Gått från planerad föräldraledighet till att inte vara hemma alls

Äntligen är det fredag och jag lever, nästan. När jag stod i duschen i söndags efter gympapasset började axlarna stiga, pulsen ökade och den där känslan av "jag-kommer-aldrig-överleva-den-här-veckan" infann sig.

Hur hamnade jag här? Jag som skulle ha en lång, lugn, ledig höst med massa bebismys. Nu sitter jag här på fredag kväll med huvudvärk, för lite sömn, fortfarande inte klar med veckans jobb och till det en helvetes förkylning. Har denna vecka träffat barnen en snabb stund vid 7 på morgonen och en snabb puss-stund på eftermiddagen, knappt.

Men det är inte ett dugg synd om mig. Jag har ett val. Jag har en hel och fullständig familj som jag viker hela helgerna åt och gör massa mysigheter med. Jag har ett utvecklande och roligt jobb. Jag har en varm och mjuk och alldeles egen säng. Jag omges av fina människor och vänner. Mina barn är i trygghet och bor i världens bästa land. Den här veckan har påverkat mig mycket. Det visste jag att den skulle komma att göra. Den här höstens rapportering av flyktingkatastrofen har påverkat mig mycket och jag har känt mig otroligt maktlös. När jag skriver katastrof så menar jag den humanitära katastrof som dessa människor genomlider. För det är en katastrof. Däremot är inte detta en katastrof för Sverige - tvärtom, men det är ett annat ämne. Den här veckan har jag fått hjälpa, på riktigt, utifrån de förutsättningar jag har. Jag har fått möta människor som varit på flykt under lång och kort tid och som fortfarande inte fått en mer permanent placering i Sverige utan bussas runt för att få tak över huvudet om natten. Jag har fått göra något, på riktigt.

Det känns så oerhört ofattbart vad dessa män, kvinnor, barn är med om. Att hela deras liv ryms i en påse eller ibland en resväska. Att de trots det de sett, trots det de genomlevt under sin flykt genom ett fruktansvärt Europa, trots att de bussas runt, så är de ändå så tacksamma. En tacksamhet som uttrycks i varje svar på frågan "är allt ok", "yes thank you very much". En tacksamhet som uttrycks i ögon och i kroppsspråk. Jag har aldrig fått så många tack på så kort tid. Tack, tack, tack.

Kanske vet man inte vad godhet är förrän man mött ondska? Vår långa väg till motsvarande tacksamhet bottnar förmodligen i att vi har det det så bra. Det är svårt att vara tacksam över något man tar för givet.

Avslutningsvis står jag fast vid: Sverige har plats, Sverige har råd och Sverige har inte nått någon bortre gräns. Det finns så sjukt många goda och fantastiska människor som vill göra skillnad för andra.

En härlig lördag i början av november

Inatt valde Edith att sova hos mormor. Därmed fick Cornelis mamma och pappa för sig själv för första gången. Lugn frukost blev det därmed.

Efter frukost hämtade Niklas Edith och de åkte till badhuset med André och Oliver. Jag förberedde middagen: höstlig gryta med fint hjortkött. Jag och mina prinsar tog därefter en ruggig novemberpromenad.

Cornelis somnade och jag myste ned mig i soffan och läste fantastiska resonemang om samband mellan lön och kön/etnicitet. Vilka fantastiskt duktiga elever jag har. Vilket berikande jobb jag har äran att ha.

Sen kom andra halvan av familjen Dellien-Andersson, nämligen Malin och Tindra. Det skiljer bara tre veckor mellan henne och Cornelis så de fick leka i lugn och ro. Så kom papporna och de stora barnen hem och därmed liv i luckan. Hjortgryta serverades och en superkladdig, krispig och god kladdkaka till efterrätt. 

Sen blev det en massa lek, formel 1-lopp, tömning av alla leksaksbackar och röj. En jättemysig och rolig eftermiddag helt enkelt.

Jag och maken avslutade kvällen med en härlig sallad med basilikavinegrätt och ett glas rött. Nu blir det filmmys.