Julledigheten lackar mot sitt slut

Välkommen 2016! Jag ser fram emot dig. Jag ser fram emot vad du har att erbjuda mig. Detta år som ligger framför mig är ett helt oskrivet blad. Jag vet, inte alls lik mig. För 2016 finns inga planer överhuvudtaget. Kalendern gapar overkligt tom. Jag har haft några händelserika år bakom mig, för att inte säga totalt omvälvande och förbannat hektiska. Jag avslutade 2015 med en magkatarr som fortfarande ligger där som en ständig påminnelse i min mage. Som bränner till i varje kritiskt ögonblick. Jag ska mota bort den. Jag ska njuta av ögonblicken som kommer ges. Jag ska njuta av att ha uppnått det bästa livet har att ge: en fantastisk fulländad familj (världens bästa man, två perfekta barn, en sällskapssjuk hund). Jag ska njuta av vårt vackra boende. Jag ska njuta av alla de fina människor som finns runt oss. Jag ska njuta av mitt utvecklande och roliga jobb. Det är planen för 2016 och det nyårslöfte som avgetts. (Också är såklart det ständiga nyårslöftet att komma i form. Min kropp ska inte få lida fler graviditeter så nu kan jag inte skylla på att "nästa graviditet kommer ändå förstöra kampen".)

Julledigheten var väldigt välkommen efter en hektisk höst. Inte minst kände kropp och knopp sig nog lite chockade över att börja jobba så fruktansvärt mycket. Jag fick verkligen den bästa julledighet man kan tänka sig (om vi bortser från det gråa tunga locket som legat över vårt Bohuslän och liksom gjorde klimattoppmötet i Paris jävligt levande). Jag har fått sova - minst nio timmar varje natt och jag hade många timmars sömn att ta igen. Jag har fått vara en närvarande mamma som bakat, lagat mat, lekt, busat, bråkat, skratta, skällt och nattat mina barn. Jag har fått umgås med vänner, familj, släkt - träffat alla de som den hektiska hösten hållit mig borta från. Jag har ätit massor av mat och blivit bjuden på mat massor av gånger. Jag har inte tänkt på en endaste kalori, utan frossat sött och salt utan dess like. Jag har njutit av att vara hemma och vara bortbjuden. Jag har läst två romaner som inte krävt speciellt mycket av insidan av huvudet. Jag har inte tänkt speciellt mycket. Jag har inte utsatt mig för några intellektuella utmaningar alls. Det har varit skönt.

Idag har familjen varit utslängd sen klockan 10. Traditionsenligt avslutas lovet med en rejäl storstädning på sisådär 8 timmar, med lunchrast i 30 minuter. Förr gjorde jag den där storstädningen varannan vecka (då innan det fanns barn i huset). Nu gör jag den varje lov - typ fem gånger per år. Jag intalar mig själv att så länge golven är rena är det rätt ok, därför håller vi efter golven rätt noga. På vintern är det ju dessutom så mörkt ute och då blir smutsen inte lika synlig. Men jag drar mig ibland för att ta på Cornelis något vitt, för då visar det sig att golven inte är så rena som de ger sken av.
I alla fall så är den där rejäla storstädningen nu gjord och julen är utslängd. Det brukar bli så tomt, kallt och kalt när julen slängs ut, men i år tycker jag bara att det är fräscht. Fördelen med att storstäda är att jag kan lyssna på radio. Jag saknar min tidigare busspendling på 90 min per dag. Då lyssnade jag på mängder av superbra radioprogram- och dokumentärer. Idag har jag lyssnat på sex program av Sommar och Vinter i P1. Många intressanta perspektiv, livserfarenheter och resor har jag fått följa med på. Bäst av dagens program var oväntat nog Ulla Skoog.

Nu står de krispiga rosa-vita tulpanerna i sin prakt på köksön. I fönstren står cerisefärgade blommor av någon sort som jag inte minns namnet på. Det är fräscht på Solsidan nu, i varje vrå och i varje skrymsle.

2015 var året då ingenting gick som planerat

2015 inleddes med snö och vi fick några dagar i pulkabacken och med snögubbebygge.

Annars var det mest en tung och förhållandevis lång väntan på det som fanns i mammas mage. Förkylningen som började i oktober höll i sig till dagarna innan nedkomst och foglossningen var bedrövlig. 

Då ultraljudet hade visat att det låg en flicka i magen förberedde vi för detta och jag sydde ett sockersött litet kit till det kommande flickebarnet.

Men hon som skulle heta Selma lät vänta på sig. Dagarna gick, sammandragningarna blev värre, slemproppen lossade, men inget barn ville se dagens ljus. Vi ägnade några dagar på Stellas lekland, där bland studsmattor och rutschkanor försökte jag få igång det - utan resultat.

Den 3 mars (8 dagar efter beräknad ankomst) var som vilken annan dag som helst. Den var kall, blåsig men solig. Inga sammandragningar och lite livlöst i magen. Niklas gav sig ut på en löprunda och jag duschade Edith och färgade ögonbrynen. Splash! Precis då ögonbrynsfärgen applicerats sprack bubblan i magen och vattnet gick - kl 18.00. Kl 20.59 kom en 5,1 kg tung KILLE ut, utan ryggmärgsbedövning - trots att det var det enda jag skrivit i min journal och det enda jag hade planerat. 

