Våra ungar har det för bra

Idag har vi haft mycket diskussioner på jobbet om söndercurlade och bortskämda barn som har det för bra. Och som till råga på allt inte bara curlas av sina föräldrar utan även av oss lärare. Vi förenklar. Vi förklarar skriftligt, visuellt, muntligt, i grupp, enskilt, i grupp igen, enskilt igen. Vi ger dem checklistor, vi pekar i böckerna vart de kan hitta svaret. Vi länkar, vi lägger upp lektionens uppgift överst i flödet så att de slipper scrolla eller slipper leta. De behöver knappt lyfta fingret för att klicka. Sedan jagar vi, tjatar, erbjuder individuella redovisningssätt, jagar lite till, påminner, skriver in i kalendrar och ger de ny chans på ny chans. Och vad leder då detta till? De slipper komma ihåg. De kan inte ta en kollektiv instruktion. De behöver inte lyssna. De behöver inte anstränga sig. De kan svara "jag orkar inte". 

Väldigt många barn har det alldeles för bra. Väldigt många barn har banan sopad framför sig. De behöver varken anstränga sig eller ta fram någon vilja. Det löser sig ändå. Många kan betala sig förbi svårigheter eller ansträngningar. Dessa barn förlorar också ett inre driv och motivationen. 

En äldre kollega jämförde det med när hon var liten och cykeln gick sönder. Då var det inte tal om att man (läs föräldern) kör den gamla till tippen och man får en ny. Då fick man laga. Med vårt ekonomiska välstånd behöver man inte laga, utan glömmer man något, oaktsamt tappar sin mobil eller något går sönder så vet man att man får en ny så småningom.

Självklart relaterar jag till mina egna barn, som också växer upp med goda ekonomiska förutsättningar. Hur ska jag göra för att de inte ska tappa driv och motivation? För att de inte ska ta saker för givna? Jag vill ju som alla föräldrar ge mina barn allt jag kan ge. Jag vill ju rädda och skydda dem. Jag kommer få kämpa för att låta de få misslyckas. Jag kommer få kämpa emot att hjälpa de genom utvecklande svårigheter och att låta de få falla ibland. Detta är också anledningen till att vi varken lägger undan barnbidrag eller har något månadssparande till våra barn. Varför skulle jag spara pengar på ett konto i mina barns namn eller i fonder? Varför skulle jag köpa inredning, bil eller lägenhet till våra barn? Varför skulle inte de själva behöva jobba, spara, prioritera, längta och sukta efter detta själva? Vad lär jag dem genom att spara till dem?

Samtidigt som vissa barn får allt bättre ekonomiska förutsättningar med föräldrar som till och med kan månadsspara till dem, så hamnar allt fler barn allt längre ifrån detta välstånd - i den växande barnfattigdomen. Klyftan mellan dessa barn växer och förutsättningarna likaså. Det gör mig bedrövad. 

Det var kvällens betraktelse över en del av dagens ungdom. Jag är lika oroad som Sokrates var för några 1000 år sedan. 

Den engagerade pappa och den frånvarande mamman

Idag lämnade jag jobbet på utsatt tid och var hemma redan kl 3. Skönt att få dela lite vardag med familjen och få busa med barnen även om jag är alldeles för trött. Det har blivit många långa dagar och alldeles för lite sömn. Igår var jag hemma vid 7 på kvällen och det kändes inte bra. Jag har rödsprängda ögon och är tacksam för att det är fredag imorgon. Börjar egentligen inte förrän kvart över tio men råkade planera in utvecklingssamtal hela förmiddagen. Men har blivit lovad att få igen tiden.

Idag plockade jag till exempel en timme och mötte upp Cornelis och Niklas på sjukhuset. Cornelis är dålig i magen och har varit i fem veckor. Niklas var på vårdcentralen med honom förra veckan men de tyckte vi skulle avvakta till gårdagens 6-månaderskontroll. Så när de var där igår skickades de ned till vårdcentralen för att ta prover. Väl där sa de att de inte tar blodprover på så små bebisar. Så idag fick de tid till barnmottagningen. 

Jag tyckte att distriktsläkaren på BVC skickade med Niklas lite konstig information och råd igår, bland annat att byta ersättning. Niklas ifrågasatte inte och jag hade ytterligare några saker jag undrade över (såklart), så jag kontaktade vår BVC-sköterska idag. Då sa hon minsann att jag kan känna mig lugn med hur min make sköter sitt pappauppdrag och att läkaren hade sagt att "det var minsann en väldigt engagerad pappa" efter besöket igår. 

Tänk vad hyllade alla mammor hade blivit om de hade haft en snopp istället. Och tänk vilka låga förväntningar som finns på alla pappor där ute. Nu vill jag inte förminska Niklas insats på något vis, för han är världens bästa pappa och man och utvecklar nya färdigheter varje dag - inte minst vid spisen.

