar dag. Kan ju tillägga också att denna glassiga dag började med att Edith sov till halv 11. Den tjejen sover liksom så många timmar som hon behöver, oavsett när hon lägger sig.

Trevlig midsommar

Niklas har nu gått på sin föräldraledighet och jag har åter gått i tjänst (på sommarlov). Ljuva, efterlängtade ledighet. Jag har sovit som en stock i natt efter denna veckas oroliga nätter. Edith har varit svårandad och haft astma och Cornelis har varit ovanligt hungrig på natten och ovanligt kräkig på dagen.

Igår fyllde vi badet och idag ska värmen sättas på. Sen har vi inte riktigt bestämt hur vi ska bygga in och runt det. Det är ju ingen panik och vi får liksom känna oss fram.

Jag ska nu stå upp till övriga familjen som börjar vakna. Äta frukost allihop tillsammans och njuta av vår första semesterdag. Sen blir det kransbindning till Edith och eftermiddag och kväll firas på Smedberg med 4 bebisar i Cornelis ålder, 6 barn i Ediths ålder, 3 barn som är lite äldre och 12 vuxna. Ska bli så kul, även om det blir stövlar till midsommarklänningen.

Trevlig midsommar önskar jag er och ni som firar med barn - ge dem en minnesvärd midsommar!

Bilden av mig själv

Jag blir lite förvånad när jag folk säger att de läser mitt svammel. Det är dock väldigt hedrande.

Idag har jag meddelat mig förhindrad till en heldagsutbildning i kommunjuridik. Har ju läst en del statsvetenskap och tänker att jag nog kan läsa mig till det som utbildningen handlar om för att fräscha upp mina kunskaper. Jag missar ju diskussionerna och det är väldigt synd. Men ibland så måste man prioritera om för att få ihop livet. Idag har jag omprioriterat och väljer att ägna dagen hemma med min son (är utan bil då den är på reparation). Har passat på att dammsuga hela huset då jag inte längre står ut med att känna all skit under fötterna när jag går barfota. Ska piffa till lite kläder som ska ut på annons - ja grabben växer. Också ska jag bara lägga på min lenaste stämma och bebisprata när Cornelis vaknar.

Han sover nu. Nyäten, nybajsad, nyspydd. Ljuvaste sömnen. Jag tog en stor kopp med kaffe och satte mig i fåtöljen och tittade på Malou efter 10. Det handlade om bilden av våra hem. Den där skinande inredningsbilden som vi kan se i bloggar och inredningsmagasin kontra den mer verkliga bilden med smutsiga golv och oordning. Vad är det för bilder vi levererar av våra liv? Vad är det för bilder jag lägger upp på Facebook och här?

Jag gjorde en liten snabb självrannsakan. Väldigt ofta lägger jag upp de fina bilderna - mina godaste middagar, vinglas, härliga barn, gröna välklippta gräsmattor, inbjudande altan, vackra blommor. Inte lika ofta lägger jag upp bilder på nergrisad lekstuga (men det har hänt), smutsiga fönster som man inte kan se ut genom (läs mina köksfönster vid diskbänken), den fastklistrade tandkrämen i handfatet eller gruset i soffan. Men jag har faktiskt skrivit om det. Och jag har skrivit om raseriutbrott, psykbryt och nervsammanbrott. Jag har skrivit om den stressande vardagen som inte går ihop. Jag har skrivit om griniga barn (även om mina barn både sover och aldrig varit i närheten av kolik). Jag tycker nog att jag ger en ganska så sann bild av mig själv och vår vardag. Även om jag skulle kunna plåta de smutsiga hören och våra makaroner-och-korv-middagar lite oftare. Men vad skänker det för glädje och inspiration? Jag skulle inte bli glad om mitt flöde svämmar över av sånt. Jag går istället själv igång på fina rabatter, goda middagar och fina inredningstips.

Vissa menar att det skapar stress och ångest hos den som inte hinner. Kan så vara. Eller så kan man bli glad för att den personen har lyckats med någon del. För alla vet ju att vi inte är mer än människor och ingen som inte har städhjälp, barnflicka och kokerska hinner med att jobba heltid, ha ett meningsfullt fritidsuppdrag, vara en god förälder, laga finmiddagar, hålla ordning och trim i hus och trädgård och skapa fina inredningslösningar SAMTIDIGT. Att allt bara är lösa delar. Den dagen jag lägger ut bild på finmiddagen kan ni skarpt misstänka att någon annan del fått stryka på foten. Den dagen jag suttit på ett heldagsmöte kan ni ana att huset är upp och ned och makaroner-och-korvmiddagen står på bordet. Så bli för guds skull inte stressade och blir ni det ändå, lägg inte skulden på mig.