Jag hade räknat med en flicka, jag hade räknat med ett stort barn, men inte en 5kg-baby. Således hade jag endast rosa kläder i strl 50 med mig och Cornelis låg på BB och försökte röra sig i en alldeles för liten rosa sparkdräkt. Allting fortsatte att motsätta sig min plan. Niklas fick inte stanna på BB för det fanns inga enkelrum kvar. Min foglossning och smärta blev sjuhundra resor värre än innan - det kändes att jag fött ett stort barn. C drog på sig en infektion i samband med förlossningen och hamnade på neonatal och en antibiotikakur i en vecka (jag hade såklart packat för och planerat för en tidig hemgång - max 48h).

Men vi är tacksamma för den fantastiska tiden vi fick på neonatal och bemötandet av alla underbara människor som arbetar där. Tillslut fick storasyster träffa lillebror - kärlek vid första ögonkastet, vilket definitivt har hållit i sig.

Under våren började jag hänga en hel del på Tradera och gjorde riktigt härliga affärer. Sålde massvis med barnkläder som Edith vuxit ut och sådant jag införskaffat till det där flickebarnet som aldrig kom. Cornelis fick hänga med mig på allt jag gjorde, bland annat en del politiska möten. Inte alla bebisar har fyllt sin mammas BH med spy mitt under sittande kommunstyrelsesammanträde. Jag och Cornelis hann också med babymassage och föräldragrupp.

Cornelis fick sitt namn vid en ceremoni hemma hos oss. Såklart hade jag planerat för någorlunda uppehåll och kunna duka både inne och ute för våra 40 gäster, men det ösregnade. Vi fick inte heller något kort på namngivningsbarnet. Men festen var trevlig och tårtan var bedårande.

Midsommar firade vi traditionsenligt på Smedberg med goda vänner.

Strax innan midsommar levererades vårt spabad. Något vi suktat och drömt om länge och äntligen var pengarna som krävdes ihopsparade och vi kunde uppfylla vår dröm. Det är den bästa investeringen vi gjort i vårt hem och ens favoritsysselsättning hos oss alla.

Sommaren som skulle bli solig, varm och skön blev iskall, blåsig och blöt. Vi hade en skön och oplanerad sommar ändå. Vi tog dagen som den kom och hade inga krav på vare sig det enda eller det andra. Vi plockade en hel del bär och svamp.

Vi åkte på lillsemester enda till Borås med familjen Dellien. Där hängde vi i djurparken i två dagar och bodde på ett jättefint litet anrikt hotell mitt i stan. På kvällen hade vi första parkett uppe på vår terass på Eric Saade som spelade.

I slutet av sommaren kom värmen och vi sjösatte vår båt som vi införskaffade förra hösten. Det blev två turer på Gullmarn med sol och bad.

Strax efter midsommar såg jag ett jobb närmare Munkedal för att ändå inte vara i Munkedal. Jag hade planerat att vara hemma lite längre denna sista föräldraledighet, men kände ändå suget att söka, vilket jag gjorde. Dagen efter var jag på intervju och på den tredje dagen blev jag erbjuden jobbet. Rejält lönepåslag och bättre arbetsvillkor gjorde att jag inte kunde motstå det. Framför allt behövde jag en ny utmaning och en nytändning. Jag trivdes så vansinnigt bra på mitt förra jobb och allt där var så perfekt, risken är då att man blir kvar och bekväm. Jag fick minst sagt den nytändning jag efterlyste. Har verkligen älskat att gå till jobbet varenda morgon och känner att jag utvecklas så mycket i mötet med nya kollegor, värderingar, strukturer och inte minst elever. Och det finns faktiskt käcka kollegor även på andra skolor, även om jag såklart saknar alla på Sotenässkolan.

Mitt i höstterminen fick jag en välbehövlig paus. Vi reste till Zadar i Kroatien med hela familjen samt mamma och svärmor. Underbara dagar och inte minst att få umgås med familjen från morgon till kväll, men ändå ha barnvakt och få komma ut ensam med Niklas.

Hösten har rasat iväg. När helgerna har kommit har jag tagit igen förlorad tid med familjen. Vårt älsklingsställe är Nordens ark, dit vi åkt ofta. Edith och Niklas har kontinuerligt varit på badhuset med kompisar.

Både Edith och Cornelis har såklart utvecklats enormt och det händer något varje dag. Edith pratar mer och mer och härmar och frågar. Hon älskar att hjälpa till med det mesta, men mest med att baka eller laga mat. 

Cornelis är en väldigt glad och nöjd kille som ser upp till sin storasyster jättemycket. Hans älsklingssak är gåstolen (eller springstolen) som han använder för att jaga syrran eller köra tävlingsrace med. I början av hösten hade han problem med magen och åt väldigt lite. Detta har helt ändrats och han äter allt vi ger honom och därtill mer än storasyster. 

2015 har varit ett fantastiskt år. Vi är så glada för att det var just Cornelis som kom till oss den 3 mars och förgyllde våra liv och satte mammas planer på ända.