I alla fall så verkar ju alla inom sjukvården tycka att Cornelis mage är oroväckande. Så nu börjar väl jag också fundera såklart. Han har i alla fall inte ont, då hade han gnällt och gråtit. Jag är ju lite mindre mild än Niklas så jag måste nog vara med här och se till så att de kommer fram till något. Tur att jag har de där komp-timmarna, trots att jag jobbat så ögonen blöder.

På lördag är det barnens dag på torget. Det ska bli mysigt. Har ännu inte bestämt mig för om jag ska ge mig på att sälja på loppisen, har ju fortfarande lite kläder att bli av med...

Gungmys med älsklingarna förut, sedan badade de tillsammans i stora badkaret och sedan somnade Cornelis i min famn och därefter fick Edith gosa i mitt knä. 

Maktlöshet i flyktingkrisen

Jag sitter och känner mig så tom. Funderar på hur jag ska börja. Vad i hela eländet ska jag beröra?

Sedan väldigt lång tid tillbaka finns det mycket som berör och engagerar mig. Sedan jag fått egna barn har dock vissa saker skakat om mitt hjärta och berört mig på ett djupare plan, än någonsin tidigare. Jag kan helt plötsligt bli väldigt tårögd och väldigt illa till mods när jag ser eller hör om barn som far illa. I mitt jobb träffar jag såklart många barn som inte kommer till skolan med de bästa förutsättningarna och jag kan bli så fruktansvärt ledsen över detta.

Något som värker oerhört i mitt hjärta och som skapar tårar i mina ögon varje dag, flera gånger om dagen är de bilder och berättelser om barns situation i flyktingkrisen. Bilden på det syriska syskonpar som sover på en kartongbit på en station i Grekland. Rapportinslaget om familjen med en hjärtsjuk 4-åring och en 3-åring som vandrat från Serbien till Ungern i 35-gradig hetta och vänder tillbaka till Serbien för att de inte vill ha Ungern som sitt första ankomstland. Alla taggtrådsbilder med barn mitt i kravaller och i frontlinjen på väg in i EU och Ungern. Bilden på den lilla 3-åriga pojken Aylan som blivit uppspolad på en strand i Turkiet. Bilden på en storgråtande pappa som håller om sina fyra barn när han anläder till Grekland i en liten gummibåt. Smutsiga barn som inte får gå i skolan i överfulla flyktingläger i Libanon. Det är så många barn. Det är så många blödande mamma- och pappahjärtan.

Det här är den värsta flyktingkrisen sedan andra världskriget. Och jag känner mig väldigt berörd och väldigt maktlös. Jag tycker det är jättebra att människor skänker pengar till UNHCR och UNICEF och andra hjälporganisationer och det gör jag också utifrån förmåga. Men det är inte tillräckligt. Det löser inte problemet. Det skapar ingen säker väg ut från terrorn och kriget.

EU har under denna kris verkligen visat vad dess syfte är och vad unionen går för. EU är inget humanitärt projekt för internationell solidaritet och det bevisas verkligen nu. EU bygger murar och gör precis ingenting för att lösa situationen. EE har totalt misslyckats med en värdig migrations- och flyktingpolitik. Det finns lösningar, om man vill. EU vill inte. Märkligt och oväntat var Merkels öppning i förra veckan, det glädjer mig och är hoppfullt, men alla dessa människor ska ändå lyckas ta sig dit.

Samtidigt som den värsta flyktingkrisen sedan andar världskriget äger rum så växer de främlingsfientliga krafterna i Europa sig ännu starkare. Alla ni människor där ute som också tycker att vi ska stänga våra gränser, som håller med SD när de tycker att vår kvot är nådd, ni som tycker att människor ska stanna kvar i kriget eller i överfulla grannländer och "få hjälp på plats" - är ni helt hjärtlösa? Berörs ni ingenting av den uppspolade 3-åringen? Känner ni aldrig någon klump i magen, stockningen i halsen eller tårar som bränner bakom ögonlocken när ni ser bilderna? Hur har ni lyckats bli så avtrubbade? Mina elever läser just nu om hur Hitler lyckades på demokratisk väg ta makten i Tyskland på 30-talet. De läser om hur judarna avhumaniserades. Det finns elever som gör kopplingar till idag, utan att jag gett de tankehjälp eller vägledning. Det känns lite hoppfullt. Historiaundervisningen är viktigare än någonsin. Och apropå Merkels flyktingöppning så sa en elev idag att kanske känner Tyskland skuld för alla människor som de tvingade på flykt för 70 år sen och nu vill kompensera för det.

Jag känner mig fortfarande maktlös. Jag mår fortfarande illa. Jag blir fortfarande så fruktansvärt ledsen. Jag är besviken på mina medmänniskor. Jag tänker så ofta när jag ser de vidriga bilderna på de lidande barnen "tänk om det varit Edith eller Cornelis".