Här skulle det nu vara passande med en bild, men jag orkar inte resa mig från skrivbordsstolen för att ta en. Men jag lovar att det finns passande bilder att ta!

I väntan på min dom

Sitter i vårdcentralens väntrum. Ska ta bort en leverfläck som ändrat karaktär. 

En regning majeftermiddag var jag och maken på prickmottagning. Hans dom blev att hans fläck ska bort omgående och den var så pass stor att den skulle tas bort på kirurgen på sjukhuset. Så för tre veckor sedan togs den bort. Igår fick han sin dom. Det var melanom i den, dock ytligt och han fick igår ta bort en bit till runt om. 

Jag har nog aldrig tänkt att sånt här drabbar oss. Framför allt inte Niklas som har ett ganska bra pigment. Detta är dock ett resultat av barn- och ungdomens dumma brännor. Även om det nu till viss del redan är för sent så tänker jag på ett helt annat sätt vad gäller solen. Och framför allt vikten av solhatt, solskyddsfaktor och uv-dräkt på barnen. Jag har inte heller solat detta år, det har ju inte varit solväder så mycket, men de tillfällen som givits har jag avstått. Jag brukar ju normalt sett öppna skjutpartiet i mars och sola i öppningen - dumt!

Sådant som man kan påverka bör man ju givetvis försöka påverka. 

Och nu ska alltså jag få domen över min naiva dumhet. Oavsett hur det går blir det solhatt, solskyddsfaktor och försiktighet på hela familjen denna sommar!

Helst vill jag bara gräva en grop och lägga mig i och lägga smutsig blålera över min skruttiga kropp

Den här bloggen heter ju Vardagsutmaningar och denna helg har verkligen varit en utmaning. En helvetes utmaning.

Tre saker har totalt krockat:

1. Det är skitigt, vildvuxet och jävligt oglamoröst på Solsidan.
Ni vet när man går barfota inomhus och fötterna blir smutsiga, det är ett tecken på att dammsugaren bör jobba och därefter moppen. Så är golven på Solsidan nu. I badrummet är det kalkigt på duschväggarna och tandkräm har torkat in i handfatet. I köket är micron helt nedskvätt med ersättning, köksluckorna har en liten dammrand längst ned och är smutsiga av matspill och diskvatten. Fönstret vid diskbänken är prickigt och går knappt att se ut genom. Sofforna är fulla av gräs, grus och sand. Det är ett litet dammlager på alla möbler. Utomhus växer gräset högt längs lekstugan, mellan mina odlingsringar, längs fruktträden, upp mot sandlådan, lekställningen och mot altanen. Det behöver trimmas. Kirskålen tar snart över rabarbern och gräs väger in hos jungfrunävan - det behöver rensas.
Och jag vet inte ens var jag ska börja eller var jag ska hitta tiden. Men det stressar mig nåt så alldeles oerhört. Jag har svårt att blunda för det nu.
Också är mitt hår vildvuxet och med en sliskig utväxt. När jag inte är ok i håret känner hela jag mig alldeles fruktansvärd.

2. Kommande vecka är en kort vecka och på måndag har förskolan stängt. Kommande vecka är så in i helvete fullplanerad, dubbelbokad, överbokad och Niklas jobbar. Till råga på allt har bilen krackelerat och behöver lämnas in. Igår fick jag ett nervsammanbrott över kommande vecka och jag sa till Niklas "nu slutar jag fan med politiken för detta går fan inte". Det är ett jäkla pusslande för att få ihop det med två barn och då jobbar jag ju inte ens. Shit, hur fasen ska jag ro detta i land när jag börjar jobba igen? Den här veckan har jag fått skala av och prioritera bort. Jaja, en utbildning i kommunjuridik kan jag säkert läsa mig till på annat sätt. Ett 3-timmarsmöte får bli ett 2-timmarsmöte. Pussel, trix och fix. Men jag får inte bränna mig och jag får inte springa omkring och ha ett ständigt dåligt samvete. Dåligt samvete mot mina barn för att jag inte är med dem, dåligt samvete mot mitt parti för att jag inte gör det de förväntar sig. Dåligt samvete för att andra ger mig dåligt samvete.

3. PMS
Detta ligger som ett lock på de två ovanstående punkterna. Ångesten river i bröstet. Orolig sömn. Grinar och skäller om vart annat. Ni vet det är som en liten djävul som tittar fram, de röda hornen växer och en vulkan av ilska sprutar ur munnen. Sen går den fasen över och det råder några minuters lugn. Då kommer den lilla sårade Tiina fram. Sviken och övergiven, orättvist behandlad. Ilskan övergår i hysteriska gråtattacker. Den fasen övergår i trötthet och total apati. Kan inte ta mig för någonting, är bara helt tom och deprimerad. Sen går det över i lite hyperaktivitet - typ klipper gräsmattan helt hysteriskt utan drive-läget, bara för att pressa mig själv så mycket som möjligt. Sparkar gärna på nån sten för att skada mig själv lite. Det där läget triggar gärna igång den första fasen - djävulen också börjar det om igen - totalt obehärskat. Också det dåliga samvetet som skapar ånger, ångest och hjärtklappning. Det här är ett psykotiskt tillstånd som flera av oss kvinnor och våra omgivningar tvingas stå ut med flera gånger i månaden.

Niklas står pall och kall. Servar, slätar över, håller med, kramar, håller om, håller nära, håller kvar. Förstående. Köper choklad. Helvetet har blivit värre för varje barn jag har fått. Niklas sa nu ikväll: "nu ska vi ju inte ha några fler barn" - tröstande.

Nu ska jag krypa ned i sängen, med chokladen och Maria Wern.

Allt har ett slut

Har haft en mycket trevlig eftermiddag med mitt arbetslag. Mindre trevligt var det att sammankomsten var för att avtacka en kär kollega. Det kommer bli tomt. Det är såhär det är att arbeta med människor - de kommer och går. Det hade varit så mycket lättare att vinka hejdå till en maskin. På fredag ska vi dessutom vinka hejdå till våra 9:or som vi fått förmånen att följa i tre år. Det är min första kull som jag följt från 7:an till 9:an. Visserligen med två terminers frånvaro på grund av föräldraledighet, men ändå. Nu lämnar de verkligen definitivt och det känns så ledsamt. Det kommer med all säkerhet bli tårar på fredag, tur att alla hormoner lämnat kroppen i alla fall. Tårar blev det även nu ikväll när de skrivit brev till mig. Det är såna brev som verkligen stärker och det är såna brev som jag kommer spara för att plocka fram när det känns sådär tungt och motigt som det kan göra i perioder. Jag visar några urklipp här nedan, för jag vill verkligen dela den värme, stolthet och glädje jag får genom dessa brev (ingen jante där inte!).

Återigen när jag dimper ned mitt i vardagen hos mina kollegor så slås jag av stressen, ångesten och tröttheten som verkligen präglar dessa sista skälvande dagar av en lärares terminen. Det går verkligen att ta på det, trots att betygen sattes igår. Vilka hjältar mina lärarkollegor är! Och mitt i detta så är de redan inne i nästa läsår och planerar, funderar och strukturerar. Kreativa och engagerade. Wow!

En enastående nationaldag!

Kommunens nationaldagsfirande i Folkets Park håller mycket hög klass för familjens 2-åring! Återigen en dag då Edith strålar av lycka - HOPPBORGAR och en hel del kompisar på plats och som avslutning fixade piraten en ballonghund till henne. Avslutade med pannkakor med jordgubbssylt hos mormor. Efter ett bad stensover hon nu - hoppade dessutom över middagsluren idag.

Och Cornelis har också strålat, skrattat och pratat. Har varit en mycket pigg kille idag!

Nationaldagsblommor från farmor och barnens namngivningsflaggor fick förstås pryda bordet.

Spännande piratshow

Att vara mamma är så jäkla roligt!

Det började med bus och kittelkrig i sängen (man killar barnet tills det kvider och sekunden senare ropar "mer mamma, mer"). Sen frukost med jordgubbar och fil. Jag och Cornelis åkte sedan till BVC för invägning. 7260 g och 63 lång - en rejäl grabb. Mamman hade helt missat att han är 3 månader så när sprutorna kom fram blev jag lite överraskad. Jasså, det var därför syster Pia undrade om han varit febrig eller sjuk och därför hon frågade om vi ville ha hepatit-vaccinet också. Jaja, han har i alla fall bra med hull på låren att sticka i.

Idag har det ju varit ett fantastiskt alldeles enastående väder. Man blir sådär härligt sprittig och sprattig i hela kroppen. Altanhäng och den där gränsen mellan inne och ute suddas ut (även för grannar som går in med skorna på). Edith lullar omkring i trädgården, en stund i sandlådan, en stund i lekställningen (galningen klättrar upp själv och åker nedför rutschkanan själv) och en stund i lekstugan. Som grädde på moset så har grannens barnbarn varit här och det tycker ju Edith är ännu roligare.

Sen somnade båda barnen och jag och mannen kunde avnjuta en grillmiddag i lugn och ro.

Också kom Monica med sina killar. Ännu mera lek och stoj också lite korvgrillning och glass på altanen. Sen bar det av till dagens stora höjdpunkt - cirkusen. Satt längst fram och Ediths ögon var så stora så jag trodde de skulle trilla ut. Fem nummer med hästar och Edith skrek "mera hätt, mera hätt" och mammans luftrör tätnade och pep, näsan rann, nysattackerna avlöste varandra och inombords skrek jag "inga mer jävla hästar nu"! Trots värsta allergichocken så var det en fröjd att se Edith och hennes stora ögon och klappande händer. Hon stod upp på sin stol mest hela showen och njöt både av showen och av ostbågshjärtan som hon fick av Monica. Vilken glädje. Vi kom med nöd och näppe hem, då var det inte mycket kvar att andas i. Sprang in och puffade i mig tre doser av Ediths snabbvärkande astmamedicin, sen ut och andas frisk luft och nu är det bara näsan som kliar.

Jag har verkligen längtat efter att gå på cirkus, men det har liksom inte varit legitimt utan barn. Det är så roligt att så mycket börjar bli legitimt att göra. Jag ser verkligen fram emot alla upplevelser som ligger framför oss. Men det absolut roligaste är att se det lysa i sina barn. Det är en såndär obeskrivlig glädje som jag aldrig känt förut. Som när jag idag fick fylla i ett formulär om mitt mående hos syster Pia - där första frågan var typ "Hur glad känner du dig" och alternativen var "Lika glad som vanligt", "Sämre än vanligt" och "Mycket sämre än vanligt" också några liknande frågor med liknande alternativ till. Inget alternativ passade för jag känner mig så mycket gladare och lyckligare än innan. Livet är verkligen fulländat och jag mår så fruktansvärt bra, är så otroligt lycklig och är så himla glad - tack vare Niklas, Edith och Cornelis.

Arbetsrum, förvaringsrum och gästrum (läs Niklas sovrum) färdigt!

Jag känner mig sjukt nöjd!

Fick världens bästa hyllsystem från Sohlbergs gamla affär. Rejäla hyllor med flexibla funktioner utifrån behov. En sektion fick alltså flytta in i vår förvaringsskrubb i en del av arbetsrummet/gästrummet och det är inte det första man ser när man kommer in. Funderar på att sy ett draperi och även ha ett som går att dra för ut mot groventrén (vi har ingen dörr dit). De två andra sektionerna ska få flytta in i garaget och kanske på sikt, bara kanske, bringa lite ordning där. Garaget och pannrummet är Niklas domäner. Vi har inte riktigt samma behov av struktur och ordning. Mitt ordningssinne och behov av struktur är i det närmsta sjukligt. Därför är tillfredsställelsen oerhört hög hos mig just nu.

Fixar och donar hemmavid

Har varit jäkligt effektiv idag och fixat iordning på kontoret. Flyttat skrivbord, bokhylla, skruvat ned lampor, skruvat upp dem på nytt, röjt och slängt.

Slängde alla anteckningar, kompendier, gamla tentor jag skrivit mm från min studietid. Det var liksom 5 år av ångest, blod, svett och tårar som åkte i pappersåtervinningen. Två stora kassar från IKEA med bara papper. Kändes lite vemodigt, men väldigt upprensat och härligt tomt efteråt. 

Så nu är det ordning på kontoret. Nu letar jag efter en fin dagbädd också ska vi sätta upp ett hyllarrangemang i enda änden för förvaring. 

Sen har jag plockat med Cornelis presenter och placerat allt på rätt ställe. Ordning och reda har därmed präglat denna dag.

Niklas har fått inflammation i knät och har hög feber, så han är helt sängliggandes med ett rejält svullet knä. Det är faktiskt väldigt synd om honom. 

Den superfina elefanttavlan som Cornelis fick är upphängd. Den mäter 100x70 cm så väldigt stor. Målad av Sofie Dellien.

Ordning på kontoret

Kan man titta ut på regnet när man jobbar.

Här ska det bli ett hyllarrangemang. Men där går gränsen för vad jag klarar på egen hand.

De fina "Hör bor Edith/Cornelis"-skyltarna är upphängda ovanför barnens sängar och deras namngivningslapptäcken är överkast i deras sängar.